Category Archives: reviews

>SRM Reviews (#60 April 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #60 April 2009.

Autopsy
Severed Survival8/10
Peaceville (Playground)

Here I sit surrounded by white
My arms wrapped around my back real tight

What did I do that was so wrong that I have to pay

I don’t think anyone’s gonna miss her anyway

Ah, denna genialt morbida humor var det första som mötte mig när Autopsys Severed Survival (1989) hamnade i mina händer. När sedan Charred Remains förlöstes ur stereon var jag såld. Vilket ljud! ”Så här låter det ju nästan i vår replokal”, minns jag att jag tänkte. Det är alltså inget som audiofiler skulle börja gråta av glädje till. Snarare tvärtom. Produktionen är rå, murkig och helt fel. Helt rätt alltså, för den som greppat grejen.
Och på något sätt är musiken inom räckhåll, till skillnad från exempelvis gudomliga Morbid Angel som låg på en övernaturlig nivå på den tiden. Autopsy var jordnära och kändes mer som de lokala alkisarna på parkbänken.
Men allt hänger givetvis inte på ljudet. Lyssna till de två helt nya spåren som inleder skiva två, Horrific Obsession och Feast of the Graveworm, inspelade sent 2008 enkom för denna dubbeldiskade jubileumsutgåva, där produktionen är modernare och inte fullt lika skitig. Låtarna finns där! Svänget, öset, tyngden, och spelglädjen som alltid utgjort grundstommen i Autopsys sluskdöds fungerar lika bra med ”fint” ljud.
Resterande godis på skiva två erbjuder tretton tidigare outgivna eller svåråtkomliga live- och replokalsinspelningar från 1987–1990, varav Mauled to Death (med Eric Cutler på sång) och Human Genocide skulle ha varit med på originalutgåvan av denna klassiker. En fet intervjubooklet utgör grädden på dödsmoset. Gillar du gammal death metal ska du tveklöst ha det här släppet.
Det bör noteras att Severed Survival inte är dyngbra på grund av nostalgiska skäl, vilket kan vara fallet ibland. Skivan är fantastisk för att låtarna är fantastiska. För en death metal-hjärna är detta ett tidlöst monument.

>SRM Reviews (#58 February 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #58 February 2009

Ghamorean
Eon Eschatos8/10
Ge Hinnom (Plugged)

Umeås Ghamorean har alla rätt. Snyggt cd-häfte på matt papper, majestätiskt intro och därefter ett ondskegudomligt räfs rakt av. Det märks att dessa krigare tillbringar mycket tid i replokalen och att de inte nöjer sig med hafsverk. Både lyriken och musiken är diamantslipade, och när den nattsvarta dödsmetallen avtar i intensitet och bjuder på intrikata mellanspel tänker jag på gamla militärstrateger som smider ockulta planer bakom stängda dörrar, ljudlöst konspirerande kring världsdominans och maximal blodutgjutelse. Mörkermän som sedan skickar mänskliga krigsmaskiner mot döden. Allt detta i en blodröd apokalyptisk värld där gammalt möter nytt omvartannat i ett komplext nät likt det man ylar om i The Matrix. Så låter Ghamoeran, om ni kan tänka er detta scenario tonsatt. Fast tänk inte teknik, skinande läder och fula dvd-boxar. Tänk medeltida mörker blandat med ondskan i nutida krig. Elitism och maktmissbruk, och resultatet därav.

När man nått den nivå av samspelthet och musikaliska kunnande som denna kvintett tycks besitta måste det vara jävligt roligt att spela. Jag tycker det märks på materialet. Det här är inget halvtrött gäng som vill slå igenom för sakens skull. Här finns den energi och beslutsamhet som borde räcka längre än så. Det känns äkta och genomarbetat. Ska jag klaga på något kan det vara att det ibland blir för snyggt, både ljudmässigt och spelmässigt, ibland kanske även för komplext. Men när man vant sig vid låtarna är det svårt att värja sig. Eon Eschatos är grymt bra rakt igenom.

———-

Terrorama
Omnipotence - 7/10
Nuclear War Now! (Sound Pollution)

Jag brukar träffa Terroramas vokalist Peter Lindén på diverse skivmässor runtom i landet. Han står där med skivbackar fulla av det mest obskyra vansinne du kan tänka dig och representerar sitt skivbolag som stoltserar med det briljanta namnet I Hate Records. Jag går nästan alltid därifrån med något för mig nytt band från Sydamerika eller det gamla östblocket, och varje gång blir jag lika exalterad när jag spisar det obskyra. Terrorama tycks vara ett destillat av allt det där konstiga, som egentligen är väldigt simpelt och raktfram och kanske just därför framstår som konstigt. Kan man verkligen förlita sig på ett så här simpelt riff? Ja, uppenbarligen. Lyssna på Nifelheim, lyssna på Terrorama.
Tidigare utgåvor från bandet har varit helt ok, men jag har saknat viljan att återvända till deras alster. Det förändras när jag nu spisar denna andra fullängdare. Norrköpingsbandet manglar old school dödsthrash så långtifrån tråkiga, fantasilösa retroband man kan komma. Här finns finessen, kärleken och hatet, det som alltid saknas hos band som kopierar det mest uppenbara. Och den här gången är det rejält genomarbetade låtar som tål att spisas om och om igen. Det ”taffliga” trumspelet är grymt att lufttrumma till. Gitarrarbetet håller samman hela paketet. Thrashrösten bjuder upp till allsång även i verserna. Man håller mer än gärna en baby i famnen (klassisk ”true metal”-pose) när man avnjuter detta album.

———-

I also wrote a lenghty review of Watain’s 10 Year Anniversary gig in Uppsala.
You may read the uncut version here.

>SRM Reviews (#57 December 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #57 December 2008

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags2/10
Peaceville (Playground)

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska A Blaze in the Northern Sky (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med Ravishing Grimness (1999) och Plaguewielder (2001) började det gå utför, medan Hate Them (2003) var en uppryckning till det bättre. Sardonic Wrath (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på The Cult is Alive (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande F.O.A.D. (2007) var också rena skiten och med nya Dark Thrones and Black Flags når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.

Lyriken är sannerligen värdelös: “When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får för fan hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992–1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla — och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones onda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra?
Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare.

———-

Old Wainds
Death Nord Kult6/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Hail, ett band från Murmansk! Jag förknippar, kanske oförtjänt, alltid rysk black metal med så kallad NSBM (nationalsocialistisk black metal) – en genre som i sig är smått underlig, för vad har väl black metal med politik att göra? Nåväl, hur dessa ryssar väljer att lägga sin röst förtäljer inte denna platta och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gillar detta skarpt!
Bandet har sedan begynnelsen 1995 utgjorts av samma medlemmar, tre ihärdiga jävlar som helt klart vet vad de vill. Ljudbilden är aningen svårdefinierad, men den som kan sin black metal borde förstå ungefär vad jag menar när jag nämner ord som ”kyla”, ”frost” och ”vind”. Det är en kall produktion helt enkelt. Mestadels går det snabbt, men inte alltför sällan byts den vassa eggen mot en mjukare, nästan poppig ton. Det låter värdelöst på papper, men jag som är otroligt allergisk mot allt vad glad musik heter tycker faktiskt att det funkar här. Inte för att det är särskilt glatt, utan så oväntat. Ärligt talat tror jag inte bandet själva uppfattar dessa partier som poppiga (vilken vidrig term i black metal-sammanhang!), men jag finner inga andra ord just nu. Möjligtvis catchy, men det är fanimej minst lika vidrigt.
I huvudsak är det här iskall black metal som värmer, hur konstigt det än må låta.

>SRM Reviews (#56 November 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #56 November 2008

Soulreaper
Written in Blood8/10
Metal Mind (Border)

Ah, ett kärt återseende! För åtta år sedan gick denna platta varm hemma hos mig och det glädjer mig att den har stått emot tidens tand. Så här bra blir det när europeisk death metal blandas med amerikansk dito; det som ibland uppfattas som europeiskt slarv (alternativt charm) skärper till sig, och det som må ses som amerikanskt teknikrunkande får sig en smäll på käften. Soulreaper hamnar någonstans mittemellan och det är sjukt bra – och enormt förbisett.
Bandet rönte uppmärksamhet främst för kopplingen till Dissection (trummisen Tobias Kjellgren och gitarristen Johan Norman spelade där tillsammans med Jon Nödtveidt fram till 1997, de tre lirade även i Satanized, vars låt med samma namn tolkas briljant på detta album), men när det visade sig att Written in Blood inte hade särskilt mycket musikmässigt med Dissection att göra verkade folk tappa intresset.
Istället låter detta mer som gamla Morbid Angel. Gitarrspelet påminner om Trey Azagthoths relation till sitt instrument, det vill säga att utforska och bli ett med den levande helheten. Här finns således väldigt få simpla riff, vilket även gäller det drivande trumspelet och den skönt besatta sången. Soulreaper tar allting ett steg längre, och lyckas samtidigt med det viktigaste – att hålla samman låtarna. Att albumet klockar in strax under 36 minuter är enbart positivt i sammanhanget. Soulreapers musik kräver sin lyssnare.
De släppte även albumet Life Erazer tre år senare, även det klart värt att införskaffas.

>SRM Reviews (#54 September 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #54 September 2008

Unanimated 8/10
Kaamos 9/10
Stockholm, Kafé 44, August 5 2008

Måhända är jag svältfödd på kvalitativ, svensk, djävulsk dödsmetall, men undantar vi Morbid Angel på Klubben den där oförglömliga långfredagen 2005 så är det här bland de främsta death metal-gigs jag någonsin skådat. Det är obegripligt varför Kaamos inte rönt större uppmärksamhet, då få band kommer i närheten av deras stil och klass. Synd då att de inte är särskilt aktiva längre.
Från inledande Scales of Leviathan till avslutande Circle of Mania är intensiteten och energin på topp. Många extremband framstår som förtvinade pensionärer i jämförelse. Här finns inga lama transportsträckor, allt känns uttänkt och medvetet in i minsta detalj. Och det är detaljerna som gör det. Ändå är de långt ifrån något övertekniskt Dream Theater-trams. Det här är på riktigt. Publiken är hänförd och lilla 44:an tycks koka av svart bränt blod. Kaamos dödar och återuppståndelsen var mycket välkommen.

Så är det dags för Unanimated att beträda scenen, exakt samma scen som de stod på senast — för fjorton år sedan! Tonåringarna som stod längst fram under Kaamos gig byter nu plats med de trettio-nånting som redan i första låten, Whispering Shadows, regredierar årtionden bakåt och hamnar i sin tonårstid. De kan varenda textrad, precis så som det var när man var ung och memorerade precis allt. På en del lyser glädjen ur ögonen, andra knyter näven och bangar sig halvt från vettet. Vissa tycks befinna sig i trans. Det sanslösa röjet går inte att ta miste på när jag beskådar dödsscenens förbrödring (systrar inkluderade) för de närmast sörjande. Jag var inte med då, men dyrkar nu i smyg.
Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av den slinginfekterade dödsblack som Unanimated hittills presterat, sången och lyriken undantagen. Har till och med – trångsynt nog — avfärdat dem som en lightvariant av favoriterna Dissection. Dumheter! Den här kvällen är magisk och krossar allt!
Unanimated, för kvällen förstärkta av Erik Wallin (Merciless) på gura, smetar på lite svartsmink, tänder några ljus och sedan är det bara fullt ställ och dyrkan som gäller. De hade inte ens behövt smink och ljus, de krossar ändå. Basisten Richard Cabeza har rest femton timmar från sin bostad i Dallas (”jag vill bo nära King Diamond”) och nu färdas alla sjutton år bakåt i tiden. Det märks att det inte är vilket gig som helst.
Live är låtarna betydligt råare och hårdare än på skiva, vilket glädjer mig enormt. Keyboarden har lämnats hemma (batterist Peter ”Flinta” Stjärnvind, ultrakonservativ in i döden, förnekar att de ens använt keyboard tidigare) och därmed låter det gammalt och bra. De spelar inga nya låtar, trots att en ny platta ska spelas in om några månader i kolsvarta Necromorbus-studion. Helvetesvärmen i den minimala lokalen är skoningslös, men så är även Unanimated. De är så galet bra att jag är fullständigt mållös när elfte och sista låten Die Alone klingar ut.
Här nedan öppningslåten Whispering Shadows:


———-

Portal
Outre - 8/10
Osmose (Sound Pollution)

Hur beskriva det obeskrivbara? Det här är mörker, dunkelhet, onämnbara fasor, ansiktslösa monster från okända världar och känslan av osäkerhet och skräckfylld förvirring som omsluter den psykiskt störda och hjälplösa individen. Det här är så nära man kan komma skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mästerliga noveller i audiell skrud, och det är så unikt att det är svårt att finna ord.
Man kan avfärda det som nonsens, denna formlösa omänskliga ljudmassa som begravts i dy och galenskap. Produktionen tillåter knappt instrumenten att nå upp till ytan. Låtstrukturen tecknas långtifrån vers och refräng. Här känns det mer som ett slags vansinne krälar omkring på botten av ett avgrundsdjupt helvete och sakta men säkert är på väg till vår värld för att förtära det levande alltet.
Grunden är becksvart death metal och tankarna förs slutligen till Deathspell Omega och Immolation, minus det traditionella, samt extra allt av det oförutsägbara mörkerdyrkandet. Jag är som förtrollad.
Äntligen har Lovecrafts obeskrivligheter fått en värdig representant i dödsmetallens rike. Tio år efter första demon lyckas Australiens Portal nå bortom det världsliga som vi känner det. Mörkret faller, och faller, och faller… Cthulhu stiger åter från graven. Bäva månde den övre jordens människor.

———-

Nachtmystium
Assassins: Black Meddle Part 15/10
Century Media (EMI)

Efter den inledande chocken åsamkad av stilbytet (jag har inte hört Nachtmystium sedan Darkthrone/Burzum-minnande debuten Reign of the Malicious (2002)) sansar jag mig och lyssnar på riktigt. Det står snart klart att albumtiteln är en hyllning till Pink Floyds klassiska Meddle-skiva från 1971. Riffen, atmosfären och strukturen andas Meddle, men det typiskt amerikanska moderna sätter käppar i hjulen.
Jag har egentligen ingenting emot att man blandar psykedelisk prog, doom, stoner och i sammanhanget udda instrument (saxofon) med modern metal, men det här känns rätt långtifrån det skruvade mörker jag hade hoppats på. Opeth lyckas betydligt bättre med den fantastiska Watershed-plattan på den punkten. Därmed inte sagt att Nachtmystium är något stort på spåren. Tyvärr blir det alldeles för poppigt, dansant och plastigt, och därmed lär detta bli en gjuten hit på tyska metaldiskotek framöver.
Bort med ljuset och in med mörkret så kan det nog hända spännande grejer framöver även för detta identitetskrisande band, även om jag är djupt skeptisk. Kul dock att höra Tony Laureano (Nile, Angelcorpse m.fl.) smattra annat än blastbeats för en gångs skull.

>SRM Reviews (#52 June 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #52 June 2008

Jex Thoth
Jex Thoth9/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Jex Thoth (ex-Totem) har verkligen hittat det tvättäkta tidiga 70-talsljudet. Deras psykedelia hamnar långt ifrån det moderna doomsnittet, där tyngd tycks stå i fokus och riffbytena är knappt märkbara. Jex Thoth lägger istället allt krut på känslan, det mystiskt okända och det svävande abstrakta och ibland naiva. Jag hänvisar det sistnämnda till gamla signaturmelodier från 70-talets barnprogram; melodier man aldrig kommer glömma. Exakt så ter sig flertalet låtar på denna debutplatta.
Utöver detta flum står låtarna fast med fötterna på jorden tack vare de fantastiska slingorna som framförs via gitarr och orgel. Slingorna återfinns även i sången där fröken Jex Thoth, bandets astrolog (!) och andliga ledare, mässar fram rader som vägrar släppa hjärnbarken. Och sången rymmer något alldeles speciellt. Jex Thoth berättar sagor likt popprinsessan Joanna Newsom (kolla upp plattan Ys omedelbart!), och tycks stå i andlig kontakt med Covens Jinx, vilket ju inte är helt fel.
Men tro nu inte att Jex Thoth enbart består av luftigt svävande på flummigt mesiga moln. Apokalypstyngden finns där i grunden och framträder som tydligast i avslutande Stone Evil. Gruppen har dock så oerhört mycket mer än tyngd att erbjuda, vilket höjer gänget över det mesta inom genren just nu.
Det här är tveklöst ett av årets absolut främsta album.
———-
Jex Thoth interview here.

>SRM Reviews (#51 May 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #51 May 2008

Burning Witch
Crippled Lucifer (Ten Psalms for Our Lord of Light)7/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Ibland låter det som om allt ska falla samman. Det här är musik som kan beskriva hur det vakna livet kan te sig för någon som balanserar mellan självförintelse och överlevnad på andras villkor.
”I’ve got all of my pills, I won’t live my life over and over again, sabotaging my feelings, why do you think I do what I do? Smoke fills the sky, the nuclear winter is methadone cyclone…”
Så låter det när vokalisten Edgy 59 spyr ur sig lyrik som vittnar om tungt missbruk och ett liv i helvetet utan återvändo. Det här är extremt långsam och mörk doomsludge där man kan skönja vad som komma skall. Några år senare skulle nämligen Greg Anderson och Stephen O’Malley sänka tempot ytterligare och skapa Sunn0)))…
På detta dubbelalbum erbjuds vi de två EP-skivor – Towers… (1996) och Rift.Canyon.Dreams (1997) – som bandet lyckades spela in, samt tre sedan tidigare svåråtkomliga spår. Tveklöst essentiellt inköp om man har minsta intresse för smutsig, krävande musik, livet, döden och misär i kombination.
Sacred Predictions är mörkermagisk på högsta volym i ett nedsläckt rum, och enbart Edgys sånginsatser är värda all uppmärksamhet.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 3

>
Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

BORTGLÖMDA KLASSIKER
SRM tipsar om skivorna du borde äga men förmodligen aldrig har hört

Artist: POISON
Titel: Further Down Into the Abyss
Producent: Diverse
Utgivningsår: 2006 (materialet är dock från 1984–1987)
Medlemmar: Virgin Slaughter (Armin Weber, sång), Angel of Death (Uli Hildenbrand, gitarr), Incubus Demon (Andi Krampe, bas), Witchhammer (Alex Gilliar, trummor)
Genre: Gammal ond metal
Var kan man få tag på skivan? repulsive.se, www.theomegaorder.com

I min värld existerar endast ett Poison värdigt namnet, och denna grupp härstammar icke från den degenererade landplätt som kallas USA. Det riktiga Poison bildades i Laupheim i Tyskland, och medlemmarna ägnade sig givetvis inte åt något så tramsigt som att sjunga, spela gitarr, bas och trummor. Nej, Virgin Slaughter, Angel of Death, Incubus Demon och Witchhammer begagnade sig av Satan’s infernal voice, barbaric metal axe-termination, apocalyptic thunder och genocide at satanic speed, och hör sen.
Och det hör man. Den gamle metalikonen Metalion, skapare av det långlivade kultförklarade norska fanzinet Slayer Mag, skriver om bandets demo Bestial Death (1985): ”Synest du at Hellhammer er kommersiellt? At Sodom er melodiøse? At (oläsbart bandnamn) spiller i stil med Bon Jovi? Da er Poison for deg! Det stinker jævelskap av denne Tyske deatcore (sic) thrash gruppe.”
Notera vidsyntheten gällande genrer: deathcore, thrash metal och black metal i en blasfemisk symbios. För det var så det lät när black metal låg i sin linda. Man plockade det värsta från det bästa och satsade på att få till ett så oheligt kaos som möjligt – utan att tumma på låtsnickeriet. Det var inte ovanligt att underjordens metalband hämtade energi och idéer från punkband som exempelvis G.B.H. och Discharge.

Hösten 1982 (ett år innan jänkarbandets ogynnsamma förlossning) slöts en pakt fyra mustaschfjuniga tonåringar emellan: det skulle spelas metal och fy fan vad det skulle låta!
Som en hyllning till sina förebilder stal de bandnamnet rakt av från Venoms Poison från britternas debutplatta Welcome to Hell (1981) samt Motörheads Poison från Bomber (1979), och sedan var det bara att mangla. Härmed var de tveklöst bland de tjugo första banden inom sitt gebit, och att de dessutom var ett av de allra främsta gör inte min dyrkan av bandet mindre påtaglig. Världen var däremot inte alls redo för extrema attacker av Poisons kaliber. Medan Bathory och Sodom skördade framgångar av oväntat slag så harvade Poison enträget vidare i källarlokalen på jakt efter den ultimata black metal-kompositionen.
I mina öron hittade de den flera gånger och förfinade den till metalperfektion. Med thrash metal i botten och black metal i toppen blandade de friskt och vågat och fanzinefolket stod på alla fyra och visste varken ut eller in. ”Egyptisk death metal” kan man läsa i en recension, ”the hardest doom metal” i en annan och ”thrash metal cloned with Trouble and Black Sabbath” i en tredje. Jag håller med dem alla. Variationen är total, men ingen låt saknar någonsin de gemensamma nämnarna: känsla, besatthet och hängivenhet. Lyssna på Lurking Fear, förbanna gudarna och inse att sådan musik skapas inte varje dag. Poison var originella som få.

Under sin livstid, 1982–1987, spydde de ur sig ett gäng demokassetter, men inte ett enda album. De tilläts medverka på samlingen Teutonic Invasion Part I (Roadrunner, 1987), men skivbolagsfolket förstod uppenbarligen inte deras potential. Enligt kontraktet förbjöds bandet att skriva på för någon annan etikett under ett år, och eftersom Roadrunner satt med armarna i kors så gick energin och luften ur medlemmarna och Poison försvann in i dimman. Gitarristen Angel of Death gick vidare och bildade R U Dead?, musikmässigt en renodlad fortsättning av Poison men där influenserna utvidgades ytterligare och inkorporerade Voivod- och Pestilence-vibbar.
1993 lyckades Midian Creations släppa de fyra spår som utgör Into the Abyss-demon som tolvtummare (en platta som gått för tusenlappen på Ebay), och så sent som 2006 stod Iron Pegasus för det årets kulturgärning genom att ge ut samlingen Further Down Into the Abyss som rymmer den klassiska demon samt några blandade inspelningar från diverse kassettutgåvor och liveinspelningar.

Att Poison än idag utgör inspiration för black metal-band råder det ingen tvekan om. Sveriges Nifelheim tycks exempelvis ständigt stå i direktkontakt med tyskarnas fanatiska geist.

Tyrant, jag håller på att skriva en artikel om Poison.
- Tyska?

Gissa!
- Det måste vara amerikanska. Tyska Poison är ju helt okända.

Det är tyskarna jag skriver om.
- Å fan! De har verkligen varit förebilder både stilmässigt och musikmässigt. Into the Abyss var som en blandning mellan det gamla och det nya, och Poison var ju extra råa, smutsiga och äckliga. Det är den äkta stilen som jag gillar. Jag har samlat på mig flera av deras originaldemos faktiskt.

Tycker du det finns någon Nifelheim-låt som minner specifikt om Poison?
- Nja, det finns en som inte är inspelad, men den befinner sig i en annan dimension just nu. Den kanske kommer om tio år.

Har du något att säga om amerikanska Poison?
- De kan väl dö en plågsam död. Någon i tyska Poison uttalade sig om jänkarna i Slayer Mag, det var något i stil med ”When I first saw their LP cover, I thought: Oh, nice US chicks! I would like to fuck one of them…”

Som sagt, det finns bara ett Poison värdigt namnet.

———-
The photos of Tyrant/Nifelheim below copied from Demonias blogg with kind permission.
Go there and check out loads of truly exclusive photos and videos from behind the scenes of the extreme metal underground.

Photo by Demonia
Photo by Demonia

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 2

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Treblinka 8/10
Obscurity 8/10
Uncanny 7/10
Stockholm, Kafé 44, 26 januari 2008

Jämfört med förra gången då dödsmetallens Micael Bindefeld, Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, samlade Grotesque, Interment och Nirvana 2002 på Kafé 44 inför sitt releaseparty för boken Swedish Death Metal (se SRM #42) är det inte lika många levande legender närvarande den här kvällen. Ändå känns det som en klassträff där alla för en gångs skull har gemensamma nämnare: den ockulta musikens dragningskraft, underjordens styrka, dyrkan av hårdrocken.

Avestas Uncanny gör ett fullgott jobb med sin urtypiskt svenska death metal inför en lam publik. Här i Sverige är de måhända okända för de flesta (jag hade aldrig hört gruppen förrän nu), men i den utländska undergroundscenen har de tydligen hög status. Fullt förståeligt så här i efterhand. Deras enda album, Splenia for Nyktophobia, är fantastiskt underskattat.

Obscurity från Malmö fyller scenen med rök, mixtrar med ljuset, drar igång det klassiska introt till Across the Holocaust och kör sedan över allt och alla. Är det death, thrash eller black?
Vem fan bryr sig? Det är däremot ingen tvekan om att deras minimalistiska metal är klart originell och nästintill framkallar transtillstånd hos undertecknad. Det är musik från en svunnen era och det är fullt ställ från början till slut. Inget krångel!
Med tanke på att detta är första gången någonsin som bandet lirar live (de bildades i mitten av 80-talet) är jag än mer imponerad. Obscurity är tveklöst ett band som förtjänar sin kultstatus. I april spelar de tillsammans med Watain i Köpenhamn. Slutet är nära.

Ett Treblinka utan herr Treblinka himself (Lucifer Hellslaughter, numera känd som Johan Edlund i Tiamat) kan man säga vad man vill om, men jag skiter faktiskt fullständigt i prick allting när The Sign of the Pentagram (som återfinns på Tiamats Sumerian Cry-platta) kavlas ut över en dyrkande skara dödsfanatiker denna kväll. Det är så djävulskt bra!
Innan giget är Insulter of Jesus Christ (Nifelheim/Damnation) uppe på scenen och kontrollerar att det är tillräckligt med reverb i sångmicken. Nedanför står Churchburner (Damnation) och bedömer resultatet av Insulters insatser.
Emetic ser förvisso inte mycket ut för världen, men gör grovjobbet med bravur. Najse Auschwitzer jobbar förmodligen som programmerare. Juck The Ripper har tappat håret och smörjt in korpgluggarna med svart bläck, kan alla texter utantill och är nära att spetsa mig med sitt spikarmband flera gånger. Det är gott att se döden i vitögat. Mannen brinner för det han gör och det är en fröjd att skåda hans energi.
Tyrant och Hellbutcher från Sveriges bästa band (Nifelheim, givetvis) förstärker den gamla uppsättningen med psykotiskt avgrundsmässande (reverbet på sången!), sinnessjukt gitarrspel och den eviga glöden i ögonen.
När Earwigs in Your Veins klingat ut bryr jag mig föga om huruvida det var tight eller inte, vilket jag hör några posörer diskutera efteråt. Det är en befrielse att få uppleva genuint bra låtar framförda med total inlevelse till skillnad från uppvisningar i teknisk fingerfärdighet, uselt låtmaterial och tomma blickar.
Det var bra som fan och det räcker för mig.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Earth
The Bees Made Honey in the Lion’s Skull8/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Bröderna Cohens mästerverk No Country For Old Men rymmer nästintill ingen filmmusik. Vi får knarrande stövlar, vinden som viner över prärien och tystnaden som sträcker sig långt bort i fjärran. Det fungerar alldeles utmärkt.
Skulle det rent hypotetiskt existerat ett sedvanligt soundtrack till denna film hade jag önskat att det var det jag lyssnar på just nu. De första ackorden slår an en ton som minner om de känslor som filmen sänder ut: Ödesmättat utanförskap, uppgivenhet och tankar som inte finner någon ro. Berusning och osäkerhet. Rädsla och vansinne. Bröderna Cohen har körts genom ett David Lynch-filter.
Psykedelisk, instrumental westernmusik i slow motion kanske inte faller alla på läppen, och att låtarna är variationer på samma tema uppskattas måhända inte av tålamodsfattiga.
Detta album bör dock avnjutas i stillhet och ensamhet, på hög volym och med slutna ögon, så långt bort från pöbelns ihåliga kacklande som möjligt.
Earth har utforskat klangrummet i sexton år. Det här är det bästa de gjort.
———-
Earth interview here.