Category Archives: reviews

>SRM Reviews (#63 July 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #63 July 2009.

Anaal Nathrakh
In the Constellation of the Black Widow3/10
Candlelight (Sound Pollution)

Stackars lilla Anaal Nathrakh. De tror att de kan gömma sig bakom vansinnesskrik och blastbeats och emellanåt blanda in lite Emperor-storsvulstighet och komma undan med det. Icke!
Det här är black metal för folk som inte gillar black metal. Slipknot-black för vilsna får som vill ha sin black metal på bekvämt avstånd.
Bakom det plastiga kaoset döljer sig usel musik utan minsta övertygelse om något större än människan, och redan där är det kört för dessa bleka britter. Den stela produktionen gör inte det hela bättre.
Det här är duons femte fullängdare och man undrar stillsamt när sista andetaget är kommet så att alla som befläckats av detta dravel kan ägna sin tid åt viktigare sysslor.

———-

Brutal Truth
For the Ugly and Unwanted This is Grindcore - 3/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Kvalitet före kvantitet! Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger när det gäller grindcore. En grindcoreskiva/konsert bör vara max 25 minuter lång, allt annat är vansinne. Här får vi huvudsakligen Brutal Truths konsert från Obscene Extreme-festivalen 2007, samt ytterligare fyra gigs från Sounds of the Animal Kingdom-turnén 1997/1998. Total speltid: kring 210 minuter. Vem pallar?
När dessutom ljudet är under alla kritik på samtliga spelningar (endast huvudkonserten är filmad med flera kameror, resterande gigs är filmade av fans i publiken) känns detta som en blåsning. Man får inte ens några låtlistor. Gubbigt!
Den enda behållningen är att studera den kraftlöse trummisen Rich Hoaks besynnerliga spelstil och minspel, samt att Barbro Havohej från Birdflesh tackas på omslaget.
Detta var tidigare ett av mina favoritband där de två första plattorna, Extreme Conditions Demand Extreme Conditions (1992) och Need To Control (1994) definitivt håller än. Köp dem en gång till — även om du redan har dem — istället för det här skräpet.

———-

Goatwhore
Carving out the Eyes of God3/10
Metal Blade (Border)

Hur trovärdigt är det när ett gäng amerikaner med förflutet i band som Crowbar och Soilent Green slänger ihop ett black metal-band betitlat Goatwhore och kallar skivan för Carving out the Eyes of God? Avslutande låten heter To Mourn and Forever Wander Through Forgotten Doorways. Hade bandet varit bra hade det spelat mindre roll, men nu är det inte ens i närheten och då stör jag mig ännu mer på effektsökeriet.
Goatwhore sägs vara en unik blandning av black, death och sludge. Jag hör tyvärr inte det unika. Jag hör definitivt ingen sludge. Det här är så slickat som det kan bli.
När det dessutom spelas d‑takt på amerikanskt vis (noll sväng, stelt som farmor, vek hi-hat) så är måttet rågat för min del. Ni andra kan ju sätta kepsen på sned och digga om ni känner för det.

———-

Myrkr
Black Illumination7/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Den väsande vokalisten låter sannerligen mer död än levande. Det är inte fråga om sång eller skrik utan snarare livlösa läten i upplösningstillstånd. Och lite så är det med musiken också. Den vittrar bort, svävar omkring likt unken luft och ställer till med dov oro i leden. Det enda som håller samman musiken är de envetna trummorna, trummor som inte gör mycket mer än håller entakten.
Detta är en fascinerande skapelse som lär växa efterhand, men just nu famlar jag i mörkret och försöker hitta den döda tråden som håller samman verket. När jag gjort det, när jag helt enkelt lärt mig låtarna, kan nog en viss dyrkan infinna sig. Men det kommer att ta tid att lära sig förstå.
Irländsk black metal som låter annorlunda, enkelspårig och murken. Jag tror att jag gillar.

>SRM Reviews (#62 June 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #62 June 2009.

1349
Revelations of the Black Flame6/10
Candlelight (Sound Pollution)

1349 spelar långsamt! Det tar ett bra tag för mig att ställa om efter den insikten.
Invocation låter som gamla Godflesh i slow motion. Nästföljande Serpentine Sibilance mullrar på i samma makliga tempo, likt upphackade övergångar mellan låtar. Sången ligger långt fram i mixen. Tre och en halv minut in i stycket kommer trumspelet igång, även här framfört på ett uppstyckat vis och vi snackar icke blastbeats förrän i de absolut sista sekunderna. Horns är tre minuters industriellt mörker. Sedan får vi en skvätt punkös och grind. Misanthropy innebär piano och baklängesgitarrer. Jag är förbryllad.
Det som på debuten Liberation (2003) var pisksnabb black metal med necroproduktion är nu något helt annat. 1349 har snickrat ihop ett väldigt annorlunda album. Ondskan finns inte längre i det extremsnabba och brutala, men väl i atmosfären och upplägget.
På sluttampen avverkas Pink Floyds Set the Controls for the Heart of the Sun i en tung, men kanske inte helt fulländad version, men som ändå visar åt vilket håll det lutar på denna experimentplatta. Efter detta följer ytterligare industrimörker och därefter avslutande At the Gateà som låter som ett mildare Sunn 0))) med tunga pukinslag. Mycket märkligt!
Men ändå inte helt oävet. Plattan funkar definitivt om man är i rätt sinnesstämning.

———-

Endstille
Verführer - 3/10
Regain (Sound Pollution)

Nej, jag kräver betydligt mer av min black metal än det här jämntjocka materialet. På tyska Endstilles sjätte album är produktionen kanon, trummorna låter bra, materialet varieras från snabbt till långsamt, tungt och ettrigt — men finns absolut ingenting som sticker ut. Jag minns inte en enda låt, inte ett enda riff. Ingenting. Endstille tråkar ut mig med sin totala brist på engagemang.
Det enda bestående minnet av detta album är vokalistens entoniga skrik som ligger som ett sprikrakt streck genom hela plattan.
Käften, tack.
Ett onödigt album från ett onödigt band.

———-

Funebrarum
The Sleep of Morbid Dreams6/10
Cyclone Empire (Sound Pollution)

Det här är riktigt bra. Men det skulle kunna vara ännu bättre.
Amerikanska Funebrarum slaktar sig fram likt ett slarvigare Kaamos med inslag av ett mörkare General Surgery och stanken från gamla uppgrävda Deicide-demos. Ungefär så. Det är den typen av mörk omodern death metal som får folk att knyta näven och headbanga så att credknapparna lossnar från skinnjackan. Ömsom snabbt, ömsom tungt, och alltid med brutala riff i bakfickan.
Men det som saknas är tydliga refränger. Jag väntar hela tiden på klimax, men orgasmen kommer aldrig och det lämnar mig otillfredsställd med värkande pungkulor.

———-

Maim
From the Womb to the Tomb6/10
Soulseller (Sound Pollution)

Old school death metal blir inte mer old school än så här. Och det är så sjukt mycket bättre än all digitaltråkig new school-döds som själsmördar musiken på ett uselt sätt. Maim från Åtvidaberg själsmördar på ett fantastiskt vis på denna debutplatta genom att dyrka det som en gång var och föra arvet vidare istället för att utveckla ett nytt tråkigt blastbeat.
Men hur står de sig gentemot originalen och inspiratörerna? Ganska slätt, faktiskt.
Men det är inte lätt att göra en Epitome of Darkness (världens bästa new wave of old school death metal-platta, skapad av Repugnant och förlöst kring 2006). Och det är inte lätt att toppa Autopsy, Death och Repulsion, även om Maim får klart godkänt.
Jag är grymt svag för tunga, skräckfilmsminnande ondskespår, där väl Entombeds mästerliga Hellraiser utgör fundamentet för det bästa möjliga, och därför anser jag avslutande instrumentala The Beyond vara skivans främsta spår. Ascending from the Grave går inte heller av för hackor. Autopsy-covern Ridden with Disease kunde man kanske skippat däremot.

———-

Teitanblood
Seven Chalices8/10
Norma Evangelium Diaboli (Sound Pollution)

Spanska Teitanblood frammanar kaotiskt driven death metal där den övertygande mörkerdöden är på riktigt. Den unika stämningen fullkomligt dryper av motbjudande kaos och underjordiskt vansinne när bortomvärldsliga väsen sveper genom den skeva ljudbilden på de mest fascinerande sätt. Ockultism och den motbjudande men ständigt lockande delen av den mörkaste magin är sällan så närvarande i musik som när Seven Chalices förvrider ens medvetande.
Om man tvunget måste namndroppa så känns kanske Blasphemy som en avlägsen släkten till Teitanblood, men jag ser hellre ett unikt mörker som stöter bort en när man lyssnar — tills man dras in och låter sig förtappas. Galenskapsgränsen hos denna trio är överskriden för längesedan.
Timo Ketolas fantastiska konst – den starkaste han någonsin skapat – ramar in verket. Konsten i sig är en tolva på en tiogradig skala och förtjänar egentligen en egen recension, och mannen från Brandbergen är tveklöst en ängel och ett geni. Galen, givetvis. Besök teitanblood.com för ett smakprov…
Hur länge kan man förresten lita på att Norma släpper kvalitet? Till syvende och sist handlar allt givetvis om subjektivt tyckande, men hittills har etiketten passat mig som handen i handsken trots vitt skilda albumsläpp. Låt det så förbli.

———-

Voivod
Infini - 6/10
Nuclear Blast (ADA/Warner)

1987 förlöste Per Fontander Voivods Tornado rakt ut i etern via sitt fantastiska radioprogam Rockbox och jag hamnade i koma. Samma år spelade ”Fontan” black metal-scenens absolut främsta låt, Under the Sign of the Black Mark med Bathory. Dessa båda stycken har följt mig sedan dess och har på olika sätt format mig som person.
Voivod varken lät eller såg ut som något annat. Allting var så annorlunda. Gitarrljudet, trumspelet, låt‑, sång- och gitarrarrangemangen, punken, texterna, omslagen… Det var även första gången jag hörde världens bästa trumtakt (d‑takten, givetvis). Jag reflekterade kanske inte över allt detta då, men jag är övertygad om att det fanns där i bakhuvudet, tankarna kring det skeva.
Time warp till 1997 och den grymma Phobos-skivan. Nyförälskelse och ny koma.
1999 ser jag Voivod, Today Is The Day och Neurosis samma kväll. Extrem jävla koma, snubbe!
Jag tror stenhårt på religiös fanatism, det vill säga att man kan dyrka något bortom all vett och sans (hej Bathory och Voivod!). Därför är det svårt att lyssna på nytt material med Voivod år 2009.

Denis ”Piggy” D’Amour, unik gitarrist och en stor del av bandets ljudbild, gick bort i cancer 2005. De har därefter använt hans heminspelade gitarrer på skivan Katorz (2006), och nu även på Infini, som grund för nya låtar. Det är tveklöst ett udda inspelningsförfarande, men det går helt i stil med bandets filosofi att aldrig göra en platta två gånger. Här finns ingen Tornado (dock en Volcano!), och det är heller ingen Nothingface (1989) eller Phobos.
När God Phones inleder tänker jag på Nirvana, The Melvins och Sonic Youth – om än i metalliserad form – och denna känsla finns kvar under hela resan. Det skeva och annorlunda finns där, men det känns spökskrivet. Och lite så är det ju också. Utan Piggy inget riktigt Voivod. Men det är fortfarande Voivod.
Om du enbart gillar gamla Voivod – innan Angel Rat (1991) — så har du nog ingenting att hämta här. Kan du tänka dig en smått stukad Voivod-variant av indierock /postpunk som den lät innan Nirvanas Nevermind (1991) borde Infini kunna tilltala i lagom portioner.

———-

Wolves In The Throne Room
Black Cascade4/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Allt med den här trion är intressant – förutom musiken.
Jag läser intervjuer och nickar instämmande. Ja, ja och ja. Mycket av det de säger håller jag med om (de bor tillsammans i ett kollektiv, odlar sin egen mat, hyllar ekofeminism och tänker och lever över huvud taget hyfsat ekologiskt medvetet). De måste vara det perfekta bandet för mig. Men sedan faller allt platt till skogsmarken när jag hör musiken. Jag har lyssnat fram och tillbaka på Diadem of 12 Stars (2006) och Two Hunters (2007) efter bekantas rekommendationer, men jag greppar verkligen inte musikens storhet.
Bandet tycks tidigare ha experimenterat med olika kompositionella grepp för att finna en identitet. Nu har de landat i vad som mest kan liknas vid utdragen, atmosfärisk black metal med slätstruken sång och lågmäld energi. Något som vägrar lyfta och som saknar bärkraft.
Jag förväntar mig så mycket mer av människor med genomtänkta idéer.
Man har sagt mig att polska Mgła och WITTR är två sidor av samma mynt. De är inte ens av samma penningslag! Om Mgła är den svindyra aktieportfölj som i slutändan kommer att ödelägga världsekonomin och västvärlden så är WITTR boskapsvaluta i Indien, så mycket är det som skiljer de båda åt. Kom inte här och snacka…

>SRM Reviews (#61 May 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #61 May 2009.

Cobalt
Gin7/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Till skillnad från övriga amerikanska avantgardeband inom den allt vidare black metal-genren (läs främst Nachtmystium) så känns här kärnan tydligt genuin. Det är välgjort och tankfullt, inte plastigt och ytligt. Det bjuds på många nya infall, men här har de verkligen en självklar plats i musiken.
Att beskriva Cobalts musik låter sig inte göras i en handvändning. Det är tvära kast. Från black metal till americana, från psykedeliskt mässande till modernt chuggatugg, och så vidare. Grunden är mörkret och det stora vida okända landskapet som människan filosoferar kring och försöker finna sin plats i. Det är dock inte hysteriskt. Varje del har sin plats och tid.
Kanske kan man säga att Cobalt, denna säregna duo, är en amerikansk variant av franska Deathspell Omega där tyngdpunkten ligger på det mänskliga planet istället för det metafysiska. Men bara kanske.
Dry Body påminner om Neurosis. Och inte helt ur det blå medverkar sålunda självaste Jarboe från Swans med stämma och stämning på två spår. Pregnant Insect bjuder på metallisk punk och indianhojtande, och här brister det kanske en smula. Här önskar man nog skippa ett spår. I övrigt tycker jag att det håller. Att Gin som helhet tillägnas Ernest Hemingway och Hunter S. Thompson är storartat! Cormac MacCarthy hade också passat på listan.

———-

Forsaken
After the Fall6/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Det här är klassisk, ren, traditionell doom som inte skrämmer bort gamlingarna med growlsång eller rostig ljudbild. Det här är doom för hårdrockaren som kräver snygga solon, episk sång och en modern åttiotalskänsla i sin musik. Vad som får Maltas Forsaken, som segat sig fram i drygt tjugo års tid, att sticka ut är den apokalyptiskt kristna rädslan som är allerstädes närvarande – i verserna. Refrängerna tenderar dock att närma sig power metal emellanåt, och då gör jag omedelbart stopptecken. Så länge det låter som i Vanguards of the Void är det däremot klartecken hela vägen. Perfekt tyngd, perfekt känsla. Vissa stycken sniffar även Iron Maiden i röven och det är ju aldrig fel.
Forsaken har hittills varit otroligt underskattade, vilket detta album borde ändra på. Här finns kvalitet ända ut i fingerspetsarna.

———-

Swedish Death Metal9/10
Index Verlag (Sound Pollution)

Det räcker egentligen att glo på låtlistan till detta fullspäckade soundtrack till Daniel ”Dellamorte” Ekeroths mästerliga bok Swedish Death Metal för att bli glad i själen. Man bjuds nämligen på 52 svenska dödshits fördelade på tre cd-skivor, förpackade tillsammans med ett minifanzine där banden kommenteras kort av Dellamorte himself. I kombination med boken tvekar jag inte att dela ut högsta möjliga betyg.
Samlingen är kronologiskt uppdelad och inleds med Mefisto 1986 och avslutas med Katalysator (numera Invidious) 2007. Men precis som i boken är det i princip slutdokumenterat efter 1993, vilket Danne i boken förklarar med att han hellre koncentrerar sig på det ursprungliga och stilbildande än vad det ledde till. Den negativa vibb som spreds bland fansen till följd av inställda konserter, nedlagda radioprogram och black metals verkliga intåg på scenen under mitten av nittiotalet torde också vara en förklaring till att folk tappade geisten.
Första skivan utgörs i princip av klassiska demokassettinspelningar. Lagom till andra skivan har banden börjat släppa plattor. På tredje plattan presenteras en del högkvalitativa band som hamnade i skymundan under den rådande konkurrensen, exempelvis Evocation, Traumatic, Eternal Darkness och Interment. Ungefär så. Det är guld värt att följa utvecklingen från gamla oborstade demokassetter inspelade på fyra kanaler till det senare moderna som försöker emulera det gamla, och jag diggar det mesta fullständigt förbehållslöst och förbannar alla levande band som får death metal att låta som företagsprodukter. Vart tog själen, spelglädjen och spontaniteten vägen?
I slutet av cd-häftet finns en bild som placerar alla medverkande band på en sverigekarta. Man kan undra varför norrlänningarna och skåningarna inte fick till någon särdeles kvalitativ death metal när det begav sig. Ovanför Edsbyn, där Orvar Säfströms briljanta Nirvana 2002 huserade, och under Växjös Carnage är det fullständigt tomt med undantag för obskyra Obscurity från Malmö. Mycket märkligt.
Sammanfattningen för denna samling är hur som helst väldigt enkel: buy or die.

———-

Thergothon
Stream from the Heavens3/10
Peaceville (Playground)

Det här är så långsamt att du hinner gå på bio, styra upp ett långkok samt cykla till Bahamas tur och retur innan Jori Sjöroos hinner slå sitt andra virvelslag. Jag skämtar inte.
Finska Thergothon lirade funeral doom femton år innan doom blev hype. Tillsammans med sina landsbröder Skepticism får de anses vara pionjärer inom denna extrema subgenre. Att vara först behöver dock inte behöva att man är bäst. Bandet hyllas och kultförklaras i alla “rätta” kretsar, men jag är skeptisk.
Vissa partier i Who Rides the Astral Wings funkar, men på det stora hela har jag svårt att komma i stämning, och det är det jag anser att funeral doom handlar om. Stämningen. Det extremt låga dödsgrowlandet i kombination med vanlig rensång är ett intressant grepp, men jag saknar engagerande låtmaterial.
Amerikanska Evoken har troligtvis stulit sitt bandnamn från en Thergothon-låt med samma namn, och i det här fallet rekommenderar jag ortodoxt nog hellre dem än originalet. Här finns nämligen mer av den ack så viktiga atmosfären.

———-

Unanimated
In the Light of Darkness8/10
Regain (Sound Pollution)

Melodiös death metal. Jag har aldrig förlikat mig med denna genrebeteckning som jag förknippar med plastiga band från den stad som är en enda stor feskekörka. Unanimated lyckades dock göra den här folkliga sidan av death metal till något man slapp skämmas för. De lämnade aldrig mörkret. Trots det melodiösa och atmosfäriska så var det ondskefulla alltid närvarande. Debuten In the Forest of the Dreaming Dead (1993) och uppföljaren Ancient God of Evil (1995) bevisade detta med råge.

Ondskan och mörkret hör black metal till, och det kommer aldrig finnas något band som blandar death och black så genialt som mästarna i Dissection. Varenda ton och sekund på deras två första plattor är vad som definierar ordet mästerverk. Unanimated kom inte ens i närheten, trots att de kanske bör ses som slingdödsens urfädrer, men är ändå extremt bra år 2009. De var enligt min mening tillsammans med Dissection de enda som lyckades göra något relevant av denna hybrid, och nu för de den klassiska Nödtveidt-ondskan vidare.
The Endless Beyond föräras en förtjänstfull Where Dead Angels Lie-känsla, och i sann Black Horizons-anda tar det åtskilliga minuter innan sången kommer in. I Enemy of the Sun hyllas Bathory. Influenserna är många, men det låter ändå Unanimated till hundra procent. Och det är bättre än någonsin. Tore Stjerna har styrt upp vad som kan vara den perfekta produktionen för ett band som detta. Och Micke Janssons sång… Jävlar vad bra han låter! Man kan tro att han legat i en fuktig krypta och finslipat stämbanden i fjorton år. Minst.
Vinylversionen bjuder på en briljant nyinspelning av Blackness of the Fallen Star, så du fattar ju att det är den som skall ägas.

>SRM Reviews (#60 April 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #60 April 2009.

Autopsy
Severed Survival8/10
Peaceville (Playground)

Here I sit surrounded by white
My arms wrapped around my back real tight

What did I do that was so wrong that I have to pay

I don’t think anyone’s gonna miss her anyway

Ah, denna genialt morbida humor var det första som mötte mig när Autopsys Severed Survival (1989) hamnade i mina händer. När sedan Charred Remains förlöstes ur stereon var jag såld. Vilket ljud! ”Så här låter det ju nästan i vår replokal”, minns jag att jag tänkte. Det är alltså inget som audiofiler skulle börja gråta av glädje till. Snarare tvärtom. Produktionen är rå, murkig och helt fel. Helt rätt alltså, för den som greppat grejen.
Och på något sätt är musiken inom räckhåll, till skillnad från exempelvis gudomliga Morbid Angel som låg på en övernaturlig nivå på den tiden. Autopsy var jordnära och kändes mer som de lokala alkisarna på parkbänken.
Men allt hänger givetvis inte på ljudet. Lyssna till de två helt nya spåren som inleder skiva två, Horrific Obsession och Feast of the Graveworm, inspelade sent 2008 enkom för denna dubbeldiskade jubileumsutgåva, där produktionen är modernare och inte fullt lika skitig. Låtarna finns där! Svänget, öset, tyngden, och spelglädjen som alltid utgjort grundstommen i Autopsys sluskdöds fungerar lika bra med ”fint” ljud.
Resterande godis på skiva två erbjuder tretton tidigare outgivna eller svåråtkomliga live- och replokalsinspelningar från 1987–1990, varav Mauled to Death (med Eric Cutler på sång) och Human Genocide skulle ha varit med på originalutgåvan av denna klassiker. En fet intervjubooklet utgör grädden på dödsmoset. Gillar du gammal death metal ska du tveklöst ha det här släppet.
Det bör noteras att Severed Survival inte är dyngbra på grund av nostalgiska skäl, vilket kan vara fallet ibland. Skivan är fantastisk för att låtarna är fantastiska. För en death metal-hjärna är detta ett tidlöst monument.

>SRM Reviews (#59 March 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #59 March 2009.

Throne of Katarsis
Helvete — Det iskalde mørket7/10
Candlelight (Sound Pollution)

Gammal norsk black metal kommer alltid att ha en speciell plats i mitt sinne. När jag spisar dessa norrmäns andra album fylls hjärnan av musikaliska minnen från förr. Konceptmässigt förlitar sig Throne of Katarsis på de gamla hederliga attributen: svartvithet, eldblåsning, snö och granskog. Produktionen är sedenligt kall och vindpinad (tänk enorm grotta av is), och tempot varierar mellan slö atmosfär och halvdan entakt. Men märk väl, det är ingen kopia av det gamla, det är ett förvaltande av traditionella och hedervärda ideal.
Det som saknas är måhända låtar som naglar sig fast i ens medvetande. Det fanatiska och övertygande, det farliga och obehagliga. Här spelas det mer på den svarta uppgivenhetskänslan och jag låter mig villigt svepas med i de långa låtarna. Jag har svårt att inte gilla det när det är så pass välgjort.

>SRM Reviews (#58 February 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #58 February 2009

Ghamorean
Eon Eschatos8/10
Ge Hinnom (Plugged)

Umeås Ghamorean har alla rätt. Snyggt cd-häfte på matt papper, majestätiskt intro och därefter ett ondskegudomligt räfs rakt av. Det märks att dessa krigare tillbringar mycket tid i replokalen och att de inte nöjer sig med hafsverk. Både lyriken och musiken är diamantslipade, och när den nattsvarta dödsmetallen avtar i intensitet och bjuder på intrikata mellanspel tänker jag på gamla militärstrateger som smider ockulta planer bakom stängda dörrar, ljudlöst konspirerande kring världsdominans och maximal blodutgjutelse. Mörkermän som sedan skickar mänskliga krigsmaskiner mot döden. Allt detta i en blodröd apokalyptisk värld där gammalt möter nytt omvartannat i ett komplext nät likt det man ylar om i The Matrix. Så låter Ghamoeran, om ni kan tänka er detta scenario tonsatt. Fast tänk inte teknik, skinande läder och fula dvd-boxar. Tänk medeltida mörker blandat med ondskan i nutida krig. Elitism och maktmissbruk, och resultatet därav.

När man nått den nivå av samspelthet och musikaliska kunnande som denna kvintett tycks besitta måste det vara jävligt roligt att spela. Jag tycker det märks på materialet. Det här är inget halvtrött gäng som vill slå igenom för sakens skull. Här finns den energi och beslutsamhet som borde räcka längre än så. Det känns äkta och genomarbetat. Ska jag klaga på något kan det vara att det ibland blir för snyggt, både ljudmässigt och spelmässigt, ibland kanske även för komplext. Men när man vant sig vid låtarna är det svårt att värja sig. Eon Eschatos är grymt bra rakt igenom.

———-

Terrorama
Omnipotence - 7/10
Nuclear War Now! (Sound Pollution)

Jag brukar träffa Terroramas vokalist Peter Lindén på diverse skivmässor runtom i landet. Han står där med skivbackar fulla av det mest obskyra vansinne du kan tänka dig och representerar sitt skivbolag som stoltserar med det briljanta namnet I Hate Records. Jag går nästan alltid därifrån med något för mig nytt band från Sydamerika eller det gamla östblocket, och varje gång blir jag lika exalterad när jag spisar det obskyra. Terrorama tycks vara ett destillat av allt det där konstiga, som egentligen är väldigt simpelt och raktfram och kanske just därför framstår som konstigt. Kan man verkligen förlita sig på ett så här simpelt riff? Ja, uppenbarligen. Lyssna på Nifelheim, lyssna på Terrorama.
Tidigare utgåvor från bandet har varit helt ok, men jag har saknat viljan att återvända till deras alster. Det förändras när jag nu spisar denna andra fullängdare. Norrköpingsbandet manglar old school dödsthrash så långtifrån tråkiga, fantasilösa retroband man kan komma. Här finns finessen, kärleken och hatet, det som alltid saknas hos band som kopierar det mest uppenbara. Och den här gången är det rejält genomarbetade låtar som tål att spisas om och om igen. Det ”taffliga” trumspelet är grymt att lufttrumma till. Gitarrarbetet håller samman hela paketet. Thrashrösten bjuder upp till allsång även i verserna. Man håller mer än gärna en baby i famnen (klassisk ”true metal”-pose) när man avnjuter detta album.

———-

I also wrote a lenghty review of Watain’s 10 Year Anniversary gig in Uppsala.
You may read the uncut version here.

>SRM Reviews (#57 December 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #57 December 2008

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags2/10
Peaceville (Playground)

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska A Blaze in the Northern Sky (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med Ravishing Grimness (1999) och Plaguewielder (2001) började det gå utför, medan Hate Them (2003) var en uppryckning till det bättre. Sardonic Wrath (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på The Cult is Alive (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande F.O.A.D. (2007) var också rena skiten och med nya Dark Thrones and Black Flags når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.

Lyriken är sannerligen värdelös: “When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får för fan hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992–1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla — och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones onda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra?
Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare.

———-

Old Wainds
Death Nord Kult6/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Hail, ett band från Murmansk! Jag förknippar, kanske oförtjänt, alltid rysk black metal med så kallad NSBM (nationalsocialistisk black metal) – en genre som i sig är smått underlig, för vad har väl black metal med politik att göra? Nåväl, hur dessa ryssar väljer att lägga sin röst förtäljer inte denna platta och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gillar detta skarpt!
Bandet har sedan begynnelsen 1995 utgjorts av samma medlemmar, tre ihärdiga jävlar som helt klart vet vad de vill. Ljudbilden är aningen svårdefinierad, men den som kan sin black metal borde förstå ungefär vad jag menar när jag nämner ord som ”kyla”, ”frost” och ”vind”. Det är en kall produktion helt enkelt. Mestadels går det snabbt, men inte alltför sällan byts den vassa eggen mot en mjukare, nästan poppig ton. Det låter värdelöst på papper, men jag som är otroligt allergisk mot allt vad glad musik heter tycker faktiskt att det funkar här. Inte för att det är särskilt glatt, utan så oväntat. Ärligt talat tror jag inte bandet själva uppfattar dessa partier som poppiga (vilken vidrig term i black metal-sammanhang!), men jag finner inga andra ord just nu. Möjligtvis catchy, men det är fanimej minst lika vidrigt.
I huvudsak är det här iskall black metal som värmer, hur konstigt det än må låta.

>SRM Reviews (#56 November 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #56 November 2008

Soulreaper
Written in Blood8/10
Metal Mind (Border)

Ah, ett kärt återseende! För åtta år sedan gick denna platta varm hemma hos mig och det glädjer mig att den har stått emot tidens tand. Så här bra blir det när europeisk death metal blandas med amerikansk dito; det som ibland uppfattas som europeiskt slarv (alternativt charm) skärper till sig, och det som må ses som amerikanskt teknikrunkande får sig en smäll på käften. Soulreaper hamnar någonstans mittemellan och det är sjukt bra – och enormt förbisett.
Bandet rönte uppmärksamhet främst för kopplingen till Dissection (trummisen Tobias Kjellgren och gitarristen Johan Norman spelade där tillsammans med Jon Nödtveidt fram till 1997, de tre lirade även i Satanized, vars låt med samma namn tolkas briljant på detta album), men när det visade sig att Written in Blood inte hade särskilt mycket musikmässigt med Dissection att göra verkade folk tappa intresset.
Istället låter detta mer som gamla Morbid Angel. Gitarrspelet påminner om Trey Azagthoths relation till sitt instrument, det vill säga att utforska och bli ett med den levande helheten. Här finns således väldigt få simpla riff, vilket även gäller det drivande trumspelet och den skönt besatta sången. Soulreaper tar allting ett steg längre, och lyckas samtidigt med det viktigaste – att hålla samman låtarna. Att albumet klockar in strax under 36 minuter är enbart positivt i sammanhanget. Soulreapers musik kräver sin lyssnare.
De släppte även albumet Life Erazer tre år senare, även det klart värt att införskaffas.

>SRM Reviews (#54 September 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #54 September 2008

Unanimated 8/10
Kaamos 9/10
Stockholm, Kafé 44, August 5 2008

Måhända är jag svältfödd på kvalitativ, svensk, djävulsk dödsmetall, men undantar vi Morbid Angel på Klubben den där oförglömliga långfredagen 2005 så är det här bland de främsta death metal-gigs jag någonsin skådat. Det är obegripligt varför Kaamos inte rönt större uppmärksamhet, då få band kommer i närheten av deras stil och klass. Synd då att de inte är särskilt aktiva längre.
Från inledande Scales of Leviathan till avslutande Circle of Mania är intensiteten och energin på topp. Många extremband framstår som förtvinade pensionärer i jämförelse. Här finns inga lama transportsträckor, allt känns uttänkt och medvetet in i minsta detalj. Och det är detaljerna som gör det. Ändå är de långt ifrån något övertekniskt Dream Theater-trams. Det här är på riktigt. Publiken är hänförd och lilla 44:an tycks koka av svart bränt blod. Kaamos dödar och återuppståndelsen var mycket välkommen.

Så är det dags för Unanimated att beträda scenen, exakt samma scen som de stod på senast — för fjorton år sedan! Tonåringarna som stod längst fram under Kaamos gig byter nu plats med de trettio-nånting som redan i första låten, Whispering Shadows, regredierar årtionden bakåt och hamnar i sin tonårstid. De kan varenda textrad, precis så som det var när man var ung och memorerade precis allt. På en del lyser glädjen ur ögonen, andra knyter näven och bangar sig halvt från vettet. Vissa tycks befinna sig i trans. Det sanslösa röjet går inte att ta miste på när jag beskådar dödsscenens förbrödring (systrar inkluderade) för de närmast sörjande. Jag var inte med då, men dyrkar nu i smyg.
Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av den slinginfekterade dödsblack som Unanimated hittills presterat, sången och lyriken undantagen. Har till och med – trångsynt nog — avfärdat dem som en lightvariant av favoriterna Dissection. Dumheter! Den här kvällen är magisk och krossar allt!
Unanimated, för kvällen förstärkta av Erik Wallin (Merciless) på gura, smetar på lite svartsmink, tänder några ljus och sedan är det bara fullt ställ och dyrkan som gäller. De hade inte ens behövt smink och ljus, de krossar ändå. Basisten Richard Cabeza har rest femton timmar från sin bostad i Dallas (”jag vill bo nära King Diamond”) och nu färdas alla sjutton år bakåt i tiden. Det märks att det inte är vilket gig som helst.
Live är låtarna betydligt råare och hårdare än på skiva, vilket glädjer mig enormt. Keyboarden har lämnats hemma (batterist Peter ”Flinta” Stjärnvind, ultrakonservativ in i döden, förnekar att de ens använt keyboard tidigare) och därmed låter det gammalt och bra. De spelar inga nya låtar, trots att en ny platta ska spelas in om några månader i kolsvarta Necromorbus-studion. Helvetesvärmen i den minimala lokalen är skoningslös, men så är även Unanimated. De är så galet bra att jag är fullständigt mållös när elfte och sista låten Die Alone klingar ut.
Här nedan öppningslåten Whispering Shadows:


———-

Portal
Outre - 8/10
Osmose (Sound Pollution)

Hur beskriva det obeskrivbara? Det här är mörker, dunkelhet, onämnbara fasor, ansiktslösa monster från okända världar och känslan av osäkerhet och skräckfylld förvirring som omsluter den psykiskt störda och hjälplösa individen. Det här är så nära man kan komma skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mästerliga noveller i audiell skrud, och det är så unikt att det är svårt att finna ord.
Man kan avfärda det som nonsens, denna formlösa omänskliga ljudmassa som begravts i dy och galenskap. Produktionen tillåter knappt instrumenten att nå upp till ytan. Låtstrukturen tecknas långtifrån vers och refräng. Här känns det mer som ett slags vansinne krälar omkring på botten av ett avgrundsdjupt helvete och sakta men säkert är på väg till vår värld för att förtära det levande alltet.
Grunden är becksvart death metal och tankarna förs slutligen till Deathspell Omega och Immolation, minus det traditionella, samt extra allt av det oförutsägbara mörkerdyrkandet. Jag är som förtrollad.
Äntligen har Lovecrafts obeskrivligheter fått en värdig representant i dödsmetallens rike. Tio år efter första demon lyckas Australiens Portal nå bortom det världsliga som vi känner det. Mörkret faller, och faller, och faller… Cthulhu stiger åter från graven. Bäva månde den övre jordens människor.

———-

Nachtmystium
Assassins: Black Meddle Part 15/10
Century Media (EMI)

Efter den inledande chocken åsamkad av stilbytet (jag har inte hört Nachtmystium sedan Darkthrone/Burzum-minnande debuten Reign of the Malicious (2002)) sansar jag mig och lyssnar på riktigt. Det står snart klart att albumtiteln är en hyllning till Pink Floyds klassiska Meddle-skiva från 1971. Riffen, atmosfären och strukturen andas Meddle, men det typiskt amerikanska moderna sätter käppar i hjulen.
Jag har egentligen ingenting emot att man blandar psykedelisk prog, doom, stoner och i sammanhanget udda instrument (saxofon) med modern metal, men det här känns rätt långtifrån det skruvade mörker jag hade hoppats på. Opeth lyckas betydligt bättre med den fantastiska Watershed-plattan på den punkten. Därmed inte sagt att Nachtmystium är något stort på spåren. Tyvärr blir det alldeles för poppigt, dansant och plastigt, och därmed lär detta bli en gjuten hit på tyska metaldiskotek framöver.
Bort med ljuset och in med mörkret så kan det nog hända spännande grejer framöver även för detta identitetskrisande band, även om jag är djupt skeptisk. Kul dock att höra Tony Laureano (Nile, Angelcorpse m.fl.) smattra annat än blastbeats för en gångs skull.

>SRM Reviews (#52 June 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #52 June 2008

Jex Thoth
Jex Thoth9/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Jex Thoth (ex-Totem) har verkligen hittat det tvättäkta tidiga 70-talsljudet. Deras psykedelia hamnar långt ifrån det moderna doomsnittet, där tyngd tycks stå i fokus och riffbytena är knappt märkbara. Jex Thoth lägger istället allt krut på känslan, det mystiskt okända och det svävande abstrakta och ibland naiva. Jag hänvisar det sistnämnda till gamla signaturmelodier från 70-talets barnprogram; melodier man aldrig kommer glömma. Exakt så ter sig flertalet låtar på denna debutplatta.
Utöver detta flum står låtarna fast med fötterna på jorden tack vare de fantastiska slingorna som framförs via gitarr och orgel. Slingorna återfinns även i sången där fröken Jex Thoth, bandets astrolog (!) och andliga ledare, mässar fram rader som vägrar släppa hjärnbarken. Och sången rymmer något alldeles speciellt. Jex Thoth berättar sagor likt popprinsessan Joanna Newsom (kolla upp plattan Ys omedelbart!), och tycks stå i andlig kontakt med Covens Jinx, vilket ju inte är helt fel.
Men tro nu inte att Jex Thoth enbart består av luftigt svävande på flummigt mesiga moln. Apokalypstyngden finns där i grunden och framträder som tydligast i avslutande Stone Evil. Gruppen har dock så oerhört mycket mer än tyngd att erbjuda, vilket höjer gänget över det mesta inom genren just nu.
Det här är tveklöst ett av årets absolut främsta album.
———-
Jex Thoth interview here.