Det är lördagskväll på jazzklubben Nefertiti
i Göteborg. Bredvid mig står en 50-årig man och vrålar
"Yeeeeaaarrrghhh!!!" för full hals. Framme vid scenen sitter
en säkert 60-årig kvinna och skakar frenetiskt med huvudet i
otakt till musiken. Hon vrålar också "Yeeeeaaarrrghhh!!!"
emellanåt. Orsaken till deras extas är Mats/Morgan Band. Fem
snubbar från Umeå som rockar röven av Nefertitis jazzpublik
som aldrig förr.
Mats Öberg föddes blind och började spela piano när
han var två år. Vid åtta års ålder fick
han kontakt med Frank Zappas musik, och efter att ha lånat "Sheik
Yerbouti" hade han inom ett år köpt alla 31 Zappa-plattor
som då fanns att tillgå. 1981 började han spela tillsammans
med Morgan Ågren, en snubbe som har spelat trummor sedan han var
fyra år. Grabbarnas gemensamma intresse för Zappa gjorde att
de 1984 bildade Zappsteetoot, ett band som blev internationellt känt
för att framföra Zappas musik. Vid 17 (Mats) respektive 20 (Morgan)
års ålder fick de tillfälle att jamma med Zappa under
hans konsert i Stockholm, och Zappa blev så imponerad att de fick
vara med på de fyra utsålda showerna Zappa's Universe 1991.
Under senare år har de båda spelat med diverse olika band
och projekt, varav Flesh Quartet och Kroumata kanske är de mest kända.
Nefertiti är en jazzklubb. Alltså spelar Mats/Morgan jazz,
eller? Nej, riktigt så enkelt är det inte. Det är snarare
jävligt komplicerat. Att sätta Mats/Morgan i en speciell genre
är en omöjlighet. De har skapat sin egen musik, influerad av
allt som tänkas kan och mer därtill, och publiken på Nef
är hänförd. Så pass hänförd att gamlingarna
ställer sig upp och skriker "Yeeeeaaarrrghhh!!" mitt under
låtarna.
Mats/Morgan Band består av fem oerhört kompetenta musiker:
Mats Öberg på sång och keyboards (han hoppar upp och
ner till och med på de lugna partierna, snurrar runt på stället,
visar magen och ler rakt upp i en strålkastare samtidigt som han
berättar historien om Baader Puff), Morgan Ågren på trummor
(lätt den grymmaste trummis jag någonsin sett, han slår
på allt och har världens minsta hihat), Jimmy Ågren på
gitarr, triangel och mandolin (han ser fan ut som Angus Young i AC/DC),
Tommy Thordsson på bas och melodica (grymt tight, funk attack och
hela baletten) samt Erik Carlsson på keyboard och dragspel (ser
nervös och vilsen ut, men spelar som en gud). Det är därför
folk skriker.
"Driv med Attack!", skriker någon och hänvisar till
en lustig finess på första skivan. Bandet bara skrattar och
drar igång sista låten, "Advokaten", som mynnar
ut i ett nästan halvtimmes långt inferno av omänskliga
tempoväxlingar och melodislingor som sätter sig långt
in i hjärnbarken. Det är en magisk stämning i lokalen.
Mats/ Morgan Band har precis gått av scenen efter flera timmars
spelande och jag försöker få tag i Morgan för en
intervju. Det är inte lätt. Folk är imponerade och sliter
och drar i musikerna. En timme innan sista tåget får jag och
en stekare från Groove Magazine dock tillfälle att samtala
med bandet...
Det verkar ju omöjligt att undvika snack om Frank Zappa
när man pratar om er musik. Tycker ni det är jobbigt att bli
förknippade med honom hela tiden?
Morgan: Svar ja. Om man märker att folk ser skillnad
på det man själv gör, så... Jag menar, skulle vi
spela in en skiva med Charlie Parker-låtar så skulle det ändå
stå att det låter som Zappa. Men när vi gör någonting
eget och folk säger att det låter som Mats/Morgan, och sedan
nämner nånting om Zappa, då är det bara kul.
Hur vill ni att folk ska beskriva er musik?
Mats: Som dom vill. Som dom upplever den. Det är
så individuellt... Vi gör den musik vi gör för att
vi känner för att göra den, sen får folk ta emot
den hur dom vill.
Ni har spelat länge. Kommer ni från musikerfamiljer
båda två?
Mats: Ja, det kan man säga. Min farsa spelar barytonsax
och morsan spelar piano. Både på mammas och pappas sida är
det musiker. Min morbror är till exempel pianisten Bernt Egerbladh.
Jag fick otroligt mycket skivor av honom när jag var liten och jag
har lärt mig skitmycket av honom.
Groove:Jag måste fråga om låten "Advokaten
". Jag får intrycket av att det är nån idiot som
ni har stött på, som ni försöker återge musikaliskt.
Typ nån kärv revisor som inte förstår själv
att ni kan driva med honom...
Morgan: Nja... När man gör massa instrumentala
låtar så måste man hitta på titlar även om
det inte finns nån text.
Mats: När jag gjorde låten fick jag en bild
i huvudet att Advokaten har gjort en smash'n'grab i Åhléns
skyltfönster, och så kommer polisen och Advokaten somnar i
skyltfönstret (nynnar det sirénliknande riffet)... Han har
fått vår skiva, och jag fick ett brev från honom...
"Tack för skivan, spår 18 är särskilt bra",
men han har ingen cd-spelare och han tycker inte om musik. Musik är
bland det värsta han vet.
Efter denna lilla tankeutflykt från Mats sida börjar
vi prata om musik som heltidssysselsättning...
Mats: Det här (Mats/Morgan) pågår i
huvudet hela tiden, så...
Morgan: Men det är inte en heltidssysselsättning.
Vi repar hemskt lite och turnerar nästan inte alls. Heltidssysselsättning
kan man knappast kalla det när man spelar tio gånger per år.
Vi repade en sekund innan vi åkte... Typ tre gånger. Men för
mig och Mats är det någonting som bubblar i huvudet hundra
procent av tiden, vare sig man spelar eller inte. När man inte spelar
så går man runt och tänker, får idéer...
Man är inne i det hela tiden. På så sätt är
det ju en heltidssysselsättning. Jag skulle vilja spela sådana
här gig i en månads tid, och däremellan göra låtar,
så att man får inspiration. .. Det har inte varit lätt
att boka den här turnén. Olof på Skrikhult Productions
har suttit och bokat oss i ett halvår, och har inte fått ihop
mer än fem-sex spelningar. Här på Nef, på Fasching
i Stockholm och i Uppsala är det bara att säga till så
får vi spela, så egentligen är det bara tre-fyra spelningar
och det är ganska lite på ett halvårs tid. I vår
egen stad, Umeå, får vi inte ens spela...
Vad beror det på?
Morgan: Det beror på... Jag vet inte... Första
skivan har skickats ut till en del klubbar, och den råkar ha ett
visst upplägg i låtordningen. Första låten är
konstig på ett speciellt sätt (den bygger på kontrasten
mellan tunga metallriff från Meshuggah-gitarristen Fredrik Thordendal
och den spröda flickrösten från Dilba /indy anm.)
och då stänger folk av plattan helt enkelt.
Ja, det är ju ingen flirt med publiken att öppna
med en sån låt. Mats låtar tycker jag är betydligt
mer sansade än Morgans. Mats kör mycket på vers och refräng,
nästintill radiovänligt, medan Morgans låtar är relativt
psycho...
Morgan: Det beror på att jag är mycket mer
psycho än Mats.
Mats: Jo, jag är nog mer melodisk, och har alltid
varit.
Morgan: Det var lite av meningen från början,
att det skulle vara ett stuk på varje skiva. På första
skivan blandas allt ihop liksom, och då är det det som är
"stuket"... Och på nya skivan (som är en dubbel,
och där Mats har komponerat alla låtar på ena skivan
och Morgan alla på den andra /indy anm.) så är det
roligare med ett stuk på ena sidan och ett annat stuk på den
andra. Annars blir det som en skiva fast två gånger.
Tommy: Jag tror att folk uppfattar det på ett annat
sätt när vi kör live. Då blandar vi ju från
alla skivor...
Groove: Vad är det som är basen där på
den sista låten (The difference between powerful and loud), där
ni släpper taget på den där pi-vändan...
Morgan: Det är jag som spelar. Jag har spelat in
en fras och sedan vänt ljudet baklänges. Faktum är att
basgången på andra låten, Banned again, på min
skiva är exakt samma som i sista låten. Det är tamejfan
samma tempo till och med!
Mats/Morgan Band. Är ni fasta medlemmar allihop?
Morgan: Jo, fast det är jag och Mats som gör
låtarna, men det är ju det enda...
Groove: Man får ju känslan av att det är
Mats och Morgan som är frontfigurer...
Mats: Nej, nej... Det är vi som gör låtarna,
men alla har utrymme att göra sina saker.
Tommy: Det är det som är feelingen i bandet,
att få göra det man vill.
Morgan: Och låtarna får 10000% lyft när
alla lägger sina delar.
På Nefertitis hemsida står det nåt om en
ny platta som heter "Banned Music".
Morgan: Ja, de har ett gammalt program. Skivan hade den
titeln som arbetsnamn, men det är "The Music or The Money"
som de menar.
Så det dröjer innan nästa platta då?
Morgan: Ja, den kommer väl nästa år...
Mats: Vi spelar in alla gig på den här turnén
för att se om det finns material för en kommande liveskiva.
Det skulle vara helt suveränt, så att folk fattar
att det är lika sanslöst live som på skiva.
Morgan: No overdubs!!
Men att ni bara repade tre gånger inför den här
spelningen tycker jag är helt otroligt. Så jävla tight...
Morgan: Nja... Det kanske inte är alla man kan ringa
och sen att det håller på tre rep. Man får vara ganska
säker om man ska sätta det.
När det gäller ditt bolag, UAE, så verkar
det vara mycket kompisar som släpper plattor.
Morgan: Jo, det har blivit en del kompissläpp. Varje
platta har väl en egen historia, men alla skivor har en sak gemensamt.
Alla plattor har gjorts på ett sätt där det inte kostar
oss några pengar. Alla har spelat in skivorna hemma i sina lägenheter,
eller i någon studio där det är billigt att vara.
Groove: Kör ni live i studion, alltså ställer
upp fem pers och bara kör?
Morgan: Det är olika faktiskt.
Mats: Det finns en del rena livelåtar på
nya plattan.
Morgan: Fast ingen låt är inspelad helt live
utan pålägg.
Tommy: Men "Sylox" och "Advokaten"
är väl live?
Mats: Och "Daisy"?
Morgan: Nä, det är pålägg där.
Vi gjorde om, och vissa instrument var inte inspelade från början...
Trummorna spelades in live, och sen lade vi om det andra. Ni var ju inte
ens påkopplade i rummet, ni spelade ju bara på lösa strängar...
Ni bodde ju tidigare i Umeå. Var håller ni till
nu då?
Mats: I Stockholm.
Jimmy: Inte jag. Jag bor fortfarande i Umeå.
Mats: Vi har en egen studio i Stockholm.
Men bolagets adress är ju i Härnösand...
Morgan: Ja, det där börjar bli tröttsamt.
Men jag kände bara en som orkade hjälpa till med momsdeklarationen
utan att ta betalt, så vi skrev bolaget där. "Det Härnösandsbaserade
bolaget UAE"... Det klingar ju jävligt exotiskt... Klass!!
Groove: Men det var ju Per Wikström man fick prata med
när man bokade intervjun.
Morgan: Jo, dom flesta tror också att det är
hans skivbolag. Han gör sånt man måste göra när
man har aktiebolag, och så skickar han ut skivor, fixar kontakter...
Han är vår manager.
Vad bar ni för framtida projekt på gång?
Mats: Det kommer en soloplatta med mig i april som heter
"Välling och fotogen". Största delen av skivan är
musik tillsammans med ett storband som heter GUBB (Gävle Ungdoms
Big Band). De är skitbra och hungriga och har en bra nerv. De är
mellan 17 och 20 år gamla.
Ni verkar mycket mer produktiva nu helt plötsligt. Ni
har ju spelat sedan 1981, så varför har det inte kommit något
tidigare?
Morgan: Förut var det ingen som ville ge ut skivorna,
så då får man starta eget bolag och ge ut dom själv.
Visst finns det alltid bolag, men vissa bolag ger ut plattor bara för
dokumentation, och är det bara därför så vill vi
inte ge ut nåt hos dem.
Groove: Hur mycket har ni sålt?
Morgan: Ja, du... Tre-fyra ex kanske. Nä, men ingen
skiva är pressad i mer än 2500 exemplar. En skiva är pressad
i 500 ex och den är inte slutsåld. Så allt mellan mindre
än 500 ex och upp till max 2400 ex har vi sålt. Vi går
runt och fantiserar om att det är distributörens fel. Men det
är ju bättre att skivorna säljer för musikens skull
istället för att distributören står för 50%
av alla skivköp.
Groove: Den där Meshuggah-kopplingen på första
plattan... Har ni nåt sånt på gång?
Morgan: Nä. Det kommer en ny version av första
skivan utan Meshuggah-kopplingen ...
Varför?
Mats: Det finns en del annat material från
den inspelningsepoken som vi skulle vilja ha med. Det materialet är
lite mer oss själva. Ta "Ooo baby baby" till exempel, det
är inte ens vår låt, utan det är helt Fredrik Thordendals
grej. Men vi får se hur det blir. Vi har bara pratat lite löst
om det. Det är en ekonomisk prioriteringsfråga. Plus att Morgan
har spader på omslaget...
Ni sa tidigare att ni inte får spela i Umeå.
Men nu ska ni väl spela där, under den här turnén?
Morgan: Jag fick ett stipendium av några som sitter
i Folkets Hus i Umeå, och för det ska jag ordna en spelning.
Men vi fick bara en lokal, så PA:t får vi hyra själva.
Men vi har aldrig spelat på jazzklubben i Umeå.
Hur är mottagandet i Stockholm?
Mats: Som här på Nef. Det är extas.
Morgan: Jag upplevde andra set som extra bra när
det gäller publiken. Kanske bättre än Stockholm.
Mats: Vi spelade ju på Vattenfestivalen i somras.
På världens största scen.
Morgan: Och med världens sämsta ljud.
Groove: Har ni försökt få spelningar på
studentkårer eller liknande?
Jimmy: Jag har spelat på en lyxstudentkår
i Härnösand med mitt band. Tre gitarrister. Det var inte så
lyckat. Tvåhundra stenfulla, snickarbyxklistermärksluder...
De rev hela scenen och Freddie Wadlings rökbord.
Mats: Och så talkören som körde "SUPA!
KNULLA!" hela tiden...
Jimmy: Så det var första och sista studentkårsspelningen
för mig. Den mest idiotiska publik jag sett...
Mats: De kom fram till Freddie och skrek "Öh!
Kör en Blue For Two innan jag slår till dig!!"... (Blue
For Two är Freddies synthband /indy anm.)
Men hur är det då internationellt? Skriker de
efter er där eller?
Morgan: Vi har distribution i Japan...
Groove: Ja, dom köper ju allt som är svenskt...
Mats: Vi ska spela på Molde Jazzfestival i Norge
i sommar.
Morgan: Annars är det typ 50 skivor som ska till
nån affär i Belgien och 20 skivor som ska till Holland, så
plattorna finns väl lite överallt. Sedan är väl Hultsfred
spikat? Fan, där fick vi ett supererbjudande. Vi fick fyra tusen
spänn och det ska täcka resa och hotell. Så vi börjar
med att boka ett hotell för fyra och ett halvt tusen, sen pröjsar
Mats resan och så delar vi på resten...
Groove: Finns skivorna i USA?
Morgan: Nä, och det är det sämsta... Vi
var på en kombinerad semester- och affärsresa till USA, och
då träffade jag en massa folk, sprang runt med kassetter och
sånt på helt sjuka ställen. Jag var hos Universal Pictures,
filmbolaget som även gör musiken till sina filmer, och träffade
högsta hönset där. Han tog bara upp telefonen och ringde
till BMG och alla Billy Buttar i USA och sa "Jag sitter här
med två killar...". Han hade sån jävla makt så
folk bara bugade för honom och de tog emot oss direkt. De trodde
väl att vi var nåt nytt Jamiroquai eller nåt. Hade man
varit Robyns manager så hade det varit perfekt. Jag tror inte ens
att Robyns manager får träffa alla dom där höjdarna
som vi träffade då... Det var direkt in i kommersialismens
högkvarter. Så det var mer en sjuk upplevelse än något
vi hade nytta av. De lyssnade på skivan och sa "I don't hear
the hit!" efter en sekund.
Mats: Och det var en av de mest radiovänliga låtarna.
Och de sa bara "This is totally for college radio or something!"...
Era skivtitlar. Ni tar avstånd från kommersialismen...
Mats: Snarare tvärtom. Musikindustrin tar avstånd
från oss. Det är så det känns. I USA lät det
"Wow! It's very good, but we can't sign this..."
Falskt?
Mats: Ja, exakt. Och så är det nästan
överallt. Och det är för att det inte låter som Aqua
eller Ace of Base. Det är lite därför som skivorna heter
som de gör. Det är Morgans titlar för övrigt, men
jag ställer mig bakom dem.
På första plattan samarbetar ni bland annat med
Dilba. Hur kom det sig?
Mats: Vi känner henne sedan långt tillbaka.
Morgan fick kontakt med henne redan -92 eller -93. På den tiden
var hon bakgrundssångerska i nåt soulband som Morgan fick
hoppa in i. Vi spelade på klubbar inne i stan för en publik
som knappt brydde sig. Sen fick hon en grammis, men hon gör ändå
samma sak. Jag åkte på turné med henne i somras, och
då märkte man vilken otrolig skillnad det hade blivit på
ett halvår. Vi spelade ju precis samma låtar på nästan
samma sätt... Från "klapp klapp" till "RRROOOAAARR!!",
liksom. Det var som en konstig dröm...
Fler samarbeten på gång?
Mats: Eventuellt kommer vi spela in något med Kroumata.
Jag och Morgan har skrivit musik till dem, som de eventuellt ska framföra
tillsammans med oss, men det är inget bestämt.
Vad lyssnar ni själva på just nu?
Mats: Åh, det är svårt. Det går
ju i vågor hela tiden. Men Hermetto Pasqual måste jag nämna,
en brasiliansk musiker. Han spelar allt från keyboards till alla
möjliga konstiga flöjter. För mig är det nån
slags korsning mellan brasiliansk musik, Zappa, Bach, Stravinski och jazz.
Han spelade på Fasching -89, och då åkte jag och Morgan
dit. En kompis till Morgan känner honom och introducerade oss. Så
Hermetto ville att jag skulle komma upp på scenen och jamma. Det
blev ett jam som aldrig ville ta slut och det var skitkul.
Hur kommer ni låta i framtiden? Kommer ni fortsätta
blanda precis som det faller er in?
Mats: Ja... Man kommer alltid att spela som man känner.
Det är nog det bästa man kan göra för sig själv...
för att det ska bli så bra som möjligt.
Det låter bra.
Mats: Det tror jag nog...
www.morganagren.com
|