Category Archives: swedish

>SRM Reviews (#56 November 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #56 November 2008

Soulreaper
Written in Blood8/10
Metal Mind (Border)

Ah, ett kärt återseende! För åtta år sedan gick denna platta varm hemma hos mig och det glädjer mig att den har stått emot tidens tand. Så här bra blir det när europeisk death metal blandas med amerikansk dito; det som ibland uppfattas som europeiskt slarv (alternativt charm) skärper till sig, och det som må ses som amerikanskt teknikrunkande får sig en smäll på käften. Soulreaper hamnar någonstans mittemellan och det är sjukt bra – och enormt förbisett.
Bandet rönte uppmärksamhet främst för kopplingen till Dissection (trummisen Tobias Kjellgren och gitarristen Johan Norman spelade där tillsammans med Jon Nödtveidt fram till 1997, de tre lirade även i Satanized, vars låt med samma namn tolkas briljant på detta album), men när det visade sig att Written in Blood inte hade särskilt mycket musikmässigt med Dissection att göra verkade folk tappa intresset.
Istället låter detta mer som gamla Morbid Angel. Gitarrspelet påminner om Trey Azagthoths relation till sitt instrument, det vill säga att utforska och bli ett med den levande helheten. Här finns således väldigt få simpla riff, vilket även gäller det drivande trumspelet och den skönt besatta sången. Soulreaper tar allting ett steg längre, och lyckas samtidigt med det viktigaste – att hålla samman låtarna. Att albumet klockar in strax under 36 minuter är enbart positivt i sammanhanget. Soulreapers musik kräver sin lyssnare.
De släppte även albumet Life Erazer tre år senare, även det klart värt att införskaffas.

>SRM Reviews (#54 September 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #54 September 2008

Unanimated 8/10
Kaamos 9/10
Stockholm, Kafé 44, August 5 2008

Måhända är jag svältfödd på kvalitativ, svensk, djävulsk dödsmetall, men undantar vi Morbid Angel på Klubben den där oförglömliga långfredagen 2005 så är det här bland de främsta death metal-gigs jag någonsin skådat. Det är obegripligt varför Kaamos inte rönt större uppmärksamhet, då få band kommer i närheten av deras stil och klass. Synd då att de inte är särskilt aktiva längre.
Från inledande Scales of Leviathan till avslutande Circle of Mania är intensiteten och energin på topp. Många extremband framstår som förtvinade pensionärer i jämförelse. Här finns inga lama transportsträckor, allt känns uttänkt och medvetet in i minsta detalj. Och det är detaljerna som gör det. Ändå är de långt ifrån något övertekniskt Dream Theater-trams. Det här är på riktigt. Publiken är hänförd och lilla 44:an tycks koka av svart bränt blod. Kaamos dödar och återuppståndelsen var mycket välkommen.

Så är det dags för Unanimated att beträda scenen, exakt samma scen som de stod på senast — för fjorton år sedan! Tonåringarna som stod längst fram under Kaamos gig byter nu plats med de trettio-nånting som redan i första låten, Whispering Shadows, regredierar årtionden bakåt och hamnar i sin tonårstid. De kan varenda textrad, precis så som det var när man var ung och memorerade precis allt. På en del lyser glädjen ur ögonen, andra knyter näven och bangar sig halvt från vettet. Vissa tycks befinna sig i trans. Det sanslösa röjet går inte att ta miste på när jag beskådar dödsscenens förbrödring (systrar inkluderade) för de närmast sörjande. Jag var inte med då, men dyrkar nu i smyg.
Jag har i ärlighetens namn aldrig varit något större fan av den slinginfekterade dödsblack som Unanimated hittills presterat, sången och lyriken undantagen. Har till och med – trångsynt nog — avfärdat dem som en lightvariant av favoriterna Dissection. Dumheter! Den här kvällen är magisk och krossar allt!
Unanimated, för kvällen förstärkta av Erik Wallin (Merciless) på gura, smetar på lite svartsmink, tänder några ljus och sedan är det bara fullt ställ och dyrkan som gäller. De hade inte ens behövt smink och ljus, de krossar ändå. Basisten Richard Cabeza har rest femton timmar från sin bostad i Dallas (”jag vill bo nära King Diamond”) och nu färdas alla sjutton år bakåt i tiden. Det märks att det inte är vilket gig som helst.
Live är låtarna betydligt råare och hårdare än på skiva, vilket glädjer mig enormt. Keyboarden har lämnats hemma (batterist Peter ”Flinta” Stjärnvind, ultrakonservativ in i döden, förnekar att de ens använt keyboard tidigare) och därmed låter det gammalt och bra. De spelar inga nya låtar, trots att en ny platta ska spelas in om några månader i kolsvarta Necromorbus-studion. Helvetesvärmen i den minimala lokalen är skoningslös, men så är även Unanimated. De är så galet bra att jag är fullständigt mållös när elfte och sista låten Die Alone klingar ut.
Här nedan öppningslåten Whispering Shadows:


———-

Portal
Outre - 8/10
Osmose (Sound Pollution)

Hur beskriva det obeskrivbara? Det här är mörker, dunkelhet, onämnbara fasor, ansiktslösa monster från okända världar och känslan av osäkerhet och skräckfylld förvirring som omsluter den psykiskt störda och hjälplösa individen. Det här är så nära man kan komma skräckförfattaren H.P. Lovecrafts mästerliga noveller i audiell skrud, och det är så unikt att det är svårt att finna ord.
Man kan avfärda det som nonsens, denna formlösa omänskliga ljudmassa som begravts i dy och galenskap. Produktionen tillåter knappt instrumenten att nå upp till ytan. Låtstrukturen tecknas långtifrån vers och refräng. Här känns det mer som ett slags vansinne krälar omkring på botten av ett avgrundsdjupt helvete och sakta men säkert är på väg till vår värld för att förtära det levande alltet.
Grunden är becksvart death metal och tankarna förs slutligen till Deathspell Omega och Immolation, minus det traditionella, samt extra allt av det oförutsägbara mörkerdyrkandet. Jag är som förtrollad.
Äntligen har Lovecrafts obeskrivligheter fått en värdig representant i dödsmetallens rike. Tio år efter första demon lyckas Australiens Portal nå bortom det världsliga som vi känner det. Mörkret faller, och faller, och faller… Cthulhu stiger åter från graven. Bäva månde den övre jordens människor.

———-

Nachtmystium
Assassins: Black Meddle Part 15/10
Century Media (EMI)

Efter den inledande chocken åsamkad av stilbytet (jag har inte hört Nachtmystium sedan Darkthrone/Burzum-minnande debuten Reign of the Malicious (2002)) sansar jag mig och lyssnar på riktigt. Det står snart klart att albumtiteln är en hyllning till Pink Floyds klassiska Meddle-skiva från 1971. Riffen, atmosfären och strukturen andas Meddle, men det typiskt amerikanska moderna sätter käppar i hjulen.
Jag har egentligen ingenting emot att man blandar psykedelisk prog, doom, stoner och i sammanhanget udda instrument (saxofon) med modern metal, men det här känns rätt långtifrån det skruvade mörker jag hade hoppats på. Opeth lyckas betydligt bättre med den fantastiska Watershed-plattan på den punkten. Därmed inte sagt att Nachtmystium är något stort på spåren. Tyvärr blir det alldeles för poppigt, dansant och plastigt, och därmed lär detta bli en gjuten hit på tyska metaldiskotek framöver.
Bort med ljuset och in med mörkret så kan det nog hända spännande grejer framöver även för detta identitetskrisande band, även om jag är djupt skeptisk. Kul dock att höra Tony Laureano (Nile, Angelcorpse m.fl.) smattra annat än blastbeats för en gångs skull.

>SRM Reviews (#52 June 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #52 June 2008

Jex Thoth
Jex Thoth9/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Jex Thoth (ex-Totem) har verkligen hittat det tvättäkta tidiga 70-talsljudet. Deras psykedelia hamnar långt ifrån det moderna doomsnittet, där tyngd tycks stå i fokus och riffbytena är knappt märkbara. Jex Thoth lägger istället allt krut på känslan, det mystiskt okända och det svävande abstrakta och ibland naiva. Jag hänvisar det sistnämnda till gamla signaturmelodier från 70-talets barnprogram; melodier man aldrig kommer glömma. Exakt så ter sig flertalet låtar på denna debutplatta.
Utöver detta flum står låtarna fast med fötterna på jorden tack vare de fantastiska slingorna som framförs via gitarr och orgel. Slingorna återfinns även i sången där fröken Jex Thoth, bandets astrolog (!) och andliga ledare, mässar fram rader som vägrar släppa hjärnbarken. Och sången rymmer något alldeles speciellt. Jex Thoth berättar sagor likt popprinsessan Joanna Newsom (kolla upp plattan Ys omedelbart!), och tycks stå i andlig kontakt med Covens Jinx, vilket ju inte är helt fel.
Men tro nu inte att Jex Thoth enbart består av luftigt svävande på flummigt mesiga moln. Apokalypstyngden finns där i grunden och framträder som tydligast i avslutande Stone Evil. Gruppen har dock så oerhört mycket mer än tyngd att erbjuda, vilket höjer gänget över det mesta inom genren just nu.
Det här är tveklöst ett av årets absolut främsta album.
———-
Jex Thoth interview here.

>SRM Reviews (#51 May 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #51 May 2008

Burning Witch
Crippled Lucifer (Ten Psalms for Our Lord of Light)7/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Ibland låter det som om allt ska falla samman. Det här är musik som kan beskriva hur det vakna livet kan te sig för någon som balanserar mellan självförintelse och överlevnad på andras villkor.
”I’ve got all of my pills, I won’t live my life over and over again, sabotaging my feelings, why do you think I do what I do? Smoke fills the sky, the nuclear winter is methadone cyclone…”
Så låter det när vokalisten Edgy 59 spyr ur sig lyrik som vittnar om tungt missbruk och ett liv i helvetet utan återvändo. Det här är extremt långsam och mörk doomsludge där man kan skönja vad som komma skall. Några år senare skulle nämligen Greg Anderson och Stephen O’Malley sänka tempot ytterligare och skapa Sunn0)))…
På detta dubbelalbum erbjuds vi de två EP-skivor – Towers… (1996) och Rift.Canyon.Dreams (1997) – som bandet lyckades spela in, samt tre sedan tidigare svåråtkomliga spår. Tveklöst essentiellt inköp om man har minsta intresse för smutsig, krävande musik, livet, döden och misär i kombination.
Sacred Predictions är mörkermagisk på högsta volym i ett nedsläckt rum, och enbart Edgys sånginsatser är värda all uppmärksamhet.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 3

>
Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

BORTGLÖMDA KLASSIKER
SRM tipsar om skivorna du borde äga men förmodligen aldrig har hört

Artist: POISON
Titel: Further Down Into the Abyss
Producent: Diverse
Utgivningsår: 2006 (materialet är dock från 1984–1987)
Medlemmar: Virgin Slaughter (Armin Weber, sång), Angel of Death (Uli Hildenbrand, gitarr), Incubus Demon (Andi Krampe, bas), Witchhammer (Alex Gilliar, trummor)
Genre: Gammal ond metal
Var kan man få tag på skivan? repulsive.se, www.theomegaorder.com

I min värld existerar endast ett Poison värdigt namnet, och denna grupp härstammar icke från den degenererade landplätt som kallas USA. Det riktiga Poison bildades i Laupheim i Tyskland, och medlemmarna ägnade sig givetvis inte åt något så tramsigt som att sjunga, spela gitarr, bas och trummor. Nej, Virgin Slaughter, Angel of Death, Incubus Demon och Witchhammer begagnade sig av Satan’s infernal voice, barbaric metal axe-termination, apocalyptic thunder och genocide at satanic speed, och hör sen.
Och det hör man. Den gamle metalikonen Metalion, skapare av det långlivade kultförklarade norska fanzinet Slayer Mag, skriver om bandets demo Bestial Death (1985): ”Synest du at Hellhammer er kommersiellt? At Sodom er melodiøse? At (oläsbart bandnamn) spiller i stil med Bon Jovi? Da er Poison for deg! Det stinker jævelskap av denne Tyske deatcore (sic) thrash gruppe.”
Notera vidsyntheten gällande genrer: deathcore, thrash metal och black metal i en blasfemisk symbios. För det var så det lät när black metal låg i sin linda. Man plockade det värsta från det bästa och satsade på att få till ett så oheligt kaos som möjligt – utan att tumma på låtsnickeriet. Det var inte ovanligt att underjordens metalband hämtade energi och idéer från punkband som exempelvis G.B.H. och Discharge.

Hösten 1982 (ett år innan jänkarbandets ogynnsamma förlossning) slöts en pakt fyra mustaschfjuniga tonåringar emellan: det skulle spelas metal och fy fan vad det skulle låta!
Som en hyllning till sina förebilder stal de bandnamnet rakt av från Venoms Poison från britternas debutplatta Welcome to Hell (1981) samt Motörheads Poison från Bomber (1979), och sedan var det bara att mangla. Härmed var de tveklöst bland de tjugo första banden inom sitt gebit, och att de dessutom var ett av de allra främsta gör inte min dyrkan av bandet mindre påtaglig. Världen var däremot inte alls redo för extrema attacker av Poisons kaliber. Medan Bathory och Sodom skördade framgångar av oväntat slag så harvade Poison enträget vidare i källarlokalen på jakt efter den ultimata black metal-kompositionen.
I mina öron hittade de den flera gånger och förfinade den till metalperfektion. Med thrash metal i botten och black metal i toppen blandade de friskt och vågat och fanzinefolket stod på alla fyra och visste varken ut eller in. ”Egyptisk death metal” kan man läsa i en recension, ”the hardest doom metal” i en annan och ”thrash metal cloned with Trouble and Black Sabbath” i en tredje. Jag håller med dem alla. Variationen är total, men ingen låt saknar någonsin de gemensamma nämnarna: känsla, besatthet och hängivenhet. Lyssna på Lurking Fear, förbanna gudarna och inse att sådan musik skapas inte varje dag. Poison var originella som få.

Under sin livstid, 1982–1987, spydde de ur sig ett gäng demokassetter, men inte ett enda album. De tilläts medverka på samlingen Teutonic Invasion Part I (Roadrunner, 1987), men skivbolagsfolket förstod uppenbarligen inte deras potential. Enligt kontraktet förbjöds bandet att skriva på för någon annan etikett under ett år, och eftersom Roadrunner satt med armarna i kors så gick energin och luften ur medlemmarna och Poison försvann in i dimman. Gitarristen Angel of Death gick vidare och bildade R U Dead?, musikmässigt en renodlad fortsättning av Poison men där influenserna utvidgades ytterligare och inkorporerade Voivod- och Pestilence-vibbar.
1993 lyckades Midian Creations släppa de fyra spår som utgör Into the Abyss-demon som tolvtummare (en platta som gått för tusenlappen på Ebay), och så sent som 2006 stod Iron Pegasus för det årets kulturgärning genom att ge ut samlingen Further Down Into the Abyss som rymmer den klassiska demon samt några blandade inspelningar från diverse kassettutgåvor och liveinspelningar.

Att Poison än idag utgör inspiration för black metal-band råder det ingen tvekan om. Sveriges Nifelheim tycks exempelvis ständigt stå i direktkontakt med tyskarnas fanatiska geist.

Tyrant, jag håller på att skriva en artikel om Poison.
- Tyska?

Gissa!
- Det måste vara amerikanska. Tyska Poison är ju helt okända.

Det är tyskarna jag skriver om.
- Å fan! De har verkligen varit förebilder både stilmässigt och musikmässigt. Into the Abyss var som en blandning mellan det gamla och det nya, och Poison var ju extra råa, smutsiga och äckliga. Det är den äkta stilen som jag gillar. Jag har samlat på mig flera av deras originaldemos faktiskt.

Tycker du det finns någon Nifelheim-låt som minner specifikt om Poison?
- Nja, det finns en som inte är inspelad, men den befinner sig i en annan dimension just nu. Den kanske kommer om tio år.

Har du något att säga om amerikanska Poison?
- De kan väl dö en plågsam död. Någon i tyska Poison uttalade sig om jänkarna i Slayer Mag, det var något i stil med ”When I first saw their LP cover, I thought: Oh, nice US chicks! I would like to fuck one of them…”

Som sagt, det finns bara ett Poison värdigt namnet.

———-
The photos of Tyrant/Nifelheim below copied from Demonias blogg with kind permission.
Go there and check out loads of truly exclusive photos and videos from behind the scenes of the extreme metal underground.

Photo by Demonia
Photo by Demonia

>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 2

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Treblinka 8/10
Obscurity 8/10
Uncanny 7/10
Stockholm, Kafé 44, 26 januari 2008

Jämfört med förra gången då dödsmetallens Micael Bindefeld, Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, samlade Grotesque, Interment och Nirvana 2002 på Kafé 44 inför sitt releaseparty för boken Swedish Death Metal (se SRM #42) är det inte lika många levande legender närvarande den här kvällen. Ändå känns det som en klassträff där alla för en gångs skull har gemensamma nämnare: den ockulta musikens dragningskraft, underjordens styrka, dyrkan av hårdrocken.

Avestas Uncanny gör ett fullgott jobb med sin urtypiskt svenska death metal inför en lam publik. Här i Sverige är de måhända okända för de flesta (jag hade aldrig hört gruppen förrän nu), men i den utländska undergroundscenen har de tydligen hög status. Fullt förståeligt så här i efterhand. Deras enda album, Splenia for Nyktophobia, är fantastiskt underskattat.

Obscurity från Malmö fyller scenen med rök, mixtrar med ljuset, drar igång det klassiska introt till Across the Holocaust och kör sedan över allt och alla. Är det death, thrash eller black?
Vem fan bryr sig? Det är däremot ingen tvekan om att deras minimalistiska metal är klart originell och nästintill framkallar transtillstånd hos undertecknad. Det är musik från en svunnen era och det är fullt ställ från början till slut. Inget krångel!
Med tanke på att detta är första gången någonsin som bandet lirar live (de bildades i mitten av 80-talet) är jag än mer imponerad. Obscurity är tveklöst ett band som förtjänar sin kultstatus. I april spelar de tillsammans med Watain i Köpenhamn. Slutet är nära.

Ett Treblinka utan herr Treblinka himself (Lucifer Hellslaughter, numera känd som Johan Edlund i Tiamat) kan man säga vad man vill om, men jag skiter faktiskt fullständigt i prick allting när The Sign of the Pentagram (som återfinns på Tiamats Sumerian Cry-platta) kavlas ut över en dyrkande skara dödsfanatiker denna kväll. Det är så djävulskt bra!
Innan giget är Insulter of Jesus Christ (Nifelheim/Damnation) uppe på scenen och kontrollerar att det är tillräckligt med reverb i sångmicken. Nedanför står Churchburner (Damnation) och bedömer resultatet av Insulters insatser.
Emetic ser förvisso inte mycket ut för världen, men gör grovjobbet med bravur. Najse Auschwitzer jobbar förmodligen som programmerare. Juck The Ripper har tappat håret och smörjt in korpgluggarna med svart bläck, kan alla texter utantill och är nära att spetsa mig med sitt spikarmband flera gånger. Det är gott att se döden i vitögat. Mannen brinner för det han gör och det är en fröjd att skåda hans energi.
Tyrant och Hellbutcher från Sveriges bästa band (Nifelheim, givetvis) förstärker den gamla uppsättningen med psykotiskt avgrundsmässande (reverbet på sången!), sinnessjukt gitarrspel och den eviga glöden i ögonen.
När Earwigs in Your Veins klingat ut bryr jag mig föga om huruvida det var tight eller inte, vilket jag hör några posörer diskutera efteråt. Det är en befrielse att få uppleva genuint bra låtar framförda med total inlevelse till skillnad från uppvisningar i teknisk fingerfärdighet, uselt låtmaterial och tomma blickar.
Det var bra som fan och det räcker för mig.

>SRM Reviews (#50 March/April 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Earth
The Bees Made Honey in the Lion’s Skull8/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Bröderna Cohens mästerverk No Country For Old Men rymmer nästintill ingen filmmusik. Vi får knarrande stövlar, vinden som viner över prärien och tystnaden som sträcker sig långt bort i fjärran. Det fungerar alldeles utmärkt.
Skulle det rent hypotetiskt existerat ett sedvanligt soundtrack till denna film hade jag önskat att det var det jag lyssnar på just nu. De första ackorden slår an en ton som minner om de känslor som filmen sänder ut: Ödesmättat utanförskap, uppgivenhet och tankar som inte finner någon ro. Berusning och osäkerhet. Rädsla och vansinne. Bröderna Cohen har körts genom ett David Lynch-filter.
Psykedelisk, instrumental westernmusik i slow motion kanske inte faller alla på läppen, och att låtarna är variationer på samma tema uppskattas måhända inte av tålamodsfattiga.
Detta album bör dock avnjutas i stillhet och ensamhet, på hög volym och med slutna ögon, så långt bort från pöbelns ihåliga kacklande som möjligt.
Earth har utforskat klangrummet i sexton år. Det här är det bästa de gjort.
———-
Earth interview here.

>SRM Reviews (#49 February/March 2008)

>Published in Sweden Rock Magazine #49 February/March 2008

Pest
Rest In Morbid Darkness6/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Pest vördar minnet av gamla ideal och har gjort så i tio års tid. Den Darkthrone-dyrkan som tog sig uttryck i duons begynnelse har nu utkristalliserats till vad de själva benämner som ”black demo metal” (ljudmässigt har gruppen alltid stått högt i kurs hos mig).
Musikaliskt sett är det stor skillnad på Pest 1997 och 2007. Numera har det uppenbart norska inflytandet fått stå tillbaka för en dos gammal heavy metal och en gnutta klassisk Autopsy-döds, eller gammal black metal om man så vill. Ibland får jag till och med 70-talsvibbar av mörkret. Det är inte helt fel, men långtifrån helt rätt.
Pest har alltid haft problem med att skapa minnesvärda kreationer. Jag saknar sammanhållna låtar som biter sig fast och vägrar lämna hjärnbarken. Lyssnar man på de hjältar varifrån bandet hämtar sin inspiration (Darkthrone, Celtic Frost, Sodom, Nifelheim) så hittar man ständigt klockrena hits. Något sådant har Pest aldrig lyckats med. I deras värld är Rest In Morbid Darkness dock det mest originella de frambringat sedan lysande Dauðafærð (2004).
De är som bäst när de slår av på tempot. Avslutande fjorton minuter långa The Lust For Cruelty är briljant. Övrigt material är för spretigt.

>SRM Reviews (#48 December 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #48 December 2007

Electric Wizard
Witchcult Today7/10
Rise Above (Border)

Rejäl doom ska ingjuta känslan av onaturlighet. Det obskyra och dolda som då framträder signalerar således att något inte står rätt till. Musiken ska släpa sig fram med avslitna hälsenor. Riffen bör begrundas med kemiskt ren klarsynthet och ska kunna nötas fram till domedagen om så krävs. Svenne Banan ska rygga tillbaka och raskt återgå till sina finlemmade skinkryttarfiler i sin mp3-spelare. Doom ska fanimej inte vara lätt.
Många ögon kommer att slutas till det här efter att ha rullat runt i en rökfylld skalle. Man lär fnittra igenkännande åt alla geniala riff samtidigt som dimman tar plats i mörkret och förskjuter tiden. Den brittiska häxmästarens sjätte alster torde inte göra gamla fans besvikna. I mitt tycke blir gruppen bara bättre och bättre, samtidigt som man vet vad man får.
Renrasiga doomfanatiker bör dock observera att det blir mycket lort under uppfläkta naglar när fuzz- och distpedalerna ryker som bäst. Ljudbilden är smutsig, men Electric Wizard är givetvis proffs på skitgörat.
Och så omslaget! Snälla Gud, låt mig en enda gång i jordelivet få ikläda mig munkkåpa och getkranium och perfekt få placera en naken kvinna på ett djävulsaltare uppbyggt av koagulerat barnablod! Det är väl inte för mycket begärt, som den gode Helge Fossmo brukade mässa.

>SRM Reviews (#46 September 2007)

>Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Nocturno Culto
The Misanthrope3/10
Peaceville (Sound Pollution)

Nocturno Culto!
När mannen presenteras så i andra spåret på mästerverket A Blaze In the Northern Sky (1992) är det bara att gå ner i spagat och prisa. I dagsläget har dock Darkthrone (där Nocturno Culto sköter sång och stränginstrument) förfallit till något slags patetiskt ölhävarpunkband med pinsam Åsa Nisse-lyrik. Förhoppningarna inför denna DVD känns således ganska låga.
Mannen hävdar att han haft detta projekt i tankarna sedan 1993. Tanken är att medbringa en kamera i vardagslivet och dokumentera vad som händer utan att provocera fram något. Kameran är flugan på väggen. Det var längesedan jag såg något så meningslöst.
Så här är upplägget:
Rubrik: ”Tokyo”
Vi får se några japaner som vandrar genom Tokyos gator. Kunde lika gärna varit filmat i Bräkne-Hoby.
Rubrik: ”Desolate”
Vi får se några filmklipp på en skog i dagsljus. Kunde lika gärna…
Rubrik: ”Aura Noir signing”
Vi får se två människor som skriver på ett kontrakt. Kunde lika gärna…
Återkommande inslag: En snubbe som drar runt en kista i snön.
Och då där håller det på; ett mischmasch av fullständigt anonyma skogslandskap samt nedslag i de mest händelsefattiga delarna av karlslokens liv. Inga förklaringar till någonting, ingen bakgrund, inga kommentarer. Som att se grannarnas semesterbilder från Bräkne-Hoby.
Det enda som ger mig någonting är bonus-CD:n som utgör soundtracket; rymdproggigt gitarrplinkande. Helt okej. De små korta sekvenser när man får se Darkthrone repa känns däremot som ett hån.
Fjorton års tankeverksamhet helt åt helvete.

—————————————-

Published in Sweden Rock Magazine #46 September 2007

Metallica and Philosophy4/10
Blackwell

En bok där redaktören skriver ”A bad Metallica album beats a good album by anyone else any day”. Ett förlag som ger ut böcker som ”Lost and Philosophy” (världens sämsta TV-serie), ”24 and Philosophy” (världens näst sämsta TV-serie), ”Beer and Philosophy” (världens sämsta dryck)… Klart man är skeptisk. Det luktar Dr Phil lång väg. Enkla lösningar ger ofta enkla pengar.
Tjugo essäer fördelade på drygt tvåhundafemtio sidor. Det finns således inte plats att gå på djupet, men det är heller inte meningen. Meningen tycks vara att påvisa att Metallica kan påverka ens vardag och tänkesätt – som om hårdrockare vore dumma och inte kunde begripa detta själva (de är inte dumma, de har bara otur när de tänker) – genom att härleda texter och annat i dessa rockstjärnors liv till teser formulerade av gamla filosofer.
Naturligtvis är det bra om fler upptäcker det fantastiska med filosofi, men när det ofta blir så långsökt, påtvingat och ytligt som här känns det långtifrån bra. Visst finns här tankar och slutsatser som man knappast kan komma ifrån värdet av, men läs hellre en rejäl levnadsteckning över exempelvis Nietzsche, Spengler eller Voltaire – samtidigt som du lyssnar på …And Justice For All. Chansen till mental avkastning torde bli större.
”If Metallica didn’t change your life then this book is not for you. Put it back on the shelf and put on your favorite Poison album”, skriver redaktören i förordet.
Det är precis vad jag ämnar göra.
Tyska Poisons Into The Abyss givetvis.