Category Archives: reviews

>SRM Reviews (#51 May 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #51 May 2008

Burning Witch
Crippled Lucifer (Ten Psalms for Our Lord of Light)7/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Ibland låter det som om allt ska falla samman. Det här är musik som kan beskriva hur det vakna livet kan te sig för någon som balanserar mellan självförintelse och överlevnad på andras villkor.
”I’ve got all of my pills, I won’t live my life over and over again, sabotaging my feelings, why do you think I do what I do? Smoke fills the sky, the nuclear winter is methadone cyclone…”
Så låter det när vokalisten Edgy 59 spyr ur sig lyrik som vittnar om tungt missbruk och ett liv i helvetet utan återvändo. Det här är extremt långsam och mörk doomsludge där man kan skönja vad som komma skall. Några år senare skulle nämligen Greg Anderson och Stephen O’Malley sänka tempot ytterligare och skapa Sunn0)))…
På detta dubbelalbum erbjuds vi de två EP-skivor – Towers… (1996) och Rift.Canyon.Dreams (1997) – som bandet lyckades spela in, samt tre sedan tidigare svåråtkomliga spår. Tveklöst essentiellt inköp om man har minsta intresse för smutsig, krävande musik, livet, döden och misär i kombination.
Sacred Predictions är mörkermagisk på högsta volym i ett nedsläckt rum, och enbart Edgys sånginsatser är värda all uppmärksamhet.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 3

>
Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

BORTGLÖMDA KLASSIKER
SRM tipsar om skivorna du borde äga men förmodligen aldrig har hört

Artist: POISON
Titel: Further Down Into the Abyss
Producent: Diverse
Utgivningsår: 2006 (materialet är dock från 1984–1987)
Medlemmar: Virgin Slaughter (Armin Weber, sång), Angel of Death (Uli Hildenbrand, gitarr), Incubus Demon (Andi Krampe, bas), Witchhammer (Alex Gilliar, trummor)
Genre: Gammal ond metal
Var kan man få tag på skivan? repulsive.se, www.theomegaorder.com

I min värld existerar endast ett Poison värdigt namnet, och denna grupp härstammar icke från den degenererade landplätt som kallas USA. Det riktiga Poison bildades i Laupheim i Tyskland, och medlemmarna ägnade sig givetvis inte åt något så tramsigt som att sjunga, spela gitarr, bas och trummor. Nej, Virgin Slaughter, Angel of Death, Incubus Demon och Witchhammer begagnade sig av Satan’s infernal voice, barbaric metal axe-termination, apocalyptic thunder och genocide at satanic speed, och hör sen.
Och det hör man. Den gamle metalikonen Metalion, skapare av det långlivade kultförklarade norska fanzinet Slayer Mag, skriver om bandets demo Bestial Death (1985): ”Synest du at Hellhammer er kommersiellt? At Sodom er melodiøse? At (oläsbart bandnamn) spiller i stil med Bon Jovi? Da er Poison for deg! Det stinker jævelskap av denne Tyske deatcore (sic) thrash gruppe.”
Notera vidsyntheten gällande genrer: deathcore, thrash metal och black metal i en blasfemisk symbios. För det var så det lät när black metal låg i sin linda. Man plockade det värsta från det bästa och satsade på att få till ett så oheligt kaos som möjligt – utan att tumma på låtsnickeriet. Det var inte ovanligt att underjordens metalband hämtade energi och idéer från punkband som exempelvis G.B.H. och Discharge.

Hösten 1982 (ett år innan jänkarbandets ogynnsamma förlossning) slöts en pakt fyra mustaschfjuniga tonåringar emellan: det skulle spelas metal och fy fan vad det skulle låta!
Som en hyllning till sina förebilder stal de bandnamnet rakt av från Venoms Poison från britternas debutplatta Welcome to Hell (1981) samt Motörheads Poison från Bomber (1979), och sedan var det bara att mangla. Härmed var de tveklöst bland de tjugo första banden inom sitt gebit, och att de dessutom var ett av de allra främsta gör inte min dyrkan av bandet mindre påtaglig. Världen var däremot inte alls redo för extrema attacker av Poisons kaliber. Medan Bathory och Sodom skördade framgångar av oväntat slag så harvade Poison enträget vidare i källarlokalen på jakt efter den ultimata black metal-kompositionen.
I mina öron hittade de den flera gånger och förfinade den till metalperfektion. Med thrash metal i botten och black metal i toppen blandade de friskt och vågat och fanzinefolket stod på alla fyra och visste varken ut eller in. ”Egyptisk death metal” kan man läsa i en recension, ”the hardest doom metal” i en annan och ”thrash metal cloned with Trouble and Black Sabbath” i en tredje. Jag håller med dem alla. Variationen är total, men ingen låt saknar någonsin de gemensamma nämnarna: känsla, besatthet och hängivenhet. Lyssna på Lurking Fear, förbanna gudarna och inse att sådan musik skapas inte varje dag. Poison var originella som få.

Under sin livstid, 1982–1987, spydde de ur sig ett gäng demokassetter, men inte ett enda album. De tilläts medverka på samlingen Teutonic Invasion Part I (Roadrunner, 1987), men skivbolagsfolket förstod uppenbarligen inte deras potential. Enligt kontraktet förbjöds bandet att skriva på för någon annan etikett under ett år, och eftersom Roadrunner satt med armarna i kors så gick energin och luften ur medlemmarna och Poison försvann in i dimman. Gitarristen Angel of Death gick vidare och bildade R U Dead?, musikmässigt en renodlad fortsättning av Poison men där influenserna utvidgades ytterligare och inkorporerade Voivod- och Pestilence-vibbar.
1993 lyckades Midian Creations släppa de fyra spår som utgör Into the Abyss-demon som tolvtummare (en platta som gått för tusenlappen på Ebay), och så sent som 2006 stod Iron Pegasus för det årets kulturgärning genom att ge ut samlingen Further Down Into the Abyss som rymmer den klassiska demon samt några blandade inspelningar från diverse kassettutgåvor och liveinspelningar.

Att Poison än idag utgör inspiration för black metal-band råder det ingen tvekan om. Sveriges Nifelheim tycks exempelvis ständigt stå i direktkontakt med tyskarnas fanatiska geist.

Tyrant, jag håller på att skriva en artikel om Poison.
- Tyska?

Gissa!
- Det måste vara amerikanska. Tyska Poison är ju helt okända.

Det är tyskarna jag skriver om.
- Å fan! De har verkligen varit förebilder både stilmässigt och musikmässigt. Into the Abyss var som en blandning mellan det gamla och det nya, och Poison var ju extra råa, smutsiga och äckliga. Det är den äkta stilen som jag gillar. Jag har samlat på mig flera av deras originaldemos faktiskt.

Tycker du det finns någon Nifelheim-låt som minner specifikt om Poison?
- Nja, det finns en som inte är inspelad, men den befinner sig i en annan dimension just nu. Den kanske kommer om tio år.

Har du något att säga om amerikanska Poison?
- De kan väl dö en plågsam död. Någon i tyska Poison uttalade sig om jänkarna i Slayer Mag, det var något i stil med ”When I first saw their LP cover, I thought: Oh, nice US chicks! I would like to fuck one of them…”

Som sagt, det finns bara ett Poison värdigt namnet.

———-
The photos of Tyrant/Nifelheim below copied from Demonias blogg with kind permission.
Go there and check out loads of truly exclusive photos and videos from behind the scenes of the extreme metal underground.

Photo by Demonia
Photo by Demonia

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 2

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Treblinka 8/10
Obscurity 8/10
Uncanny 7/10
Stockholm, Kafé 44, 26 januari 2008

Jämfört med förra gången då dödsmetallens Micael Bindefeld, Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, samlade Grotesque, Interment och Nirvana 2002 på Kafé 44 inför sitt releaseparty för boken Swedish Death Metal (se SRM #42) är det inte lika många levande legender närvarande den här kvällen. Ändå känns det som en klassträff där alla för en gångs skull har gemensamma nämnare: den ockulta musikens dragningskraft, underjordens styrka, dyrkan av hårdrocken.

Avestas Uncanny gör ett fullgott jobb med sin urtypiskt svenska death metal inför en lam publik. Här i Sverige är de måhända okända för de flesta (jag hade aldrig hört gruppen förrän nu), men i den utländska undergroundscenen har de tydligen hög status. Fullt förståeligt så här i efterhand. Deras enda album, Splenia for Nyktophobia, är fantastiskt underskattat.

Obscurity från Malmö fyller scenen med rök, mixtrar med ljuset, drar igång det klassiska introt till Across the Holocaust och kör sedan över allt och alla. Är det death, thrash eller black?
Vem fan bryr sig? Det är däremot ingen tvekan om att deras minimalistiska metal är klart originell och nästintill framkallar transtillstånd hos undertecknad. Det är musik från en svunnen era och det är fullt ställ från början till slut. Inget krångel!
Med tanke på att detta är första gången någonsin som bandet lirar live (de bildades i mitten av 80-talet) är jag än mer imponerad. Obscurity är tveklöst ett band som förtjänar sin kultstatus. I april spelar de tillsammans med Watain i Köpenhamn. Slutet är nära.

Ett Treblinka utan herr Treblinka himself (Lucifer Hellslaughter, numera känd som Johan Edlund i Tiamat) kan man säga vad man vill om, men jag skiter faktiskt fullständigt i prick allting när The Sign of the Pentagram (som återfinns på Tiamats Sumerian Cry-platta) kavlas ut över en dyrkande skara dödsfanatiker denna kväll. Det är så djävulskt bra!
Innan giget är Insulter of Jesus Christ (Nifelheim/Damnation) uppe på scenen och kontrollerar att det är tillräckligt med reverb i sångmicken. Nedanför står Churchburner (Damnation) och bedömer resultatet av Insulters insatser.
Emetic ser förvisso inte mycket ut för världen, men gör grovjobbet med bravur. Najse Auschwitzer jobbar förmodligen som programmerare. Juck The Ripper har tappat håret och smörjt in korpgluggarna med svart bläck, kan alla texter utantill och är nära att spetsa mig med sitt spikarmband flera gånger. Det är gott att se döden i vitögat. Mannen brinner för det han gör och det är en fröjd att skåda hans energi.
Tyrant och Hellbutcher från Sveriges bästa band (Nifelheim, givetvis) förstärker den gamla uppsättningen med psykotiskt avgrundsmässande (reverbet på sången!), sinnessjukt gitarrspel och den eviga glöden i ögonen.
När Earwigs in Your Veins klingat ut bryr jag mig föga om huruvida det var tight eller inte, vilket jag hör några posörer diskutera efteråt. Det är en befrielse att få uppleva genuint bra låtar framförda med total inlevelse till skillnad från uppvisningar i teknisk fingerfärdighet, uselt låtmaterial och tomma blickar.
Det var bra som fan och det räcker för mig.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Earth
The Bees Made Honey in the Lion’s Skull8/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Bröderna Cohens mästerverk No Country For Old Men rymmer nästintill ingen filmmusik. Vi får knarrande stövlar, vinden som viner över prärien och tystnaden som sträcker sig långt bort i fjärran. Det fungerar alldeles utmärkt.
Skulle det rent hypotetiskt existerat ett sedvanligt soundtrack till denna film hade jag önskat att det var det jag lyssnar på just nu. De första ackorden slår an en ton som minner om de känslor som filmen sänder ut: Ödesmättat utanförskap, uppgivenhet och tankar som inte finner någon ro. Berusning och osäkerhet. Rädsla och vansinne. Bröderna Cohen har körts genom ett David Lynch-filter.
Psykedelisk, instrumental westernmusik i slow motion kanske inte faller alla på läppen, och att låtarna är variationer på samma tema uppskattas måhända inte av tålamodsfattiga.
Detta album bör dock avnjutas i stillhet och ensamhet, på hög volym och med slutna ögon, så långt bort från pöbelns ihåliga kacklande som möjligt.
Earth har utforskat klangrummet i sexton år. Det här är det bästa de gjort.
———-
Earth interview here.

>SRM Reviews (#49 February/March 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #49 February/March 2008

Pest
Rest In Morbid Darkness6/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Pest vördar minnet av gamla ideal och har gjort så i tio års tid. Den Darkthrone-dyrkan som tog sig uttryck i duons begynnelse har nu utkristalliserats till vad de själva benämner som ”black demo metal” (ljudmässigt har gruppen alltid stått högt i kurs hos mig).
Musikaliskt sett är det stor skillnad på Pest 1997 och 2007. Numera har det uppenbart norska inflytandet fått stå tillbaka för en dos gammal heavy metal och en gnutta klassisk Autopsy-döds, eller gammal black metal om man så vill. Ibland får jag till och med 70-talsvibbar av mörkret. Det är inte helt fel, men långtifrån helt rätt.
Pest har alltid haft problem med att skapa minnesvärda kreationer. Jag saknar sammanhållna låtar som biter sig fast och vägrar lämna hjärnbarken. Lyssnar man på de hjältar varifrån bandet hämtar sin inspiration (Darkthrone, Celtic Frost, Sodom, Nifelheim) så hittar man ständigt klockrena hits. Något sådant har Pest aldrig lyckats med. I deras värld är Rest In Morbid Darkness dock det mest originella de frambringat sedan lysande Dauðafærð (2004).
De är som bäst när de slår av på tempot. Avslutande fjorton minuter långa The Lust For Cruelty är briljant. Övrigt material är för spretigt.

>SRM Reviews (#48 December 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #48 December 2007

Electric Wizard
Witchcult Today7/10
Rise Above (Border)

Rejäl doom ska ingjuta känslan av onaturlighet. Det obskyra och dolda som då framträder signalerar således att något inte står rätt till. Musiken ska släpa sig fram med avslitna hälsenor. Riffen bör begrundas med kemiskt ren klarsynthet och ska kunna nötas fram till domedagen om så krävs. Svenne Banan ska rygga tillbaka och raskt återgå till sina finlemmade skinkryttarfiler i sin mp3-spelare. Doom ska fanimej inte vara lätt.
Många ögon kommer att slutas till det här efter att ha rullat runt i en rökfylld skalle. Man lär fnittra igenkännande åt alla geniala riff samtidigt som dimman tar plats i mörkret och förskjuter tiden. Den brittiska häxmästarens sjätte alster torde inte göra gamla fans besvikna. I mitt tycke blir gruppen bara bättre och bättre, samtidigt som man vet vad man får.
Renrasiga doomfanatiker bör dock observera att det blir mycket lort under uppfläkta naglar när fuzz- och distpedalerna ryker som bäst. Ljudbilden är smutsig, men Electric Wizard är givetvis proffs på skitgörat.
Och så omslaget! Snälla Gud, låt mig en enda gång i jordelivet få ikläda mig munkkåpa och getkranium och perfekt få placera en naken kvinna på ett djävulsaltare uppbyggt av koagulerat barnablod! Det är väl inte för mycket begärt, som den gode Helge Fossmo brukade mässa.

>SRM Reviews (#46 September 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Nocturno Culto
The Misanthrope3/10
Peaceville (Sound Pollution)

Nocturno Culto!
När mannen presenteras så i andra spåret på mästerverket A Blaze In the Northern Sky (1992) är det bara att gå ner i spagat och prisa. I dagsläget har dock Darkthrone (där Nocturno Culto sköter sång och stränginstrument) förfallit till något slags patetiskt ölhävarpunkband med pinsam Åsa Nisse-lyrik. Förhoppningarna inför denna DVD känns således ganska låga.
Mannen hävdar att han haft detta projekt i tankarna sedan 1993. Tanken är att medbringa en kamera i vardagslivet och dokumentera vad som händer utan att provocera fram något. Kameran är flugan på väggen. Det var längesedan jag såg något så meningslöst.
Så här är upplägget:
Rubrik: ”Tokyo”
Vi får se några japaner som vandrar genom Tokyos gator. Kunde lika gärna varit filmat i Bräkne-Hoby.
Rubrik: ”Desolate”
Vi får se några filmklipp på en skog i dagsljus. Kunde lika gärna…
Rubrik: ”Aura Noir signing”
Vi får se två människor som skriver på ett kontrakt. Kunde lika gärna…
Återkommande inslag: En snubbe som drar runt en kista i snön.
Och då där håller det på; ett mischmasch av fullständigt anonyma skogslandskap samt nedslag i de mest händelsefattiga delarna av karlslokens liv. Inga förklaringar till någonting, ingen bakgrund, inga kommentarer. Som att se grannarnas semesterbilder från Bräkne-Hoby.
Det enda som ger mig någonting är bonus-CD:n som utgör soundtracket; rymdproggigt gitarrplinkande. Helt okej. De små korta sekvenser när man får se Darkthrone repa känns däremot som ett hån.
Fjorton års tankeverksamhet helt åt helvete.

—————————————-

Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Metallica and Philosophy4/10
Blackwell

En bok där redaktören skriver ”A bad Metallica album beats a good album by anyone else any day”. Ett förlag som ger ut böcker som ”Lost and Philosophy” (världens sämsta TV-serie), ”24 and Philosophy” (världens näst sämsta TV-serie), ”Beer and Philosophy” (världens sämsta dryck)… Klart man är skeptisk. Det luktar Dr Phil lång väg. Enkla lösningar ger ofta enkla pengar.
Tjugo essäer fördelade på drygt tvåhundafemtio sidor. Det finns således inte plats att gå på djupet, men det är heller inte meningen. Meningen tycks vara att påvisa att Metallica kan påverka ens vardag och tänkesätt – som om hårdrockare vore dumma och inte kunde begripa detta själva (de är inte dumma, de har bara otur när de tänker) – genom att härleda texter och annat i dessa rockstjärnors liv till teser formulerade av gamla filosofer.
Naturligtvis är det bra om fler upptäcker det fantastiska med filosofi, men när det ofta blir så långsökt, påtvingat och ytligt som här känns det långtifrån bra. Visst finns här tankar och slutsatser som man knappast kan komma ifrån värdet av, men läs hellre en rejäl levnadsteckning över exempelvis Nietzsche, Spengler eller Voltaire – samtidigt som du lyssnar på …And Justice For All. Chansen till mental avkastning torde bli större.
”If Metallica didn’t change your life then this book is not for you. Put it back on the shelf and put on your favorite Poison album”, skriver redaktören i förordet.
Det är precis vad jag ämnar göra.
Tyska Poisons Into The Abyss givetvis.

>SRM Reviews (#42 March/April 2007)

>
Published in Sweden Rock Magazine #42 March/April 2007

Daniel Ekeroth
Swedish Death Metal9/10
Tamara Press

Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986.
Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år.
- Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken.
Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den.
Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars.
För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum.
Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.

Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse!
Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader:
”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.”
Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta.
Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!

Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!

Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne.
Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet.
Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot… Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor.
Only death is real!

Q&A
SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.

Hur lång tid tog det att sammanställa boken?
- Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.

Hur finansierade du det hela?
- Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.

Hur gjorde du för att avgränsa materialet?
- Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.

Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines?
- En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.

Berätta mer om arbetet.
- Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.

Hur är det att skriva på engelska?
- Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.

Vad blir nästa skrivprojekt?
- Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det… Man blir rätt slut.

>Some thoughts about Watchmen the movie

>Who watches the watchmen? Well, I did yesterday, alongside two men in their early 30’s who hadn’t read the book and didn’t know shit and thus kept asking themselves what the hell was going on. I don’t think they enjoyed the movie, and I don’t think they will read the book.

99 times out of 100 the book is better than the movie. The book gives you the insight and depth, whereas the movie brings the visuals, the surface. The Watchmen comic book is the creation of Alan Moore (author) and Dave Gibbons (artist). The Watchmen movie is directed by Zack Snyder. Claudio Marino comments on my earlier Watchmen post: ”A friend of mine said that Snyder has made an adaptation of Gibbon’s part, not Moore’s”. I totally agree with that. Still, I enjoyed watching Watchmen. A lot.
Having read the book at least three times in a short period of time just before seeing the movie was a good thing to do. I knew every part. And my jaw dropped to the floor when faced with what Snyder has created. It was awesome seeing the comic book come to life in a frame-by-frame way. So many details! I guess I missed 90% of all the stuff going on in the background, but when it’s released on Blu-ray I’ll catch up.


However, everything CGI is pretty much crap, especially when they’re on Mars. And the sex scenes and some of the fight scenes are very dull and could’ve been made a whole lot better (Speaking of sex, I noticed that Dr. Manhattans cock is way larger in the movie. You digest that for a second… *insert smiley here* )
As for the fight scenes I had expected more ”normal” stuff, not The Matrix fighting. I mean, only Dr. Manhattan is supposed to have real superpowers, right? The whole thing with the superhero story is that it’s ordinary people doing what superheroes do, but in a realistic way. Saying that, I think the movie focuses on the superhero thing too much. In my opinion the book is not at all about superheroes…

The casting is good, but again – only on the visual side. The actors look like they do in the comic book, but that’s pretty much it. I cannot feel the characters as much as I do in the book, with one exception: Rorschach! Hail Jackie Earle Haley! He’s definitely spot on. The rest of the actors are pretty much meaningless, soulless (so I guess Billy Crudup playing Dr. Manhattan does a good job after all…).

The music is quite different than expected (I chose not to read reviews before watching this one, so I didn’t know anything about the music); Jimi Hendrix, Leonard Cohen, Simon and Garfunkel, Bob Dylan… Sure, there are references to Dylan’s lyrics and such in the book, but I’m not sure if the actual music fits. I like the songs, but nah… It felt strange. I laughed at the Apocalypse Now reference in Vietnam, though.


So, the visual take on Snyder’s Watchmen deserve applause. But Alan Moore, who has always hated his stories turned into movies (check the end of this article), will definitely hate what Snyder has done. There’s no depth to be found. Whereas the comic book takes on so many different aspects of story telling (the news vendor, the kid reading the comic book about pirates, the gay cab driver and her activist girlfriend, The New Frontiersman, the imaginary books and articles, the in-depth dialogue about politics and philosophy…), the movie mostly focuses on the visuals and the superheroes. In the comic book characters working in the background take on leading roles (for example, the pirate story becomes part of the narrative), and the level of details and depth is simply amazing. That’s what makes the book so fascinating. The importance of all these techniques and characters is pretty much left out in the movie.
Also, changing the ending was not a good move.

All in all, I still rate Watchmen 4 out of 5. It’s the best adaptation of a comic book so far and it is very well put together. 2 hours and 45 minutes went in a rush. I’m really looking forward to the Blu-ray release which hopefully will bring extended scenes, audio commentaries, documentaries, behind the scenes…
I’ll be checking out Watchmen: The Complete Motion Comic and Watchmen: Tales of The Black Freighter as well. Read about those releases here.

Below, a Watchmen viral.

>Darkthrone — How low can a punk get?

>I was asked to write a review of Darkthrone’s latest album for Sweden Rock Magazine. I won’t translate it for all you non-Swedish readers, but the bottom line is this: It sucks. I rated it 2 out of 10.
I have nothing against Darkthrone per se, though. I’ve been emailing back and forth with Fenriz, and I even think he likes the band I’m in. He’s a funny guy. However, that doesn’t change the fact that the album sucks, and it’s even suckier than The Cult Is Alive (2006) and F.O.A.D. (2007), which says a lot. This, of course, having to do with me being a huge fan of their old material.
After Panzerfaust (1995) Darkthrone was dead to me. They made quite a return with Hate Them (2003), finding a new kind of twisted darkness to their metal, somewhat regaining a little bit of their integrity. When Sardonic Wrath (2004) turned out to be a rather bleak copy of the previous effort I lost interest again. Still, whenever there’s a new Darkthrone album I must listen to it. But for the past five years it’s been an utterly disappointing experience…
The four albums below are my kind of Darkthrone — each and everyone of them a powerful display of that eerie darkness they were able to call forth back in the day. I’d rate all four of them 9 out of 10 without hesitation.


But as always, it’s just a matter of taste. I just find it too bad they’re raping their old past with this “hiking metal punk” bullshit using the name Darkthrone. It’s blasphemy — the stupid way.
Now, here’s the review.

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska ”A Blaze in The Northern Sky” (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med ”Ravishing Grimness” (1999) och ”Plaguewielder” (2001) började det gå utför, medan ”Hate Them” (2003) var en uppryckning till det bättre. ”Sardonic Wrath” (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på ”The Cult is Alive” (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande ”F.O.A.D.” (2007) var också rena skiten och med nya ”Dark Thrones and Black Flags” når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.
Lyriken är sannerligen värdelös: ”When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992–1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla — och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones goda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra? Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare. (2/10)