>SRM Reviews (#50 March/April 2008) Part 2

>Published in Sweden Rock Magazine #50 March/April 2008

Treblinka 8/10
Obscurity 8/10
Uncanny 7/10
Stockholm, Kafé 44, 26 januari 2008

Jämfört med förra gången då dödsmetallens Micael Bindefeld, Daniel ”Dellamorte” Ekeroth, samlade Grotesque, Interment och Nirvana 2002 på Kafé 44 inför sitt releaseparty för boken Swedish Death Metal (se SRM #42) är det inte lika många levande legender närvarande den här kvällen. Ändå känns det som en klassträff där alla för en gångs skull har gemensamma nämnare: den ockulta musikens dragningskraft, underjordens styrka, dyrkan av hårdrocken.

Avestas Uncanny gör ett fullgott jobb med sin urtypiskt svenska death metal inför en lam publik. Här i Sverige är de måhända okända för de flesta (jag hade aldrig hört gruppen förrän nu), men i den utländska undergroundscenen har de tydligen hög status. Fullt förståeligt så här i efterhand. Deras enda album, Splenia for Nyktophobia, är fantastiskt underskattat.

Obscurity från Malmö fyller scenen med rök, mixtrar med ljuset, drar igång det klassiska introt till Across the Holocaust och kör sedan över allt och alla. Är det death, thrash eller black?
Vem fan bryr sig? Det är däremot ingen tvekan om att deras minimalistiska metal är klart originell och nästintill framkallar transtillstånd hos undertecknad. Det är musik från en svunnen era och det är fullt ställ från början till slut. Inget krångel!
Med tanke på att detta är första gången någonsin som bandet lirar live (de bildades i mitten av 80-talet) är jag än mer imponerad. Obscurity är tveklöst ett band som förtjänar sin kultstatus. I april spelar de tillsammans med Watain i Köpenhamn. Slutet är nära.

Ett Treblinka utan herr Treblinka himself (Lucifer Hellslaughter, numera känd som Johan Edlund i Tiamat) kan man säga vad man vill om, men jag skiter faktiskt fullständigt i prick allting när The Sign of the Pentagram (som återfinns på Tiamats Sumerian Cry-platta) kavlas ut över en dyrkande skara dödsfanatiker denna kväll. Det är så djävulskt bra!
Innan giget är Insulter of Jesus Christ (Nifelheim/Damnation) uppe på scenen och kontrollerar att det är tillräckligt med reverb i sångmicken. Nedanför står Churchburner (Damnation) och bedömer resultatet av Insulters insatser.
Emetic ser förvisso inte mycket ut för världen, men gör grovjobbet med bravur. Najse Auschwitzer jobbar förmodligen som programmerare. Juck The Ripper har tappat håret och smörjt in korpgluggarna med svart bläck, kan alla texter utantill och är nära att spetsa mig med sitt spikarmband flera gånger. Det är gott att se döden i vitögat. Mannen brinner för det han gör och det är en fröjd att skåda hans energi.
Tyrant och Hellbutcher från Sveriges bästa band (Nifelheim, givetvis) förstärker den gamla uppsättningen med psykotiskt avgrundsmässande (reverbet på sången!), sinnessjukt gitarrspel och den eviga glöden i ögonen.
När Earwigs in Your Veins klingat ut bryr jag mig föga om huruvida det var tight eller inte, vilket jag hör några posörer diskutera efteråt. Det är en befrielse att få uppleva genuint bra låtar framförda med total inlevelse till skillnad från uppvisningar i teknisk fingerfärdighet, uselt låtmaterial och tomma blickar.
Det var bra som fan och det räcker för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *