Category Archives: reviews

Movie review: Atomic – Living in Dread and Promise (2015)

Wow, I didn’t expect such a powerful and emotional experience!

I watched Mogwai play live to this movie at Ex Theater Roppongi in Tokyo, and ”Atomic” — being a chronological history of nuclear disaster — obviously begins with Hiroshima and Nagasaki. The emotional experience came out of watching and hearing some of the Japanese people in the audience cry when being shown archive footage of burnt bodies, babies screaming in agony, nature being destroyed and millions of people’s lives shattered due to American atomic bombs. And in the end, there was Fukushima.
Also, with President Obama visiting Hiroshima only two days ago, I guess this was even more emotional to many.

The movie in itself is nothing spectacular. Archive footage, that’s pretty much it. What makes it special is the great soundtrack. I can’t think of any better band to score this than Mogwai, the undisputed kings of shoegazer doom. And listening to it live, in a theater with awesome sound and at maximum volume, was nothing but extremely powerful. The ending noise crescendo with the pounding drums and droning guitars was like Merzbow on LSD.

Rated: 3 / 5 (the movie) 3,5 / 5 (the album) 4,5 / 5 (the concert)

Movie review: Birth (2004)

A modern day “Rosemary’s Baby” directed by Stanley Kubrick? Well, almost. But without the horror.

This tense, wicked, mysteriously psychological drama is ultimately a deep dive into the psyche of a woman struggling with lost love, grief and madness. It’s wicked in that it at first glance is about a woman who opens her door to a boy who says he’s her dead husband reborn… What the hell?
But that’s just scratching the surface.

Even though the subject of this movie is absurd, the approach is 100% serious. They could have made this funny, but instead it’s eerie, and in the end it’s a heartbreaking experience.
The colours (brown, beige, gray) remind me of Lars von Triers “Riget”, making it almost like a fantasy. The dense atmosphere and the tone of the score only adds to the unreal.

Nicole Kidman delivers a stunning performance. Her fragile and desperately silent emotions are almost felt through the screen, especially in the famous opera scene, where the close-up of her face (with Wagner playing in the background) displays acting and camera work at its best. No cuts. An actor totally in character. It’s a magical moment in film history.

Birth” left me in a melancholic state of mind, yet still in amazement. I actually watched it two times in a row, and the second time I was even more fascinated, and it made me realize how well crafted this film really is. Even though it’s losing steam along the way, a rewatch made complete sense. I don’t want to understand it, I just want to experience it, because it moved me. I will watch it again.

Some say this is the most underrated masterpiece in film history. I have to think about that. Jonathan Glazer is without a doubt a master of mood, but this mood is certainly not for everyone.
For me, it was deeply fascinating.

Rated: 4 / 5

Movie review: Beasts of No Nation (2015)

War is hell, and even more so when it’s seen through the eyes of a child.

Beasts of No Nation” is powerful, majestic, dark and emotional. It’s easily one of the best movies I’ve seen lately, and definitely one of the best war films in a very long time. Cary Joji Fukunaga, probably most known for his work with ”True Detective”, is from now on one of my fave movie makers. He gets almost everything right, especially the really hard things, like making things seem authentic.

I’m always impressed when actors are so good you don’t realize they’re acting, and I usually hate child actors. These boys are amazing all the way through (hail Abraham “Agu” Attah!), and I’d really like to know how Fukunaga worked with them.

Along with some really good footage (the camera work is astounding at times) and a moving but depressing story (child soldiers in Africa), ”Beasts of No Nation” is quite a ride that should not be missed by anyone. It might be missing that little extra which makes you praise the Lord and shit, but in a world dominated by bad Hollywood films, this one is a true killer.

Rated: 4 / 5

Movie review: The Lobster (2015)

Having thoroughly enjoyed Yorgos Lanthimos’ ”Dogtooth”, one of the absolute highlights of 2009, my expectations were high. ”The Lobster” didn’t disappoint, but I wasn’t thrilled either.

This film obviously has a really odd feel to it, being some kind of dark dystopian comedy. It’s a little too much comedy for my taste, even though it’s a deep movie, essentially about loneliness and modern day relationship problems. I’d prefer a more serious take on these subjects, but maybe that’s because I’m not in the mood for joking about right now. It certainly has its dark moments as well, which makes it really interesting.

”The Lobster” is slow, bizarre and sometimes bordering on the surreal, and I will definitely watch it again, hopefully in a different state of mind. It’s absolutely worth it.

Btw, the voice-over (amongst other things) made me think of ”The Grand Budapest Hotel” and a deeply depressed/disturbed Wes Anderson. Good or bad? You decide.

Rated: 3,5 / 5

>SRM Reviews (#72 June 2010) Watain — Lawless Darkness

>Published in Sweden Rock Magazine #72 June 2010.
Here’s the unabridged version.

Watain
Lawless Darkness9/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Det här är ett storslaget verk sprunget ur mörkermagiskt vansinne. Mäktigt och komplext, men ändå med ett helvetes driv. En episk tripp som går på djupet, men ändå bara skummar på ytan. Jag tror nämligen att Watain har ännu mer att ge, hur märkligt det än må låta.
Men jag var skeptisk. Hur kan man tio år efter den fullkomligt fanatiska debuten Rabid Death’s Curse utveckla och förnya en hel genre – till det bättre? Vad kan man göra efter Casus Luciferi och Sworn to the Dark utan att totalt tappa fotfästet eller upprepa sig? Jag trodde inte att Watain hade så mycket mer att ge, men efter tjugo intensiva genomlyssningar är jag överbevisad och sitter här med kalsongerna på huvudet. Den entitet som är Watain tar nu black metal vidare på allvar.

Samtidigt är detta en återgång, flera steg tillbaka bortom det tidiga raseriet. En hyllning till de klassiska album som släpptes på åttiotalet där varje låt var något av det bästa som gjorts; mästerverken som för alltid kommer att finnas i våra själar. Känslan framträder tydligast i Kiss of Death, ett lapptäcke av tvära kast som bara växer och växer. Överlag dryper plattan av allsångsvänliga slagdängor (Quorthons ande är allestädes närvarande) som till en början må framstå som primitiva, men som är ruskigt effektiva. Du lär komma ihåg de här låtarna. Och här finns skivans styrka: det enkla vävs samman med det komplexa, och balansen däremellan är perfekt, vilket även kan sägas om produktionen. Tore Stjerna har överträffat sig själv i den anrika Necromorbus-studion. Skivan kunde inte ha låtit annorlunda.
Enkelheten återkommer även i texterna. Det är slagkraftig lyrik, men ganska långt ifrån de komplexa sjoken på de två första skivorna. Även här en återgång alltså, som egentligen började redan på Sworn to the Dark. Jag gissar på en vilja till makt, att hitta urkraftkällorna. Ibland slår det enkla hårdare än det svåra.

Att kalla detta ett mästerverk är dock omöjligt. Det återstår att se om tio år. Men ändå: Waters of Ain. Carl McCoy. Herrejävlar.
Fields of the Nephilim-sångaren medverkar blott med tjugosju ord i detta avslutande stycke, men stämningen – som redan är magisk – höjs ytterligare några snäpp när karln börjar mässa. Just Waters of Ain (jag antar att ordleken ”Wat” och ”Ain” är medveten) blir smältdegeln där allt som byggts upp under resans gång faller på plats. Epik i kubik, men enbart på ett självklart och upphöjande vis, aldrig patetiskt.
Varje spår är värt sin vikt i guld, men d‑taktsröjet i Malfeitor och Total Funeral måste framhävas, liksom den mäktiga refrängen i Wolves Curse. Här finns så mycket att ta av att en viss yrsel infinner sig när reptilhjärnan försöker bearbeta materialet, och  ändå är det så snyggt sammanhållet – och alltid omisskännligt Watain. Paketeringen, där den hittills relativt okände Zbigniew M. Bielak står för all konst, sluter cirkeln. Total perfektion.
Även om tio år lär jag bocka och buga inför Lawless Darkness. Kanske har jag även då kommit överens med albumtiteln…

>SRM Reviews (#70 April 2010)

>Published in Sweden Rock Magazine #70 April 2010.

1349
Demonoir5/10
Indie (Sound Pollution)

Knappt tio månader efter formexperimentet Revelations of the Black Flame (se recension i #62) är 1349 tillbaka med ett verk som blandar det experimentella med det traditionella. Vartannat stycke är mullrande oljudsmörker à la intro och vartannat pisksnabb black metal. Imponerande frenesi överlag, men knappast minnesvärt. Intron fyller sällan någon funktion och att här få sju sådana och sex vanliga låtar känns bara störande. Jag funderar även på om effekten av att lägga sången så frånskilt från övrigt material tillhör det experimentella. Det låter märkligt emellanåt.
Jämfört med debuten Liberation (2003) och sylvassa låtar som Manifest och Riders of the Apocalypse står detta sig jämmerligt slätt, vilket är synd på ett så kompetent band. Jag skulle uppskatta om de hittade tillbaka till de mästerliga styckena och det råa ljudet. 

Opeth
Blackwater Park – Legacy Edition – 9/10
Legacy/Sony

”Idiot. Sluta läsa omedelbart och spring iväg och tjacka vad som förmodligen redan nu är årets bästa album alla kategorier!” Så löd min fullständiga recension av Blackwater Park i Close-Up #44 för tio år sedan. Ett drygt decennium dessförinnan satt Mikael Åkerfeldt ute i Sörskogen och plinkade på det som sedermera skulle mynna ut i Opeth. 20 jävla år sedan…
Vi som avgudar bandet har våra favoritskivor. För mig är det Still Life (1999) som smäller högst, medan Ghost Reveries (2005) fortfarande är en besvikelse. Men betänk då att när Opeth är som sämst är de ändå bäst. Med Blackwater Park hittade gruppen hem på allvar. Ljudbilden klarnade, nyanserna fick större spelrum och gruppen kändes mer samspelt. Den inledande raden ”We entered winter once again” är för mig lika klassisk som när Churchill inleder Live After Death. Det säger en del om hur högt jag håller detta band.
Tio år senare kan jag ana en svacka i mitten av albumet, kring The Drapery Falls och Dirge for November, där arrangemangen inte är lika intrikata utan snarare mal på likt mörka mantran. Här känns opeth svagare och lätt apatiska.
Att många band har inspirerats av just Blackwater Park torde vara odiskutabelt. Lyssna exempelvis på Deathspell Omega och Hétoïmasia. Mästerverk inspirerar andra mästerverk. Så har det alltid varit inom konsten och Opeth är tveklöst konst för mig.
Den medföljande dvd:n är egentligen inte mycket att orda om. 35 minuters runkande i Studio Fredman, ungefär som en utdragen version av Harvest-videon. Ultratönten Steven Wilson kedjekäkar ostbågar och Moonchild-stölden avslöjas. Vi musikdokumentärnördar fröjdas ändå.
Att albumet denna gång även bjuder på en 5.1‑mix bör få alla audiofiler att knäböja. Omslagsfetischisterna får sig ett nytt omslag. Själv lär jag aldrig sluta dyrka oavsett vilken mix eller vilket omslag som erbjuds.

Triptykon
Eparistera Daimones8/10
Century Media (EMI)

Svanesången Monotheist (2006) var inget annat än monumental mysticism. Celtic Frost lämnade tveklöst scenen med flaggan i topp och de traditionalistiska skeptikerna med en kasse sura äpplen att bita i. Tom G. Warrior har dock mer att uträtta på denna gudsförgätna helvetesjord innan Satan sätter punkt. Efter att i årtionden ha stirrat djupt ner i avgrunden stirrar nu avgrunden tillbaka.
Triptykon och Eparistera Daimones är en så mörk och tung upplevelse att svart är en alldeles för blek färg att likna det hela vid. När inledande Goetia efter elva minuters briljans avslutas med ett mässande ”Lie upon lie/Mankind shall die” vet jag att detta är rätt. Efterföljande Abyss Within My Soul är krossande doomtyngd personifierad. In Shrouds Decayed lyser upp det kompakta mörkret för en stund. Men bara för en stund. Mörkret sluter sig.
Gitarrljudet är så tungt och förvridet att det emellanåt gränsar till rent oljudsmuller (lyssna på nittonminuterseposet The Prolonging). Men riffen finns där, om än djupt begravda i den gåtfulla myllan. Och det finns mycket mer att hämta. När halva skivan avverkats börjar man skönja spår av Tiamat, Fields of the Nephilim och kanske även Nine Inch Nails och Opeth. Det ålderdomligt ockulta blandas med det modernt metalliska och skivan växer för varje omgång.
Det är sannerligen ingen enkel platta att ta till sig. Även den intresserade uppmanas att lyssna extra noggrant, om och om igen. Till en början tyckte jag att helheten var aningen seg, men efter tredje varvet lossnade det. Nu dyrkas det här hemma i kistan.
Att H.R. Giger återvänder som omslagskonstnär – hans Satan I prydde Celtic Frosts To Mega Therion 1985 – får ses som en njutfull bonus. Vinylutgåvan är således ett absolut måste.
Triptykon lirar på årets Roadburnfestival om några veckor och jag ser verkligen fram emot en överdos av smutsig, svart monumentalism. UNH!

>SRM Reviews (#68 January 2010)

>Published in Sweden Rock Magazine #68 January 2010.

Dimensional Bleedthrough3/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Resultatet av min högst subjektiva forskning i ämnet amerikansk black metal vittnar om att det sällan handlar om black metal annat än som etikett. Så även här.
De här grabbarna kan lira och vill visa det. Långa, nästintill instrumentala tremolosjok i intrikata arrangemang är vad som bjuds, och trots all aktivitet känns det sorgligt tomt och energifattigt. Något mörker finns inte alls. Snarare handlar det om ett segdraget postrocknötande som leder ut i intet, varför du som inte gillar black metal kanske gillar det här.
Men ska du prompt lyssna på avantgarde metal rekommenderas hellre skivbolagskamraterna Cobalt och förra årets intressanta skapelse Gin. Där finns helheten. Hos Krallice finns bara musikskoletomheten.

Nekropsalms8/10
Fysisk Format (Sound Pollution)
Ugh! Det här är bra skit. Här ryms det mesta: riffglädje blandas med mörker, Autopsy-tyngd och träsk med zombierens. Materialet är genomarbetat till max och rymmer så mycket coola detaljer och vansinne att jag baxnar. Man kan lyssna så, eller bara ryckas med i norrmännens smått psykedeliska death metal och röja hjärnan ur skallen. Det fungerar minst lika bra.
Produktionen är ny och fräsch, men ändå organisk. En skitigare ljudbild — som jag vanligtvis föredrar — hade begravt det mystiska skimret. Obliteration tar det bästa från det gamla och gör något nytt inom dödsgenren — och det är svinbra! Jag tror knappt mina überkritiska öron.  
Avslutande niominutersverket The Worm that Gnaws in the Night är framtiden. Döden.

Contamination6/10
Metal Blade (Border)
Med Contamination levererar stockholmska Valkyrja ett styrkebesked. Det som tidigare har befunnit sig i embryostadiet har nu börjat utvecklas till något större. Något att räkna med.
Utmärkande för albumet är ett drivande trumspel i kombination med en bred Necromorbusproduktion, samt förmågan att skapa atmosfär utan att det blir plastigt. Lägg därtill en skönt sliten röst som varken tar över eller försvinner i ljudbilden.
Här finns några få gemensamma ljud- och strukturmässiga nämnare med senare Watain, men när Watain håller samman sin skapelse med fanatisk viljekraft så framstår Valkyrjas material som mer svävande. Här finns inga tydliga markörer. Allt flyter samman. Och det kanske är där som bandet anser sig ha sin styrka? Att gruppen befinner sig på en hög nivå är det nämligen inget snack om.
Ändå saknar jag något definitivt att ta fasta på. Något man kan hänga sig till.

>SRM Reviews (#67 December 2009)

>Pulished in Sweden Rock Magazine #67 December 2009.

Urgehal
Ikonoklast4/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Band, skivbolag och konsumenter måste inse att fullängdsformatet i många fall är överskattat. Att införliva slarv och trams bara för att fylla ut speltiden är inget annat än musikbyråkratisk idioti. Om norska Urgehal på sitt sjätte album hade anammat devisen kvalitet framför kvantitet hade vi sluppit bottennapp som Kniven rider dypt i natt (något slags ölstint punkrocktjosan) och i stället kunnat mässa i lugn och ro till Cut Their Tounge Shut Their Prayer. I sistnämnda spår är norrmännen som vassast; klassiskt norska black metal-slingor av det finstämda snittet, härligt antikristen lyrik och rejäla hooks. Men då och då försöker de sig på samhällskritik och metallisk punkrock. Man tar sig för pannan! Vem i bandet bör knivhuggas för dessa tilltag? Säg mig och jag anlitar närmaste torped. Jag kan inte ta bandet på allvar.
Urgehal påminner stundtals om tidiga Khold, men snabbare och brutalare. Mer thrash. Inget groove att tala om. Långtifrån lika skitigt. Det är dock deras bleka black metal jag vill åt. Den glimrar till emellanåt, men alldeles för sällan. En EP med de bästa svartmetallstyckena hade känts mer relevant än det här.

V/A
Grind Madness at the BBC — The Earache Peel Sessions7/10
Earache (Sound Pollution)

I en tid när mp3-bloggar och YouTube var så mycket framtid att Saida inte ens kunde förvarna om det vanvettiga som är crabcore (googla, gubbe!) i sin kristallkula så förlitade sig ungdomen på radio. Lars Aldman var väl den svensk som presenterade alternativ musik på bästa sätt i sina Bommen-program. England hade John Peel, och till skillnad från Aldman var Peel en levande legend. Hans inflytande i underjorden går inte att ta miste på. Han spelade vad helst han ville, och struntade kraftigt i vad pöbeln krävde. Det är bland annat sådant som skapar en legend värd namnet.
The Peel Sessions-plattorna fångar magin som uppstår i replokalen och under konserten, men som är så svårfångad i studion. Detta för att John Peel tillät banden att vara sig själva. Här finns ingen studiokonstlad stelhet.
Denna samling handlar dock bara om ett enda band.

Om The Beatles lade grunden för popmusik och Black Sabbath för hårdrock, så lade Napalm Death definitivt grunden för extrem metal. I min värld finns inget brutalare än när Mick Harris går loss på skinnen i The Kill. Dagens Nasum-grindare har inte en chans och har inte fattat ett smack. Grindcore handlar om kaos, inte om perfektion. Grindcore handlar om punk, inte om metal.
Napalm Deaths debut i John Peels radioprogram är det bästa de någonsin spelat in. Det är också den bästa grindcore som någonsin framförts — och detta var 1987! Begrunda faktum i någon minut, tack.
Deras två första inspelningar definierade och definierar fortfarande vad som är grindcore i min värld. Antimusik när den är som mest råbarkad och meningsfull. Enkom dessa tjugo minuter gör denna samling värd sitt pris.
Som bonus får man ytterligare över tre timmars musik. 

Men märk väl att det enbart är Napalm Death och i viss mån Unseen Terror som står för renrasig grindcore på den här samlingen.  Extreme Noise Terror är namnet till trots ganska variationsfattig crust. Snabbfotad sådan, men sällan i grindcoretempo. Carcass, även de pionjärer i sin goregrind-genre, är ganska såsiga och deras extremt vansinniga Reek of Putrefaction- och Symphonies of Sickness-låtar kommer inte riktigt till sin rätt här. Bolt Thrower bidrar med murken death metal och låter kanske inte som allra bäst – men definitivt råast. Unseen Terrors låtar är däremot att föredra framför deras enda knepigt producerade fullängdare Human Error. Heresy och Intense Degree definierar egensinnig hardcore. Och Godflesh är som alltid det svarta fåret med sin monotona industrimetal.
Men som ni märker är det Napalm Death som gäller här. Total dyrkan på alla plan.
Vi tackar John Peel för kulturgärningen och låter honom nu vila i frid.

I also did an interview with Die Hard in this issue.

>SRM Reviews (#66 November 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #66 November 2009.

Ataraxy
Rotten Shit8/10
Demo CD‑R

Herrejävlar! Efter att ha tvingats igenom tre svenska, finlemmade döds- och blackproduktioner är det en fröjd att dänga på spanska Ataraxys Rotten Shit-demo och bara spy ner sig själv fullständigt. Ljudet äter sig genom hjärnan likt ett gäng överfeta likmaskar som inte kan få nog i sin eviga jakt på död och förruttnelse. Så fett! Så skitigt! Man baxnar.
Låtmaterialet går heller inte av för hackor. Helvete vad man baxnar! De vet ex-jävla-akt hur låtarna ska byggas upp för att lille Indy ska gå ner i spagat, förbanna gudarna och dricka din mammas blod.
Och jag älskar band som hyllar känslan och viljan framför den musikaliska perfektionen. De skulle kunna göra tusen omtagningar och få trummorna perfekta, men hur tråkigt blir inte det? Astråkigt givetvis. Det här är äkta. Inget trams. Zombiesnubben på omslaget har tygmärken med Nihilist och Nirvana 2002. Stil och klass!
Jag är redan nervös för att de ska ha ”finat till sig” inför albumsläppet.
Låt det icke ske!

———-

Mr. Death
Detached From Life6/10
Agonia (Sound Pollution)

Jag siktar en nygammal generation gammeldödsmanglare i Svedala!
Efter det att ynglingarna i Invidious, Tribulation, Morbus Chron och Gravehammer sparkade liv i liket på ett strålande sätt kan man nu skåda ett gäng rangliga gubbar med förflutet i diverse tidiga orkestrar som återigen har plockat upp yxorna. Bombs of Hades och Tormented är de som ligger mig varmast om hjärtat. Och nu har vi här Mr. Death, med medlemmar från bland annat Treblinka och Expulsion. Ett uselt bandnamn, men vad göra när allt annat är upptaget och förbrukat? Och snubbarna ser för fan ut som korthåriga IT-konsulter! Man vet inte vad man ska tro, så man får lyssna.
Och det låter riktigt bra. Grottig, murken dödsmetall som sällan lämnar motorvägen, och som har Det med stort D – även om man ibland får gräva djupt för att finna. De kunde måhända ha rensat bland materialet, för just nu känns en fullängdare i längsta laget. Ändå: så oerhört mycket bättre än mycket annat i skivbackarna.

>SRM Reviews (#65 September 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #65 September 2009.

Griftegård
Solemn, Sacred, Severe9/10
Ván (Sound Pollution)

Allvarsmättat? Jo, tack.
Sakralt? Så in i helvete.
Kännbart? Minst sagt.
Tyngden är ofattbar. Atmosfären så närvarande. Och allting har en stabil grund att stå på: allvaret i sökandet efter meningen med tillvaron. Man slipper det ytliga poserandet, det larviga som aldrig betyder något. På så sätt blir Griftegårds doom genuin på ett sätt som är få förunnat.
Och Thomas Erikssons röst svävar över allting annat och fullkomligt krossar konkurrensen.
Om du inte förnekar hårdrockens rötter lär du även kunna ta till dig de partier som på detta verk kan uppfattas som smöriga och pretentiösa. Hos mig går de rakt in i hjärtat, och det känns skönt att även kunna finna några smörklickar bland all aska som jag vanligtvis kryddar mina musikaliska rätter med.
Den som har svårt för religiösa tongångar – de tar sina mest extrema uttryck i psalmen Noah’s Hand — kanske inte faller pladask. Inte heller de som förväntar sig rockiga midtempolåtar. Inser man däremot det sakralas betydelse för den långsamt stundande undergången lär man hitta rätt direkt.
Doom metal blir knappast bättre än så här. Sacred, Solemn, Severe är en milstolpe.
[Interview in the print edition of the magazine]

———-

Switch Opens
Switch Opens8/10
GMR (Border)

Många band gör musik som ska låta på ett visst sätt. Switch Opens musik låter på sitt sätt, och det höjer dem över mängden.
Trummisen dyrkar The Police. Ena gitarristen har Van Halen som husgudar, medan den andre tillbringar huvuddelen av dagen inne i sitt huvud tillsammans med Hawkwind. Sångaren och basisten, Jesper Skarin, hyllar Megadeth och spelar trummor med technosnubben i The Field. Ni hör ju själva. Detta är helt jävla sjukt! I stället för musik: förvirring? Nej, inte alls.
Efter att tidigare ha hetat Fingerspitzengefühl och släppt två rejält spretiga men svinbra album har bandet äntligen hittat hem. Det schizofrena uttrycket har kokats ned till vad de gör bäst: de vänder ut och in på tyngden. Ändå är detta deras mest varierade album. Det händer saker hela tiden. Udda trumkomp, fantastiska sånginsatser, psykedeliska gitarrsjok och basfetma som berör både fysiskt och psykiskt – dessa fyra hjältar torde kunna rädda världen!
Produktionen är både taggigt trasig och mjuk som ett duntäcke. Bergsmassiv och genomskinlig. Man fattar inte riktigt hur det har gått till, men de har som sagt hittat hem.
Årets tripp? Fuglesangs fjuttiga rymdresa är en spottloska i havet.
[Interview in the print edition of the magazine]