Category Archives: quotes

>Right now: Reading!

>

These are the books that shape me at the moment.
One quote per volume.

Bruno K. Öijer, Dimman av allt
väggarna dörrarna låsen
det uråldriga hantverket

all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned

på att skydda oss från varandra

James Geary, Geary’s Guide to the World’s Great Aphorists
”A bank is a place where they lend you an umbrella in fair weather
and ask for it back when it begins to rain.”
Robert Frost

Nikanor Teratologen, Att hata allt mänskligt liv
– Vad du säger är sjukt och gement.
– Men om vi betraktar människolivet som det faktiskt levs, så som ni européer föredrar att leva det, som ni kräver att alla andra folkslag ska leva det… Är inte hela det civiliserade samfundet uppbyggt på storskaliga, förutsägbara, skoningslösa människooffer? De napoleanska krigen, alla tidigare krig, alla kommande folkförintelser: vad annat är det än ritualiserade människooffer? Och vi behöver inte ens tala krig – vad är arbetet, trälandet i sitt anletes svett för att vinna den osäkra möjligheten att förlänga sitt av små lustar och efemära tillfredsställelser utdragna lidande, vad är det annat än ett ceremoniellt människooffer, ständigt pågående: rättare sagt hundratals miljoner människooffer? Varför då missunna de till bergen undanträngda Khonderna i Orissa deras fäderneärvda dödsdyrkansritual där Meriahs, köpta eller rövade tilltänkta människooffer som hålls som tjänare i något år men sedan, för att göra slut på en torka eller för att få bättre jaktlycka eller större fruktbarhet, måste offras. Efter tre dagar av ihärdigt supande och allehanda muntra upptåg, där Meriahn hållits fastbunden och även den tvingats dricka tappert, kommer den stund när Meriahn hackas till döds, man river köttstycken ur offret och sprider dem i skogen och på de eländiga små fälten. I en stam är barmhärtigheten så stor att Meriahn dränks i grisblod före sönderslitandet tar sin början. Varför måste ni britter, som själva njuter så av era avrättningar, med våld och straff inskrida mot de av goda hinduer föraktade Khondernas gamla seder, vad gör dessa numerärt försumbara människooffer er för ont?

Bram Stoker, Dracula
Jag hade hängt upp min rakspegel vid fönstret och skulle just börja raka mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde grevens röst säga: ”God morgon!” Jag ryckte till, för det förvånade mig att jag inte hade sett honom eftersom rakspegeln speglade hela rummet bakom mig. Då jag ryckte till skar jag mig lite, men det märkte jag inte just då. Jag besvarade grevens hälsning och vände mig åter mot spegeln för att se hur jag kunde ha misstagit mig så. Den här gången gick det inte att ta fel, för mannen stod intill mig och jag kunde se honom över axeln. Men det fanns ingen bild av honom i spegeln! Hela rummet bakom mig syntes; men det fanns ingen människa i rummet mer än jag. Det var häpnadsväckande och ovanpå alla de andra egendomligheterna bidrog det till att förstärka den vaga känslan av obehag som jag alltid erfar i grevens närvaro; men just då märkte jag att skärsåret blödde lite och att blodet sipprade nerför hakan. Jag lade ifrån mig rakkniven och vände mig om till hälften för att leta efter ett plåster. När greven såg mitt ansikte blixtrade det till i hans ögon av demoniskt raseri och plötsligt grep han efter min strupe. Jag drog mig undan och hans hand nuddade vid radbandet med krucifixet. Det åstadkom en omedelbar förändring hos honom, för raseriet försvann så snabbt att jag knappt kunde tro att det hade funnits.

”Var försiktig”, sade han, ”var försiktig med hur ni använder kniven. Det är farligare än ni tror i det här landet.” Sedan tog han rakspegeln och fortsatte: ”Och det är den här eländiga tingesten som är skuld till det. Den är en skamlig yttring av människans fåfänga. Bort med den!” Och med ett enda ryck med sin skräckinjagande hand öppnade han fönstret och kastade ut spegeln som splittrades i tusen bitar mot borggårdens stenläggning långt nedanför. Sedan försvann han utan ett ord. Det är mycket irriterande för jag förstår inte hur jag ska kunna raka mig såvida jag inte kan spegla mig i boetten eller i bottnen av min rakskål som lyckligtvis är av metall.

När jag gick in i matsalen var frukosten framdukad, men jag kunde inte hitta greven någonstans. Så jag åt frukost ensam. Det är underligt att jag ännu inte har sett greven äta eller dricka. Han måste vara en mycket egendomlig man!

More about Dracula here.

>Promoe – Svennebanan lyrics + mp3 + video

>Personally I think Promoe lost his vibe back on the White Man’s Burden album (2006), but he’s always on point anyway. Read the lyrics (in Swedish…) and enjoy the genius video. It says pretty much everything about Sweden’s disgusting average Joes… Hate them!
More Promoe lyrics in this post: Sweden – a totalitarian regime?
Listen/DL here (crap quality, but still…)

tack som fan kap kun kap
koh pangan koh tao khao lak

fuck it i phuket pingpong show

kalla folket för tjingtjonghoes

trekant i grekland leka stekarn

bakfull redan fredag
mallis kanarieholmarna

mickey dee’s ha barn i bollhavet

en riktig stilikon med silikon

bor i samma stad som du vill ifrån

kvinnomisshandel solariebrännna

fixa mat vad fan har vi hemma

soppatorsk och foppatofflor

barnen nersjunkna i tv-soffor

ordning o reda lådvin på fredag

kunskap från wikipedia
tonårsgraviditet

ångesten ingen vet
minnesluckor barn med syrran

vill alltid vara kvar i fyllan

dansa bugg lyssna på carola
manikyr permanenta håret

återträff med högstadieklassen
avundsjuka på överklassen

och gilla kungafamiljen
spyr utav dagen-efter-piller

skvaller o hänt i veckan

grannen hembränt o bläckan
nätpoker karaoke

man kan ju inte bara ha tråkigt

finlandsfärja bon jovi-covers

living on a prayer looptroop rockers

raggarbilar power meet

gällivarehäng fan va fint
fyllebråk på mc donalds
gå hem o bli rånad
ungefär en gång månan
lönehelg försök o svälj
stoltheten ur en ölbutelj

en stor stark o hotshot

hur länge har det pågått
skit i det gonatt o sov gott

>Right now: Reading!

>

These are the books that shape me at the moment.
One quote per volume.

Per Faxneld, Mörkrets apostlar – Satanism i äldre tid
Przybyszewski inleder med att postulera två eviga gudar i ständig kamp med varandra, en “god” och en “ond”. Den gode uppmanar människan till att vara som viljelösa barn som lyder blint, medan den onde – Satan – står för nyfikenhet och arrogant trots. Han är även vetenskapens och filosofins fader, och i andra av sina uppenbarelseformer dessutom den köttsliga lustans gud. Den “goda” guden däremot hatar jordisk skönhet. Det står snart klart att termerna ont och gott ska uppfattas bara som traditionella beteckningar, då Satan för polacken är den goda av de två.
Przybyszewski ser evolution som existensens enda lag, och Satan som ett förkroppsligande av denna princip. I enlighet därmed kan Satan utöver att vara en progressiv förnuftets beskyddare även exempelvis agera inspiratör för en brottsling som förstör många liv så att något nytt kan uppstå. Detta, som kan tolkas som ondska, är helt i samklang med livets egen evolutionära natur: “Ty Satan är det evigt onda, och det evigt onda är livet.”
“Ondskan” – termernas betydelse är hos Przybyszewski som sagt inverterade – är alltså livet självt, den ständiga framåtskridande tillvaron, medan det “goda” är det som hindrar evolutionen: “Satan älskar det onda, eftersom han älskar livet, han hatar det goda, eftersom han hatar stagnationen, trögheten.”

Fernando Pessoa, Den anarkistiske bankiren
– Det verkligt onda, det enda onda är de sociala konventionerna och fiktionerna som tränger undan de naturliga realiteterna. Detta gäller allt, alltifrån familjen till pengarna, alltifrån religionen till staten. Vi människor föds som män eller kvinnor, det vill säga vi föds för att senare, som vuxna, bli män eller kvinnor; men det ligger inte i naturens ordning att vi ska bli äkta makar eller rika eller fattiga och inte heller katoliker eller protestanter, portugiser eller engelsmän. Allt sådant blir vi på grund av de sociala fiktionerna. Varför är nu dessa sociala fiktioner av ondo? Därför att de är fiktioner, därför att de inte är naturliga.

Fernando Pessoa, En stoikers fostran
Det finns ingen större tragedi än när en människa befinner sig på samma nivå såväl i intellektuellt som i moraliskt avseende. För att en människa skall kunna vara helt och fullt moralisk måste hon vara lite enfaldig. För att en människa skall kunna vara helt och fullt intellektuell måste hon vara lite omoralisk.

Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro
Som ett barn innan det har fått lära sig att bli vuxet
har jag varit sann och lojal mot det som jag såg och hörde.

Fernando Pessoa, The Book of Disquiet
Every day things happen in the world that can’t be explained by any law of things we know. Every day they’re mentioned and forgotten, and the same mystery that brought them takes them away, transforming their secret into oblivion. Such is the law by which things that can’t be explained must be forgotten. The visible world goes on as usual in the broad daylight. Otherness watches us from the shadows.

Fernando Pessoa, Orons bok
Så trist att aldrig ha varit en haremsdam! Jag tycker så synd om mig själv som inte har fått uppleva det!

Italo Calvino, Den tudelade visconten
Efter drabbningarna erbjöd fältlasarettet en anblick ännu mer fruktansvärd än själva slagfältet. På golvet stod den långa raden av bårar med de stackars människorna och runt omkring härjade fältskärerna och slogs om pincetter, sågar, nål och tråd och amputerade kroppsdelar. Från lik till lik gjorde de allt för att väcka de döda till liv, sydde ihop eller sågade, täppte till hål och läckor, vände ut och in på blodådrorna som handskar och lade dem lappade och tätade på plats igen, men med mera trådar än blod i. När en patient dog använde man allt som dög av hans kropp till att laga en annans lemmar med, och så vidare. Värst var det med inälvorna: om de en gång hade kommit i oordning visste man inte hur de skulle läggas till rätta igen.
När lakanet som täckte visconten drogs undan blottades en fruktansvärt stympad kropp. Han saknade en arm och ett ben, och inte nog med det: allt som hade funnits av bröst och buk mellan detta ben och denna arm var bortslitet, söndersprängt av kanonkulan som hade träffat prick. Av huvudet återstod ett öga, ett öra, en kind, halva munnen, halva näsan, halva hakan och halva pannan: av huvudets andra hälft fanns bara ett mos. Kort sagt, av visconten hade ena hälften räddats, den högra, som för övrigt var helt oskadd, utan en enda skråma förutom den långa sårytan efter vänsterhalvan som hade blivit söndersprängd.
Läkarna var förtjusta:
– Uj, vilket lysande fall!

F.X. Toole, Konsert för blåsare
Jag hejdar blodflödet.
Jag hejdar det åt boxare mellan ronderna för att de ska kunna hålla sig kvar i matchen.
Blod knäcker somliga killar. Så var det med Sonny Liston, må Gud skänka frid åt hans själ. Hård och hänsynslös i ringen kunde han vara, men att se sitt eget blod kunde få honom att rasa ihop.
Jag är inte den som avgör när en match ska brytas, och jag syr inte ihop jack när matchen väl är över. Inte heller är det mitt jobb att skicka en kille till sjukhus på grund av hjärnskada. Mitt jobb är att hejda blodflödet så att boxare kan se tillräckligt bra för att fortsätta boxas. Gör jag det kanske jag räddar en killes mästartitel. Jag sköter den enda lilla grejen, och jag är värd varenda cent man betalar mej. Om jag hejdar blodflödet så att jag räddar matchen åt killen, älskar han mej mer än han älskar sin far.

>Fernando Pessoa: Happiness does belong to him

>

What’s given, in fact, always depends on the person or thing it’s given to. A minor incident in the street brings the cook to the door and entertains him more than I would be entertained by contemplating the most original idea, by reading the greatest book, or by having the most gratifying of useless dreams. If life is basically monotony, he has escaped it more than I. And he escapes it more easily than I. The truth isn’t with him or with me, because it isn’t with anyone, but happiness does belong to him.
Fernando Pessoa, The Book of Disquiet, published for the first time 50 years after his death. Pessoa died in 1935.

>Fernando Pessoa: Apocalyptic feeling

>

Since every step I took in life brought me into horrifying contact with the New, and since every new person I met was a new living fragment of the unknown that I placed on my desk for my frightful daily meditation, I decided to abstain from everything, to go forward in nothing, to reduce action to a minimum, to make it hard for people and events to find me, to perfect the art of abstinence, and to take abdication to unprecedented heights. That’s how badly life terrifies and tortures me.
To make a decision, to finalize something, to emerge from the realm of doubt and obscurity – these are things that seem to me like catastrophes or universal cataclysms.
Life, as I know it, is cataclysms and apocalypses. With each passing day I feel that much more incompetent even to trace gestures or to conceive myself in clearly real situations.
With each passing day the presence of others – which my soul always receives like a rude surprise – becomes more painful and distressing. To talk with people makes my skin crawl. If they show an interest in me, I run. If they look at me, I shudder.
I’m forever on the defensive. I suffer from life and from other people. I can’t look at reality face to face. Even the sun discourages and depresses me. Only at night and all alone, withdrawn, forgotten and lost, with no connection to anything real or useful – only then do I find myself and feel comforted.
Fernando Pessoa, The Book of Disquiet, published for the first time 50 years after his death. Pessoa died in 1935.

>DSO – Obedience to the point of death

>

Man that is born of a woman
hath but a short time to live,
and is full of misery.
He cometh up, and is cut down like a flow’r;
he flee’th as it were a shadow,
and ne’er continueth in one stay.

In the midst of life we are in death:
of whom may we seek for succour,
but of thee, O Lord,
who for our sins art justly displeased?
Yet, O Lord God most holy,
O Lord most mighty,
O holy and most merciful Saviour,
deliver us not into the bitter pains of eternal death.

Thou knowest, Lord,
the secrets of our hearts;
shut not thy merciful ears to our prayer;
but spare us,
Lord most holy,
O God most mighty,
O holy and merciful Saviour,
thou most worthy judge eternal,
suffer us not, at our last hour,
for any pains of death,
to fall from thee.

Who shall change our vile body,
that it may be fashioned like to his glorious body,
according to the working
whereby he is able even to subdue all things to himself.

I heard a voice from heaven
saying unto me, write,
from henceforth
blessed are the dead,
which die in the Lord,
ev’n so said the Spirit,
for they rest,
from their labours.

Lord have mercy upon us.
Christ have mercy upon us.
Lord have mercy upon us.

Our Father
which art in Heaven
hallowed be thy name
Thy kingdom come
Thy will be done
on Earth as it is in Heaven
Give us this day
our daily bread
and forgive us our trespasses
as we forgive those
that trespass against us
And lead us not into temptation
but deliver us from evil
Amen.


Religion, as fascinating and beautiful as it is disgusting and ugly. The hand that strangles and the hand that heals is the same… This is shown with true perfection by Deathspell Omega, especially on the Kénôse EP. They bring forth the ultimate combination of music and ideology, philosophy and theology, life and death.
Here below are the sounds of the first song on this amazing album.
Click here for the lyrics.

>Dead morality

>

Let us consider the other case of so-called morality, the case of breeding, a particular race and kind. The most magnificent example of this is furnished by Indian morality, sanctioned as religion in the form of “the law of Manu.” Here the task set is to breed no less than four races at once: one priestly, one warlike, one for trade and agriculture, and finally a race of servants, the Sudras. Obviously, we are here no longer among animal tamers: a kind of man that is a hundred times milder and more reasonable is the condition for even conceiving such a plan of breeding. One heaves a sigh of relief at leaving the Christian atmosphere of disease and dungeons for this healthier, higher, and wider world. How wretched is the New Testament compared to Manu, how foul it smells!
Yet this organization too found it necessary to be terrible–this time not in the struggle with beasts, but with their counter-concept, the unbred man, the mishmash man, the chandala. And again it had no other means for keeping him from being dangerous, for making him weak, than to make him sick–it was the fight with the “great number.” Perhaps there is nothing that contradicts our feeling more than these protective measures of Indian morality. The third edict, for example (Avadana-Sastra I), “on impure vegetables,” ordains that the only nourishment permitted to the chandala shall be garlic and onions, seeing that the holy scripture prohibits giving them grain or fruit with grains, or water or fire. The same edict orders that the water they need may not be taken from rivers or wells, nor from ponds, but only from the approaches to swamps and from holes made by the footsteps of animals. They are also prohibited from washing their laundry and from washing themselves, since the water they are conceded as an act of grace may be used only to quench thirst. Finally, a prohibition that Sudra women may not assist chandala women in childbirth, and a prohibition that the latter may not assist each other in this condition.
The success of such sanitary police measures was inevitable: murderous epidemics, ghastly venereal diseases, and thereupon again “the law of the knife,” ordaining circumcision for male children and the removal of the internal labia for female children. Manu himself says: “The chandalas are the fruit of adultery, incest, and crime (these, the necessary consequences of the concept of breeding). For clothing they shall have only rags from corpses; for dishes, broken pots; for adornment, old iron; for divine services, only evil spirits. They shall wander without rest from place to place. They are prohibited from writing from left to right, and from using the right hand in writing: the use of the right hand and of from-left-to-right is reserved for the virtuous, for the people of race.”

These regulations are instructive enough: here we encounter for once Aryan humanity, quite pure, quite primordial–we learn that the concept of “pure blood” is the opposite of a harmless concept. On the other hand, it becomes clear in which people the hatred, the chandala hatred, against this “humaneness” has eternalized itself, where it has become religion, where it has become genius. Seen in this perspective, the Gospels represent a document of prime importance; even more, the Book of Enoch. Christianity, sprung from Jewish roots and comprehensible only as a growth on this soil, represents the counter-movement to any morality of breeding, of race, privilege: it is the anti-Aryan religion par excellence. Christianity–the revaluation of all Aryan values, the victory of chandala values, the gospel preached to the poor and base, the general revolt of all the downtrodden, the wretched, the failures, the less favored, against “race”: the undying chandala hatred as the religion of love.
Friedrich Nietzsche, Twilight Of the Idols (1889)