5/4-2006: Intervju gjord av Josefin Branzell Bratt för JMK, februari 2006. Klicka här.

8/1-2004: C-M Edenborg visar upp vad han rör sig med innanför den slitna jackan:

Total gangster. Pistol, smycken och slickat hår = modern förläggare. Hail Vertigo!

Jenny Dowd skickade detta geniala vykort som tack för en ny moral:


Och idag såldes fyra ex till JJ Allin från Åland. Tack och bock.

20/12-2004: Det finns vittnesuppgifter som säger att en kunglig representant i dagarna
har synts sträcka sig efter Ny Moral, ta tidningen i sina majestätiskt väna händer och
uttrycka sin förvåning över innehållet. Hoho.
Exemplar nummer 150 lämnar idag min otrygga boning.

2/12-2004: Exemplar nummer 102 färdas just nu till Lima i Peru! Vråltungt.
Och från spud fick jag ett fint brev tillverkat av en karta
föreställande det tjeckiska tunnelbanesystemet. Tack!

25/11-2004: En preview från Teratologen-intervjun är önskad och Indy ställer sig
med ens på alla fyra och bjuder på följande:

"Porr?
Jag hatar och föraktar den kommersiella porrindustrin, men den är ju ett direkt utflöde och köttsligt åskådliggörande av denna narcissistisk-hedonistiska civilisations intima och till synes obotliga klåda, och vill man genom aktioner och lagstiftning inskränka porrbranschens distribution av sina produkter bör man nog inbegripa hela sfären av modevisningar, kosmetikatips, skönhetsstruttande överhuvudtaget i det förbudsfälttåget. För finns det något jag hatar ännu mer än andefattigt, degraderande och marknadsanpassat snusk är det prudentligt hyckleri och oförmåga att se de större sammanhangen.
Porren som den nu utvecklas har ju även en decentraliserad och allt större amatörriktning som helt enkelt bilddokumenterar olika former av tämligen reguljärt pippande, och det enda man enligt min mening bör ingripa mot är uppenbara övergrepp, sådant som involverar minderåriga och djur och sådana som inte kan försvara sig. Vad ludren och horbockarna i övrigt ägnar sig åt är väl bara att skita i om det inte roar en...Fuck it all and fuckin' no regrets, mänskligheten är en varböld och porren är en metod att sticka hål på den och se svineriet i hela dess vederstygglighet, bortom alla vackra lurendrejarfraser."

Ny Moral #1, s.48: Nikanor Teratologen.

_________________________________________________________________

Då jag på grund av ekonomiska skäl och annat trams tvingades stryka ungefär
trettio sidor från debutnumret tänker jag nyttja detta utrymme för struket material.
Kanske.

Medan jag funderar på om bortgallrat skit ska få vara med eller inte bjuder
jag på en gammal text från 1997. Det är en smått redigerad variant av mitt
samtal med Mats Öberg och Morgan Ågren som var med i mitt första fanzine,
Let Yr Yeah Be Yeah!, en blaska som jag gjorde tillsammans med Martin Daag.
Enjoy!
_____________________________

Mats/Morgan - Umeå Hardcore
Text: Indy

Det är lördagskväll på jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Bredvid mig står en 50-årig man och vrålar "Yeeeeaaarrrghhh!!!" för full hals. Framme vid scenen sitter en säkert 60-årig kvinna och skakar frenetiskt med huvudet i otakt till musiken. Hon vrålar också "Yeeeeaaarrrghhh!!!" emellanåt. Orsaken till deras extas är Mats/Morgan Band. Fem snubbar från Umeå som rockar röven av Nefertitis jazzpublik som aldrig förr.

Mats Öberg föddes blind och började spela piano när han var två år. Vid åtta års ålder fick han kontakt med Frank Zappas musik, och efter att ha lånat "Sheik Yerbouti" hade han inom ett år köpt alla 31 Zappa-plattor som då fanns att tillgå. 1981 började han spela tillsammans med Morgan Ågren, en snubbe som har spelat trummor sedan han var fyra år. Grabbarnas gemensamma intresse för Zappa gjorde att de 1984 bildade Zappsteetoot, ett band som blev internationellt känt för att framföra Zappas musik. Vid 17 (Mats) respektive 20 (Morgan) års ålder fick de tillfälle att jamma med Zappa under hans konsert i Stockholm, och Zappa blev så imponerad att de fick vara med på de fyra utsålda showerna Zappa's Universe 1991. Under senare år har de båda spelat med diverse olika band och projekt, varav Flesh Quartet och Kroumata kanske är de mest kända.

Nefertiti är en jazzklubb. Alltså spelar Mats/Morgan jazz, eller? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Det är snarare jävligt komplicerat. Att sätta Mats/Morgan i en speciell genre är en omöjlighet. De har skapat sin egen musik, influerad av allt som tänkas kan och mer därtill, och publiken på Nef är hänförd. Så pass hänförd att gamlingarna ställer sig upp och skriker "Yeeeeaaarrrghhh!!" mitt under låtarna.
Mats/Morgan Band består av fem oerhört kompetenta musiker: Mats Öberg på sång och keyboards (han hoppar upp och ner till och med på de lugna partierna, snurrar runt på stället, visar magen och ler rakt upp i en strålkastare samtidigt som han berättar historien om Baader Puff), Morgan Ågren på trummor (lätt den grymmaste trummis jag någonsin sett, han slår på allt och har världens minsta hihat), Jimmy Ågren på gitarr, triangel och mandolin (han ser fan ut som Angus Young i AC/DC), Tommy Thordsson på bas och melodica (grymt tight, funk attack och hela baletten) samt Erik Carlsson på keyboard och dragspel (ser nervös och vilsen ut, men spelar som en gud). Det är därför folk skriker.
"Driv med Attack!", skriker någon och hänvisar till en lustig finess på första skivan. Bandet bara skrattar och drar igång sista låten, "Advokaten", som mynnar ut i ett nästan halvtimmes långt inferno av omänskliga tempoväxlingar och melodislingor som sätter sig långt in i hjärnbarken. Det är en magisk stämning i lokalen.
Mats/ Morgan Band har precis gått av scenen efter flera timmars spelande och jag försöker få tag i Morgan för en intervju. Det är inte lätt. Folk är imponerade och sliter och drar i musikerna. En timme innan sista tåget får jag och en stekare från Groove Magazine dock tillfälle att samtala med bandet...

Det verkar ju omöjligt att undvika snack om Frank Zappa när man pratar om er musik. Tycker ni det är jobbigt att bli förknippade med honom hela tiden?
Morgan: Svar ja. Om man märker att folk ser skillnad på det man själv gör, så... Jag menar, skulle vi spela in en skiva med Charlie Parker-låtar så skulle det ändå stå att det låter som Zappa. Men när vi gör någonting eget och folk säger att det låter som Mats/Morgan, och sedan nämner nånting om Zappa, då är det bara kul.

Hur vill ni att folk ska beskriva er musik?
Mats: Som dom vill. Som dom upplever den. Det är så individuellt... Vi gör den musik vi gör för att vi känner för att göra den, sen får folk ta emot den hur dom vill.

Ni har spelat länge. Kommer ni från musikerfamiljer båda två?
Mats: Ja, det kan man säga. Min farsa spelar barytonsax och morsan spelar piano. Både på mammas och pappas sida är det musiker. Min morbror är till exempel pianisten Bernt Egerbladh. Jag fick otroligt mycket skivor av honom när jag var liten och jag har lärt mig skitmycket av honom.

Groove:Jag måste fråga om låten "Advokaten ". Jag får intrycket av att det är nån idiot som ni har stött på, som ni försöker återge musikaliskt. Typ nån kärv revisor som inte förstår själv att ni kan driva med honom...
Morgan: Nja... När man gör massa instrumentala låtar så måste man hitta på titlar även om det inte finns nån text.
Mats: När jag gjorde låten fick jag en bild i huvudet att Advokaten har gjort en smash'n'grab i Åhléns skyltfönster, och så kommer polisen och Advokaten somnar i skyltfönstret (nynnar det sirénliknande riffet)... Han har fått vår skiva, och jag fick ett brev från honom... "Tack för skivan, spår 18 är särskilt bra", men han har ingen cd-spelare och han tycker inte om musik. Musik är bland det värsta han vet.

Efter denna lilla tankeutflykt från Mats sida börjar vi prata om musik som heltidssysselsättning...
Mats: Det här (Mats/Morgan) pågår i huvudet hela tiden, så...
Morgan: Men det är inte en heltidssysselsättning. Vi repar hemskt lite och turnerar nästan inte alls. Heltidssysselsättning kan man knappast kalla det när man spelar tio gånger per år. Vi repade en sekund innan vi åkte... Typ tre gånger. Men för mig och Mats är det någonting som bubblar i huvudet hundra procent av tiden, vare sig man spelar eller inte. När man inte spelar så går man runt och tänker, får idéer... Man är inne i det hela tiden. På så sätt är det ju en heltidssysselsättning. Jag skulle vilja spela sådana här gig i en månads tid, och däremellan göra låtar, så att man får inspiration. .. Det har inte varit lätt att boka den här turnén. Olof på Skrikhult Productions har suttit och bokat oss i ett halvår, och har inte fått ihop mer än fem-sex spelningar. Här på Nef, på Fasching i Stockholm och i Uppsala är det bara att säga till så får vi spela, så egentligen är det bara tre-fyra spelningar och det är ganska lite på ett halvårs tid. I vår egen stad, Umeå, får vi inte ens spela...

Vad beror det på?
Morgan: Det beror på... Jag vet inte... Första skivan har skickats ut till en del klubbar, och den råkar ha ett visst upplägg i låtordningen. Första låten är konstig på ett speciellt sätt (den bygger på kontrasten mellan tunga metallriff från Meshuggah-gitarristen Fredrik Thordendal och den spröda flickrösten från Dilba /indy anm.) och då stänger folk av plattan helt enkelt.

Ja, det är ju ingen flirt med publiken att öppna med en sån låt. Mats låtar tycker jag är betydligt mer sansade än Morgans. Mats kör mycket på vers och refräng, nästintill radiovänligt, medan Morgans låtar är relativt psycho...
Morgan: Det beror på att jag är mycket mer psycho än Mats.
Mats: Jo, jag är nog mer melodisk, och har alltid varit.
Morgan: Det var lite av meningen från början, att det skulle vara ett stuk på varje skiva. På första skivan blandas allt ihop liksom, och då är det det som är "stuket"... Och på nya skivan (som är en dubbel, och där Mats har komponerat alla låtar på ena skivan och Morgan alla på den andra /indy anm.) så är det roligare med ett stuk på ena sidan och ett annat stuk på den andra. Annars blir det som en skiva fast två gånger.
Tommy: Jag tror att folk uppfattar det på ett annat sätt när vi kör live. Då blandar vi ju från alla skivor...

Groove: Vad är det som är basen där på den sista låten (The difference between powerful and loud), där ni släpper taget på den där pi-vändan...
Morgan: Det är jag som spelar. Jag har spelat in en fras och sedan vänt ljudet baklänges. Faktum är att basgången på andra låten, Banned again, på min skiva är exakt samma som i sista låten. Det är tamejfan samma tempo till och med!

Mats/Morgan Band. Är ni fasta medlemmar allihop?
Morgan: Jo, fast det är jag och Mats som gör låtarna, men det är ju det enda...

Groove: Man får ju känslan av att det är Mats och Morgan som är frontfigurer...
Mats: Nej, nej... Det är vi som gör låtarna, men alla har utrymme att göra sina saker.
Tommy: Det är det som är feelingen i bandet, att få göra det man vill.
Morgan: Och låtarna får 10000% lyft när alla lägger sina delar.

På Nefertitis hemsida står det nåt om en ny platta som heter "Banned Music".
Morgan: Ja, de har ett gammalt program. Skivan hade den titeln som arbetsnamn, men det är "The Music or The Money" som de menar.

Så det dröjer innan nästa platta då?
Morgan: Ja, den kommer väl nästa år...
Mats: Vi spelar in alla gig på den här turnén för att se om det finns material för en kommande liveskiva.

Det skulle vara helt suveränt, så att folk fattar att det är lika sanslöst live som på skiva.
Morgan: No overdubs!!

Men att ni bara repade tre gånger inför den här spelningen tycker jag är helt otroligt. Så jävla tight...
Morgan: Nja... Det kanske inte är alla man kan ringa och sen att det håller på tre rep. Man får vara ganska säker om man ska sätta det.

När det gäller ditt bolag, UAE, så verkar det vara mycket kompisar som släpper plattor.
Morgan: Jo, det har blivit en del kompissläpp. Varje platta har väl en egen historia, men alla skivor har en sak gemensamt. Alla plattor har gjorts på ett sätt där det inte kostar oss några pengar. Alla har spelat in skivorna hemma i sina lägenheter, eller i någon studio där det är billigt att vara.

Groove: Kör ni live i studion, alltså ställer upp fem pers och bara kör?
Morgan: Det är olika faktiskt.
Mats: Det finns en del rena livelåtar på nya plattan.
Morgan: Fast ingen låt är inspelad helt live utan pålägg.
Tommy: Men "Sylox" och "Advokaten" är väl live?
Mats: Och "Daisy"?
Morgan: Nä, det är pålägg där. Vi gjorde om, och vissa instrument var inte inspelade från början... Trummorna spelades in live, och sen lade vi om det andra. Ni var ju inte ens påkopplade i rummet, ni spelade ju bara på lösa strängar...

Ni bodde ju tidigare i Umeå. Var håller ni till nu då?
Mats: I Stockholm.
Jimmy: Inte jag. Jag bor fortfarande i Umeå.
Mats: Vi har en egen studio i Stockholm.

Men bolagets adress är ju i Härnösand...
Morgan: Ja, det där börjar bli tröttsamt. Men jag kände bara en som orkade hjälpa till med momsdeklarationen utan att ta betalt, så vi skrev bolaget där. "Det Härnösandsbaserade bolaget UAE"... Det klingar ju jävligt exotiskt... Klass!!

Groove: Men det var ju Per Wikström man fick prata med när man bokade intervjun.
Morgan: Jo, dom flesta tror också att det är hans skivbolag. Han gör sånt man måste göra när man har aktiebolag, och så skickar han ut skivor, fixar kontakter... Han är vår manager.

Vad bar ni för framtida projekt på gång?
Mats: Det kommer en soloplatta med mig i april som heter "Välling och fotogen". Största delen av skivan är musik tillsammans med ett storband som heter GUBB (Gävle Ungdoms Big Band). De är skitbra och hungriga och har en bra nerv. De är mellan 17 och 20 år gamla.

Ni verkar mycket mer produktiva nu helt plötsligt. Ni har ju spelat sedan 1981, så varför har det inte kommit något tidigare?
Morgan: Förut var det ingen som ville ge ut skivorna, så då får man starta eget bolag och ge ut dom själv. Visst finns det alltid bolag, men vissa bolag ger ut plattor bara för dokumentation, och är det bara därför så vill vi inte ge ut nåt hos dem.

Groove: Hur mycket har ni sålt?
Morgan: Ja, du... Tre-fyra ex kanske. Nä, men ingen skiva är pressad i mer än 2500 exemplar. En skiva är pressad i 500 ex och den är inte slutsåld. Så allt mellan mindre än 500 ex och upp till max 2400 ex har vi sålt. Vi går runt och fantiserar om att det är distributörens fel. Men det är ju bättre att skivorna säljer för musikens skull istället för att distributören står för 50% av alla skivköp.

Groove: Den där Meshuggah-kopplingen på första plattan... Har ni nåt sånt på gång?
Morgan: Nä. Det kommer en ny version av första skivan utan Meshuggah-kopplingen ...

Varför?
Mats: Det finns en del annat material från den inspelningsepoken som vi skulle vilja ha med. Det materialet är lite mer oss själva. Ta "Ooo baby baby" till exempel, det är inte ens vår låt, utan det är helt Fredrik Thordendals grej. Men vi får se hur det blir. Vi har bara pratat lite löst om det. Det är en ekonomisk prioriteringsfråga. Plus att Morgan har spader på omslaget...

Ni sa tidigare att ni inte får spela i Umeå. Men nu ska ni väl spela där, under den här turnén?
Morgan: Jag fick ett stipendium av några som sitter i Folkets Hus i Umeå, och för det ska jag ordna en spelning. Men vi fick bara en lokal, så PA:t får vi hyra själva. Men vi har aldrig spelat på jazzklubben i Umeå.

Hur är mottagandet i Stockholm?
Mats: Som här på Nef. Det är extas.
Morgan: Jag upplevde andra set som extra bra när det gäller publiken. Kanske bättre än Stockholm.
Mats: Vi spelade ju på Vattenfestivalen i somras. På världens största scen.
Morgan: Och med världens sämsta ljud.

Groove: Har ni försökt få spelningar på studentkårer eller liknande?
Jimmy: Jag har spelat på en lyxstudentkår i Härnösand med mitt band. Tre gitarrister. Det var inte så lyckat. Tvåhundra stenfulla, snickarbyxklistermärksluder... De rev hela scenen och Freddie Wadlings rökbord.
Mats: Och så talkören som körde "SUPA! KNULLA!" hela tiden...
Jimmy: Så det var första och sista studentkårsspelningen för mig. Den mest idiotiska publik jag sett...
Mats: De kom fram till Freddie och skrek "Öh! Kör en Blue For Two innan jag slår till dig!!"... (Blue For Two är Freddies synthband /indy anm.)

Men hur är det då internationellt? Skriker de efter er där eller?
Morgan: Vi har distribution i Japan...
Groove: Ja, dom köper ju allt som är svenskt...
Mats: Vi ska spela på Molde Jazzfestival i Norge i sommar.
Morgan: Annars är det typ 50 skivor som ska till nån affär i Belgien och 20 skivor som ska till Holland, så plattorna finns väl lite överallt. Sedan är väl Hultsfred spikat? Fan, där fick vi ett supererbjudande. Vi fick fyra tusen spänn och det ska täcka resa och hotell. Så vi börjar med att boka ett hotell för fyra och ett halvt tusen, sen pröjsar Mats resan och så delar vi på resten...

Groove: Finns skivorna i USA?
Morgan: Nä, och det är det sämsta... Vi var på en kombinerad semester- och affärsresa till USA, och då träffade jag en massa folk, sprang runt med kassetter och sånt på helt sjuka ställen. Jag var hos Universal Pictures, filmbolaget som även gör musiken till sina filmer, och träffade högsta hönset där. Han tog bara upp telefonen och ringde till BMG och alla Billy Buttar i USA och sa "Jag sitter här med två killar...". Han hade sån jävla makt så folk bara bugade för honom och de tog emot oss direkt. De trodde väl att vi var nåt nytt Jamiroquai eller nåt. Hade man varit Robyns manager så hade det varit perfekt. Jag tror inte ens att Robyns manager får träffa alla dom där höjdarna som vi träffade då... Det var direkt in i kommersialismens högkvarter. Så det var mer en sjuk upplevelse än något vi hade nytta av. De lyssnade på skivan och sa "I don't hear the hit!" efter en sekund.
Mats: Och det var en av de mest radiovänliga låtarna. Och de sa bara "This is totally for college radio or something!"...

Era skivtitlar. Ni tar avstånd från kommersialismen...
Mats: Snarare tvärtom. Musikindustrin tar avstånd från oss. Det är så det känns. I USA lät det "Wow! It's very good, but we can't sign this..."

Falskt?
Mats: Ja, exakt. Och så är det nästan överallt. Och det är för att det inte låter som Aqua eller Ace of Base. Det är lite därför som skivorna heter som de gör. Det är Morgans titlar för övrigt, men jag ställer mig bakom dem.

På första plattan samarbetar ni bland annat med Dilba. Hur kom det sig?
Mats: Vi känner henne sedan långt tillbaka. Morgan fick kontakt med henne redan -92 eller -93. På den tiden var hon bakgrundssångerska i nåt soulband som Morgan fick hoppa in i. Vi spelade på klubbar inne i stan för en publik som knappt brydde sig. Sen fick hon en grammis, men hon gör ändå samma sak. Jag åkte på turné med henne i somras, och då märkte man vilken otrolig skillnad det hade blivit på ett halvår. Vi spelade ju precis samma låtar på nästan samma sätt... Från "klapp klapp" till "RRROOOAAARR!!", liksom. Det var som en konstig dröm...

Fler samarbeten på gång?
Mats: Eventuellt kommer vi spela in något med Kroumata. Jag och Morgan har skrivit musik till dem, som de eventuellt ska framföra tillsammans med oss, men det är inget bestämt.

Vad lyssnar ni själva på just nu?
Mats: Åh, det är svårt. Det går ju i vågor hela tiden. Men Hermetto Pasqual måste jag nämna, en brasiliansk musiker. Han spelar allt från keyboards till alla möjliga konstiga flöjter. För mig är det nån slags korsning mellan brasiliansk musik, Zappa, Bach, Stravinski och jazz. Han spelade på Fasching -89, och då åkte jag och Morgan dit. En kompis till Morgan känner honom och introducerade oss. Så Hermetto ville att jag skulle komma upp på scenen och jamma. Det blev ett jam som aldrig ville ta slut och det var skitkul.

Hur kommer ni låta i framtiden? Kommer ni fortsätta blanda precis som det faller er in?
Mats: Ja... Man kommer alltid att spela som man känner. Det är nog det bästa man kan göra för sig själv... för att det ska bli så bra som möjligt.

Det låter bra.
Mats: Det tror jag nog...

www.morganagren.com

________________________________________________________________

Och här har vi en bild på GrindOve körandes sin fina Volvo på väg till Haninge
där Ny Moral kopierades. Tack GrOve för hjälp med fraktandet av de sju
kartonger som blaskorna packats ned i.

Tisdag 23/11-2004 kl. 21:03. Alla ex är numrerade och redo att luftas.
Releasepartyt sker i ett soprum på hemlig ort om tio minuter.

STARTSIDAN