Category Archives: reviews

>SRM Reviews (#49 February/March 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #49 February/March 2008

Pest
Rest In Morbid Darkness6/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Pest vördar minnet av gamla ideal och har gjort så i tio års tid. Den Darkthrone-dyrkan som tog sig uttryck i duons begynnelse har nu utkristalliserats till vad de själva benämner som ”black demo metal” (ljudmässigt har gruppen alltid stått högt i kurs hos mig).
Musikaliskt sett är det stor skillnad på Pest 1997 och 2007. Numera har det uppenbart norska inflytandet fått stå tillbaka för en dos gammal heavy metal och en gnutta klassisk Autopsy-döds, eller gammal black metal om man så vill. Ibland får jag till och med 70-talsvibbar av mörkret. Det är inte helt fel, men långtifrån helt rätt.
Pest har alltid haft problem med att skapa minnesvärda kreationer. Jag saknar sammanhållna låtar som biter sig fast och vägrar lämna hjärnbarken. Lyssnar man på de hjältar varifrån bandet hämtar sin inspiration (Darkthrone, Celtic Frost, Sodom, Nifelheim) så hittar man ständigt klockrena hits. Något sådant har Pest aldrig lyckats med. I deras värld är Rest In Morbid Darkness dock det mest originella de frambringat sedan lysande Dauðafærð (2004).
De är som bäst när de slår av på tempot. Avslutande fjorton minuter långa The Lust For Cruelty är briljant. Övrigt material är för spretigt.

>SRM Reviews (#48 December 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #48 December 2007

Electric Wizard
Witchcult Today7/10
Rise Above (Border)

Rejäl doom ska ingjuta känslan av onaturlighet. Det obskyra och dolda som då framträder signalerar således att något inte står rätt till. Musiken ska släpa sig fram med avslitna hälsenor. Riffen bör begrundas med kemiskt ren klarsynthet och ska kunna nötas fram till domedagen om så krävs. Svenne Banan ska rygga tillbaka och raskt återgå till sina finlemmade skinkryttarfiler i sin mp3-spelare. Doom ska fanimej inte vara lätt.
Många ögon kommer att slutas till det här efter att ha rullat runt i en rökfylld skalle. Man lär fnittra igenkännande åt alla geniala riff samtidigt som dimman tar plats i mörkret och förskjuter tiden. Den brittiska häxmästarens sjätte alster torde inte göra gamla fans besvikna. I mitt tycke blir gruppen bara bättre och bättre, samtidigt som man vet vad man får.
Renrasiga doomfanatiker bör dock observera att det blir mycket lort under uppfläkta naglar när fuzz- och distpedalerna ryker som bäst. Ljudbilden är smutsig, men Electric Wizard är givetvis proffs på skitgörat.
Och så omslaget! Snälla Gud, låt mig en enda gång i jordelivet få ikläda mig munkkåpa och getkranium och perfekt få placera en naken kvinna på ett djävulsaltare uppbyggt av koagulerat barnablod! Det är väl inte för mycket begärt, som den gode Helge Fossmo brukade mässa.

>SRM Reviews (#46 September 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Nocturno Culto
The Misanthrope3/10
Peaceville (Sound Pollution)

Nocturno Culto!
När mannen presenteras så i andra spåret på mästerverket A Blaze In the Northern Sky (1992) är det bara att gå ner i spagat och prisa. I dagsläget har dock Darkthrone (där Nocturno Culto sköter sång och stränginstrument) förfallit till något slags patetiskt ölhävarpunkband med pinsam Åsa Nisse-lyrik. Förhoppningarna inför denna DVD känns således ganska låga.
Mannen hävdar att han haft detta projekt i tankarna sedan 1993. Tanken är att medbringa en kamera i vardagslivet och dokumentera vad som händer utan att provocera fram något. Kameran är flugan på väggen. Det var längesedan jag såg något så meningslöst.
Så här är upplägget:
Rubrik: ”Tokyo”
Vi får se några japaner som vandrar genom Tokyos gator. Kunde lika gärna varit filmat i Bräkne-Hoby.
Rubrik: ”Desolate”
Vi får se några filmklipp på en skog i dagsljus. Kunde lika gärna…
Rubrik: ”Aura Noir signing”
Vi får se två människor som skriver på ett kontrakt. Kunde lika gärna…
Återkommande inslag: En snubbe som drar runt en kista i snön.
Och då där håller det på; ett mischmasch av fullständigt anonyma skogslandskap samt nedslag i de mest händelsefattiga delarna av karlslokens liv. Inga förklaringar till någonting, ingen bakgrund, inga kommentarer. Som att se grannarnas semesterbilder från Bräkne-Hoby.
Det enda som ger mig någonting är bonus-CD:n som utgör soundtracket; rymdproggigt gitarrplinkande. Helt okej. De små korta sekvenser när man får se Darkthrone repa känns däremot som ett hån.
Fjorton års tankeverksamhet helt åt helvete.

—————————————-

Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Metallica and Philosophy4/10
Blackwell

En bok där redaktören skriver ”A bad Metallica album beats a good album by anyone else any day”. Ett förlag som ger ut böcker som ”Lost and Philosophy” (världens sämsta TV-serie), ”24 and Philosophy” (världens näst sämsta TV-serie), ”Beer and Philosophy” (världens sämsta dryck)… Klart man är skeptisk. Det luktar Dr Phil lång väg. Enkla lösningar ger ofta enkla pengar.
Tjugo essäer fördelade på drygt tvåhundafemtio sidor. Det finns således inte plats att gå på djupet, men det är heller inte meningen. Meningen tycks vara att påvisa att Metallica kan påverka ens vardag och tänkesätt – som om hårdrockare vore dumma och inte kunde begripa detta själva (de är inte dumma, de har bara otur när de tänker) – genom att härleda texter och annat i dessa rockstjärnors liv till teser formulerade av gamla filosofer.
Naturligtvis är det bra om fler upptäcker det fantastiska med filosofi, men när det ofta blir så långsökt, påtvingat och ytligt som här känns det långtifrån bra. Visst finns här tankar och slutsatser som man knappast kan komma ifrån värdet av, men läs hellre en rejäl levnadsteckning över exempelvis Nietzsche, Spengler eller Voltaire – samtidigt som du lyssnar på …And Justice For All. Chansen till mental avkastning torde bli större.
”If Metallica didn’t change your life then this book is not for you. Put it back on the shelf and put on your favorite Poison album”, skriver redaktören i förordet.
Det är precis vad jag ämnar göra.
Tyska Poisons Into The Abyss givetvis.

>SRM Reviews (#42 March/April 2007)

>
Published in Sweden Rock Magazine #42 March/April 2007

Daniel Ekeroth
Swedish Death Metal9/10
Tamara Press

Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986.
Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år.
- Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken.
Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den.
Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars.
För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum.
Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.

Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse!
Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader:
”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.”
Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta.
Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!

Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!

Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne.
Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet.
Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot… Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor.
Only death is real!

Q&A
SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.

Hur lång tid tog det att sammanställa boken?
- Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.

Hur finansierade du det hela?
- Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.

Hur gjorde du för att avgränsa materialet?
- Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.

Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines?
- En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.

Berätta mer om arbetet.
- Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.

Hur är det att skriva på engelska?
- Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.

Vad blir nästa skrivprojekt?
- Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det… Man blir rätt slut.

>Some thoughts about Watchmen the movie

>Who watches the watchmen? Well, I did yesterday, alongside two men in their early 30’s who hadn’t read the book and didn’t know shit and thus kept asking themselves what the hell was going on. I don’t think they enjoyed the movie, and I don’t think they will read the book.

99 times out of 100 the book is better than the movie. The book gives you the insight and depth, whereas the movie brings the visuals, the surface. The Watchmen comic book is the creation of Alan Moore (author) and Dave Gibbons (artist). The Watchmen movie is directed by Zack Snyder. Claudio Marino comments on my earlier Watchmen post: ”A friend of mine said that Snyder has made an adaptation of Gibbon’s part, not Moore’s”. I totally agree with that. Still, I enjoyed watching Watchmen. A lot.
Having read the book at least three times in a short period of time just before seeing the movie was a good thing to do. I knew every part. And my jaw dropped to the floor when faced with what Snyder has created. It was awesome seeing the comic book come to life in a frame-by-frame way. So many details! I guess I missed 90% of all the stuff going on in the background, but when it’s released on Blu-ray I’ll catch up.


However, everything CGI is pretty much crap, especially when they’re on Mars. And the sex scenes and some of the fight scenes are very dull and could’ve been made a whole lot better (Speaking of sex, I noticed that Dr. Manhattans cock is way larger in the movie. You digest that for a second… *insert smiley here* )
As for the fight scenes I had expected more ”normal” stuff, not The Matrix fighting. I mean, only Dr. Manhattan is supposed to have real superpowers, right? The whole thing with the superhero story is that it’s ordinary people doing what superheroes do, but in a realistic way. Saying that, I think the movie focuses on the superhero thing too much. In my opinion the book is not at all about superheroes…

The casting is good, but again – only on the visual side. The actors look like they do in the comic book, but that’s pretty much it. I cannot feel the characters as much as I do in the book, with one exception: Rorschach! Hail Jackie Earle Haley! He’s definitely spot on. The rest of the actors are pretty much meaningless, soulless (so I guess Billy Crudup playing Dr. Manhattan does a good job after all…).

The music is quite different than expected (I chose not to read reviews before watching this one, so I didn’t know anything about the music); Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Simon and Garfunkel, Bob Dylan… Sure, there are references to Dylan’s lyrics and such in the book, but I’m not sure if the actual music fits. I like the songs, but nah… It felt strange. I laughed at the Apocalypse Now reference in Vietnam, though.


So, the visual take on Snyder’s Watchmen deserve applause. But Alan Moore, who has always hated his stories turned into movies (check the end of this article), will definitely hate what Snyder has done. There’s no depth to be found. Whereas the comic book takes on so many different aspects of story telling (the news vendor, the kid reading the comic book about pirates, the gay cab driver and her activist girlfriend, The New Frontiersman, the imaginary books and articles, the in-depth dialogue about politics and philosophy…), the movie mostly focuses on the visuals and the superheroes. In the comic book characters working in the background take on leading roles (for example, the pirate story becomes part of the narrative), and the level of details and depth is simply amazing. That’s what makes the book so fascinating. The importance of all these techniques and characters is pretty much left out in the movie.
Also, changing the ending was not a good move.

All in all, I still rate Watchmen 4 out of 5. It’s the best adaptation of a comic book so far and it is very well put together. 2 hours and 45 minutes went in a rush. I’m really looking forward to the Blu-ray release which hopefully will bring extended scenes, audio commentaries, documentaries, behind the scenes…
I’ll be checking out Watchmen: The Complete Motion Comic and Watchmen: Tales of The Black Freighter as well. Read about those releases here.

Below, a Watchmen viral.

>Darkthrone — How low can a punk get?

>I was asked to write a review of Darkthrone’s latest album for Sweden Rock Magazine. I won’t translate it for all you non-Swedish readers, but the bottom line is this: It sucks. I rated it 2 out of 10.
I have nothing against Darkthrone per se, though. I’ve been emailing back and forth with Fenriz, and I even think he likes the band I’m in. He’s a funny guy. However, that doesn’t change the fact that the album sucks, and it’s even suckier than The Cult Is Alive (2006) and F.O.A.D. (2007), which says a lot. This, of course, having to do with me being a huge fan of their old material.
After Panzerfaust (1995) Darkthrone was dead to me. They made quite a return with Hate Them (2003), finding a new kind of twisted darkness to their metal, somewhat regaining a little bit of their integrity. When Sardonic Wrath (2004) turned out to be a rather bleak copy of the previous effort I lost interest again. Still, whenever there’s a new Darkthrone album I must listen to it. But for the past five years it’s been an utterly disappointing experience…
The four albums below are my kind of Darkthrone — each and everyone of them a powerful display of that eerie darkness they were able to call forth back in the day. I’d rate all four of them 9 out of 10 without hesitation.


But as always, it’s just a matter of taste. I just find it too bad they’re raping their old past with this “hiking metal punk” bullshit using the name Darkthrone. It’s blasphemy — the stupid way.
Now, here’s the review.

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska ”A Blaze in The Northern Sky” (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med ”Ravishing Grimness” (1999) och ”Plaguewielder” (2001) började det gå utför, medan ”Hate Them” (2003) var en uppryckning till det bättre. ”Sardonic Wrath” (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på ”The Cult is Alive” (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande ”F.O.A.D.” (2007) var också rena skiten och med nya ”Dark Thrones and Black Flags” når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.
Lyriken är sannerligen värdelös: ”When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992–1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla — och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones goda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra? Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare. (2/10)

>Watain uncut / Funeral Mist Maranatha

>

Photo: Tor Johansson/Upsala Nya Tidning

When writing reviews I always tend to write way too lenghty. I wrote a review for the Watain/Grand Magus/Die Hard-gig for Sweden Rock Magazine, and of course the editors had to cut it in half. With their kind permission I hereby publish the whole review uncut.

But first: The latest issue of Sweden Rock Magazine features a great interview with Arioch of Funeral Mist, revealing that Funeral Mist is releasing a new album in February. This is without a doubt the best thing that will happen to black metal in the year of 2009!
I actually learned about this at the night of the Watain gig — about two months ago — and I promised not to tell. It’s been hard keeping that promise, but I did. Now, the arrival of Maranatha should soon be upon us. Blessed be the Lord God Almighty…

Until then, here’s the gig review in all its glory.
In Swedish of course…

Världens enda sanna black metal-band just nu? Det beror givetvis på hur man ser på saken, men att Watain, som denna kväll firar tio år som band, står relativt ohotade på tronen är det nog få som bestrider. Sällan har väl ett band varit så genuint hängivet sina ideal som dessa Uppsalas mest beundrade och föraktade. Vid merchandiseborden finns en mindre utställning att skåda där gamla fotografier och flyers samsas om utrymmet på väggarna. Här finns även en lista över bandets alla framträdanden och den visar tydligt hur hänsynslöst de tre bista herrarna har marscherat från ingenstans till överallt på kort tid. Att mörkret sprider sig så snabbt är måhända en markör för nutidens tillstånd, samtidigt som det naturligtvis visar upp en ytterst målmedveten och enträgen grupp människor.

Die Hard, thrashbandet som väl får ses som en enda lång hyllningskör till Venom, öppnar denna regnmörka kväll på Uppsala Konsert & Kongress. Här återfinns Watains trummis Håkan Jonsson och han är den stora behållningen under detta gig. Helikopterbangande batterister är bra för Sverige.
Och på tal om scenen: Die Hard har som trio oerhört svårt att fylla den. Det känns ganska stelt, vilket ju blir helt fel för ett band av den här typen, där det egentligen handlar om att headbanga, supa och leva djävul. Hade de lirat på Kafé 44 med fullständiga rättigheter klockan elva på kvällen en lönehelg i augusti inför en packad publik hade de tveklöst varit minst dubbelt så bra. De förlorar mycket på den stora scenen, på att spela först och på att få tycks vara bekanta med låtarna. Det är således inte bandets fel att det blir aningen tungrott. De är som bäst i ”Evil Always Returns” och Venom-covern ”Die Hard”, låten som förmodligen är grunden till bandets existens. Den fylleheadbangande publiken har endera inte hittat till lokalen i tid eller inte fått i sig tillräckligt med alkohol och därför blir giget därefter. (4)

Die Hard har även problem med att fylla ut tomrummet som bildas när det vankas gitarrsolo, något som efterföljande Grand Magus inte drabbas av, trots att även de är en trio. Mats Fox Skinners basspel och Sebastian Sippolas trummor mullrar med sådan kraft att Janne Christofferson fritt kan ägna sig åt soloutflykter utan att ljudbilden förlorar trycket. Med ”Iron Will” som ett av årets absolut främsta hårdrocksalbum i ryggen (mer metal än så kan det knappast bli, för att använda ett slitet uttryck) är det fritt fram för Grand Magus att bara gå upp och härska. Jag blir genuint glad och stärkt av deras musik, och det känns som de vidrör vid någon märklig nordisk nerv som tycks löpa genom allt de gör – utan att det känns krystat eller löjligt för fem öre. Här finns en tanke och en hängivelse, även om det i grunden är ren jävla hårdrock det handlar om.
Öppningen med ”Like the Oar Strikes the Water” är grymt bra och när man kommit in i rätt sinnesstämning blir det bara bättre och bättre. Övergången från fantastiska, klassiskt sjuttiotalsmörka och slöa ”Baptised in Fire” till den mycket manliga energiurladdningen ”Kingslayer” är genial och Janne sjunger om möjligt bättre än någonsin. I slutet av ”The Shadow Knows” når han klimax och tankar på Rockbox (radioprogrammet som lade grunden för mitt musikintresse) far genom skallen och jag flinar brett. Det här är tveklöst det bästa jag sett med Grand Magus hittills. Pär Fontander hade dyrkat. (8)

Under hela kvällen har skivor från kvällens födelsedagsbarn spisats flitigt i högtalarna. Tjugo minuter innan de går på scenen ljuder ”Sworn To the Dark” inne i lokalen och ett gäng ynglingar stämmer upp i allsång i refrängerna. De kan inte vänta längre. Peppen är total.
På scen råder febril aktivitet, även om det i stort sett är en enda man som bygger upp hela scendekoren. För faktum är att musiken redan finns där, den är ett med Watain och flyter automagiskt utan problem. Således kan de lägga minst lika mycket kraft på det visuella och skapa det helhetsintryck som skiljer Watain från alla andra band i genren. Och skulle den oheliga treenigheten någon gång presentera en fjärde medlem torde det vara denna Johan Frölund, Watains privata scenograf, som med extrem noggrannhet placerar kranium, stearinljus, uppochnervända kors, skelettdelar, kedjor, allehanda metallkonstruktioner, en nattvardskalk, svarta tygskynken och spetsade djurhuvuden på scenen – givetvis symmetriskt korrekt placerat och enligt symbolikens alla regler. Djävulen finns i detaljerna.
Värt att notera är att Watain för kvällen begagnar sig av tre egna säkerhetsvakter vid scenen, varav en är Sweden Rocks egen black metal-filosof Niklas Göransson och en annan Marcus Tena från sorgligt förbisedda Triumphator. Väktarna hade enligt uppgift förhållningsorder om att slå ner folk och dricka ”Sprite”. Fullkomligt lysande.

”Legions of the Black Light” inleder och följs tätt av ”Devil’s Blood”. Intensitet och fokus går inte att ta miste på och där jag står, längst fram vid sidan av scenen, låter det synnerligen brutalt och mäktigt. Folk ute i publiken klagar senare på grumligt ljud och att gitarrslingorna inte hördes, men det gick åtminstone mig förbi.
Det har utlovats en annorlunda setlist kvällen till ära och vi bjuds på ”Satan’s Hunger”, ”Black Salvation” och ”Rabid Death’s Curse” innan vad som enligt mig är ett av Watains starkaste kort, ”I Am the Earth” exploderar på scenen. Mest nöjd är jag dock med ”The Serpent’s Chalice”, den känslomässigt mest innehållsrika låten från gruppens tredje album ”Sworn to the Dark”, och alltid lika stenhårda ”The Limb Crucifix”. När Erik av misstag går med ansiktet före rakt in i en lie av stål som utgör scendekorationen tycks det bara spä på aggressionen och energin. Pelle Forsberg dominerar sin flank. Set Teitan är sammanbitet iskall i sin totala närvaro. Alvaro vandrar runt likt en förvriden Gene Simmons. Det är fullt jävla ställ, det brinner, stinker och ryker och det är tveklöst en grym konsert vi bevittnar. Niklas Göransson bedyrar senare att det var en av de bästa Watain-konserter han bevittnat, och den mannen har sett en hel del av dessa.
Men i ”Casus Luciferi” händer det. Precis när jag antar att låten tar slut så utlöses brandlarmet! All elektricitet kopplas från, allting tystnar och lokalen lyses upp samtidigt som en röst envetet repeterar ”Please evacuate the building – a fire has been reported”. No shit, Sherlock. Det här bandet begagnar sig nämligen av pyroteknik.
Bandet står lyckligtvis inte handfallna kvar på scenen utan marscherar raskt utan att blinka ner från densamma. Trots det är detta för många definitionen av antiklimax. Jag påminns om Dissections inledning på comebackspelningen där ljudet strulade i första låten, och Mayhems gamla signum ”The curse is eternal” ekar åter i bakhuvudet. Varför i helvete… Men det är bara att acceptera att de ansvariga för lokalen har gjort bort sig. Efter några minuters förvirring går Erik upp på scenen och avslutar konserten med ett magiskt eldtrick och det hela är över. Vi går miste om ”Stellarvore”, ”On Horns Impaled” och ”Storm of the Antichrist”, tre låtar som hade varit en perfekt avslutning. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av det oväntade, det oplanerade som så bryskt kan slita saker itu. Jag gillar det och tror nog att även Watain kan gå i god för styrkan i det kaos som råder.
När folk slutligen börjar lämna lokalen dyker tre förvirrade rökdykare upp. ”Det brinner bara i några kastruller”, säger en svettig besökare och syftar på den eld som flammar i metallkärlen på scenen.
Det är lite synd att Watains gig kommer att förknippas med den abrupta avslutningen, för det har varit en riktigt bra konsert. Däremot tycker jag att valet av lokal kanske inte var det allra bästa. Bandet har tveklöst tvingats kompromissa. Jag var beredd på blod, eld och död, men den stora scenen och det flashiga hak som Uppsala Kongress & Konsert är tillåter inte detta i sin mest fulländade form, och utgör således inte mitt idealställe för black metal av Watains kaliber. Dessutom gör den höga scenen och kravallstaketet att det blir för distanserat.
Idealupplevelsen torde lyda som följer: fös in en hängiven publik likt boskap i en alltför liten lokal som redan då orsakar osäkerhet och rädsla, lås dörren, dränk scenen och väggar med ruttet grisblod, låt även blod droppa konstant från taket, bränn kadaver, låt musiken strömma från alla håll och kanter, ha högt i tak så eldkastare och dylikt kan användas utan problem, skippa kravallstaketet, placera Watain på en låg, mindre scen och låt så helvetet braka loss. Då kan vi snacka om ”no return”. I ett sådant skede delar jag tveklöst ut högsta möjliga betyg.
Watains spelning i Linköping den 25 februari 2006 var oerhört nära detta ideal. Folk flydde mot toaletterna för att spy redan innan bandet hade äntrat scenen. Det är så det ska vara.
Nåväl. Med facit i hand och med tanke på förutsättningarna blir betyget denna gång ändå en klockren åtta. Det som var, det var jävligt bra. (8)