>SRM Reviews (#42 March/April 2007)

>
Published in Sweden Rock Magazine #42 March/April 2007

Daniel Ekeroth
Swedish Death Metal9/10
Tamara Press

Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986.
Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år.
- Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken.
Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den.
Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars.
För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum.
Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.

Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse!
Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader:
”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.”
Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta.
Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!

Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!

Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne.
Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet.
Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot… Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor.
Only death is real!

Q&A
SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.

Hur lång tid tog det att sammanställa boken?
- Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.

Hur finansierade du det hela?
- Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.

Hur gjorde du för att avgränsa materialet?
- Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.

Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines?
- En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.

Berätta mer om arbetet.
- Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.

Hur är det att skriva på engelska?
- Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.

Vad blir nästa skrivprojekt?
- Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det… Man blir rätt slut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *