Category Archives: music

Funeral Mist – Salvation & Maranatha

Det finns såklart spår av vad som komma skall på mini-LP:n ”Devilry” (1998), men ingen hade väl kunnat ana vilket brutalt jävla övergrepp ”Salvation” skulle innebära fem år senare. Den ångvält som albumdebuten utgör saknar motstycke i black metal-historien. Åtminstone där och då i min revisionistiska bok.

2003 var black metal nämligen något uddlöst och intetsägande. Mainstream, helt enkelt. En formula som upprepade sig själv. Ljudmässigt kunde det knappast låta tristare. Textmässigt är det svårt att hitta något mer andefattigt. Men allkonstnären Arioch och batteristen tillika producenten Necromorbus gav uppenbarligen fan i den själlösa nutiden och skapade något som hämtat direkt från ett ortodoxt helvete.

Redan efter nittio sekunder står det klart att detta är våld mot alla sinnen. Religiöst, fanatiskt våld i sin smutsigaste form, som hitsänt av Satan själv. En förkunnelse av och en uppgörelse med kristendomen, helt utan skygglappar och initierat som få, och med en vibrerande mörk kraft i botten. När Necromorbus vrider upp tempot i inledande ”Agnus Dei” fattar man att det är helt kört. Sedan fortsätter misshandeln i spår efter spår; lager på lager av kaos, likt en tonsatt apokalyps som exploderar och imploderar samtidigt, till dess att skeva fioler från den över hundra år gamla skräckfilmen ”Körkarlen” (1921) av Victor Sjöström ekar ut i tomrummet. Världen har aldrig hört något liknande.

Men bland alla dessa lager finns dessutom låtar. Kompositioner. Melodier och ljud som biter sig fast. En atmosfär som dryper av fasa. Det är få plattor som får mig att känna genuint obehag, som får mig att må psykiskt dåligt. ”Salvation” är en av dom, och jag välkomnar den känslan. Att öppna upp sinnena för Funeral Mist är som att ingå i ett väckelsemöte. Gudsfruktan och djävulsdyrkan i symbios. Jag får flashbacks till barndomens tältmöten med Pingstkyrkan där vuxna män talade i tungor. ”Shine through me, Satan! Yes, live now through this tool of yours. Live through me, O seditious star, and like a thousand suns shall I spread thy light”… Fy fan, vilka minnen!

Ariochs röst går genom märg och ben. Varje andetag sliter sönder, varje skrik har sin plats. Ofta är rösten överallt, körd genom effekter, baklänges, upp och ner och ut och in. Alltid organisk. Hela ljudbilden är organisk. Stundtals som en rejäl knytnäve rakt in i magen, andra gånger surrande likt flugor kring lik. Utan rösten inget Funeral Mist. Och betänk en tidstypisk metalproduktion anno 2003 på ”Salvation”. Bevare oss väl. Bra produktioner sänker ofta skivor av denna kaliber. Det måste vara bra på rätt sätt, annars blir det platt, livlöst och tråkigt.

Men ”Salvation” är aldrig tråkig, särskilt inte i ”Sun of Hope”. Här bildar flagellanter i procession en skrämmande fond under vredens dag. Scenen är tagen från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957) och återkommer i slutet av låten, vars sista rad lyder ”Purity comes when death is all”. Dessförinnan har den slutgiltiga striden mot Guds krafter utkämpats, och eskatologin är fulländad. Det finns inte en sekund som går förlorad här. Tränger man igenom väggen av kaos belönas man rikligt med ett ständigt varierande flöde av energier.

Det är tveksamt om kraut och shoegaze fanns i Funeral Mists sinnevärld för tjuo år sedan, men det transframkallande, monotona malandet gav åtminstone mig en resa åt det hållet vid första lyssningen. Pulserande, hypnotiskt. ”Circle of Eyes” är praktexemplet.

Är ”Salvation” det bästa som hänt black metal sedan Mayhems ”De Mysteriis Dom Sathanas”? Tveklöst. Men sex år senare kom ”Maranatha”.

Året är 2009 och det har gått drygt 1980 dagar sedan vi kördes över fullständigt av mästerverket ”Salvation”. Omslaget till nya ”Maranatha” visar bland annat en äldre dam (med betoning på äldre och med citationstecken runt dam) som visar fittan. Vid belyssning hörs en televangelist ropandes något om blodet, Djävulen och Jesus. Allt är som det ska vara. Men ändå inte. Något har hänt.

Kan black metal låta så här? Utblåset vid 03:13 i ”White Stone” ger mig gåshud och jag inser att black metal kan låta hur som helst, så länge Satan finns i detaljerna och det finns ett uns av metal.
”Jesus Saves” kommer an med samma urkraft som i Burzums ”Jesu død”. Den senare nickningen till Wovenhand (namnet symboliserar två händer sammanflätade i bön), ett band under ledning av den svårt kristne David Eugene Edwards, är inget hån, utan snarare ett tecken på ömsesidig respekt. De öser ur samma outtömliga källa, kristendomens Bibel och dess upplevelsevärld.
”A New Light” bländar med vackra körer som abrupt avbryts av ett sinnesslött ”Öööh!”. Jag tänker mig en dyngrak Gud som har fått slut på tankar. ”My throat is a thousand open graves” låter det, och Arioch gurglar gravaska med blod och galla.
”Blessed Curse” stoltserar med ett trumkomp som motoriskt driver på i all oändlighet. Ett urkomp som är så urbota enkelt, men ack så effektivt. När Jerikos horn ljuder och murarna faller har Arioch själv förvandlats till evangelist.
”Anti-Flesh Nimbus” avslutas med en sampling av ”Ederlezi”, en traditionell rumänsk folksång, kanske mest känd från Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid” (1988). Det sista ordet som uttalas på skivan är ”God”.

Funeral Mist har härmed utvecklats till Ariochs soloprojekt. Han har funnit sin ton och sin tro på att ramen är rak, men går att töjas. Skapelsen är hundra procent black metal, och ändå liknar den inget annat i genren.

5029 dagar senare är det september 2022 och ”Maranatha” snurrar fortfarande regelbundet i min hjärna. Så framskrider ett mästerverk.

/Publicerat i Sweden Rock Magazine #12 December 2022

Portal – ION, AVOW, HAGBULBIA

ION

Den människoliknande varelsen Nyarlathotep som i H.P. Lovecrafts mytologi likt råttfångaren i Hameln lockar till sig följare genom trollbindande toner och drömspel går även under namnet Det krälande kaos. Ett kaos som långsamt sveper genom människorna på jorden med syfte att sprida galenskap genom fasa och osäkerhet i en sammanfallande värld.
Portals egensinniga death metal jobbar på samma sätt. På ytan ett myllrande kaos, på djupet en transframkallande, ihållande förfäran som släcker liv. När jag lyssnar igenom ION upphör både tid och rum, tankar och medvetande, och det enda som existerar är en massa av organiserat oljud som hämtat från botten av där allting började. Det är ingen slump att jag tappar förståndet. Detta är psykiskt krävande, kanske till och med kvävande. Att fullständigt låta sig omslutas av Portals vansinne resulterar onekligen i en fascinerande utmattning. Efteråt känns livet lite mörkare och mycket intressantare, ty man har stirrat ner i avgrunden. På riktigt.

AVOW

Portal har gått från oklarhet till oklarhet sedan första demon 1998 och nyförlösta ”Avow” talar knappast sitt tydliga språk. Det är befriande att inte riktigt veta vad som väntar när musiken följer ett mönster olikt allt annat. Betänk att sångaren The Curator brukade ha ett gökur på skulten (vilket med fördel kan beskådas på YouTube, sök på ”Glumurphonel”). Det låter därefter. Ett instängt, klaustrofobiskt mörker där man kan tro att de virvelvindsaktiga riffen spelas baklänges, att trummorna tonsätter en dödsryckning, att namnlösa fasor sakta men säkert reser sig från djupen… Att kalla Portals death metal för avantgardistisk är garanterat en underdrift.
Och nu sjunker man än djupare ner i lagren av smuts och förvirring. Det är bottenlöst. De ständigt närvarande underliggande oljuden bidrar till obehaget, och i avslutande ”Drain” blir det som mest effektivt. Således en perfekt övergång till ”Hagbulbia”, skivan som ackompanjerar ”Avow”. Mardrömmen fortsätter där. Emot världen, emot livet.

HAGBULBIA

”Hagbulbia” släpps utan förvarning, samma dag som utannonserade ”Avow”. Hipsters flåsar i kör och snart finns skivorna ihopmixade på nätet. De tror nämligen att det är så de ska belyssnas, likt det Neurosis gjorde för tjugo år sedan. Då fungerade det, främst för att det var så det var tänkt, men också för att speltiden på de båda skivorna var densamma. Så är inte fallet här. Skivorna avnjutes alltså med fördel separat.
Detta är Portal kört genom ett filter som slipat bort alla former av riff och referenser till sedvanliga instrument. Man möts av streck, tjocka och tunna linjer av ljud, grovt sammanfogade till en helhet som bygger vidare på det skrikande vakuum som uppstår efter ”Avow”. Att lyssna på dessa skivor efter varandra är som att uppnå nivå fem i en högt doserad tripp, en nivå där egot har upplösts, hjärnan har smält och det råder fullständig häpnad och ödmjukhet inför vad som enklast kan beskrivas som en mörk ny tidsålder. Människan pulveriserad. Ett överväldigande tomt intet.

Movie review: Atomic – Living in Dread and Promise (2015)

Wow, I didn’t expect such a powerful and emotional experience!

I watched Mogwai play live to this movie at Ex Theater Roppongi in Tokyo, and ”Atomic” – being a chronological history of nuclear disaster – obviously begins with Hiroshima and Nagasaki. The emotional experience came out of watching and hearing some of the Japanese people in the audience cry when being shown archive footage of burnt bodies, babies screaming in agony, nature being destroyed and millions of people’s lives shattered due to American atomic bombs. And in the end, there was Fukushima.
Also, with President Obama visiting Hiroshima only two days ago, I guess this was even more emotional to many.

The movie in itself is nothing spectacular. Archive footage, that’s pretty much it. What makes it special is the great soundtrack. I can’t think of any better band to score this than Mogwai, the undisputed kings of shoegazer doom. And listening to it live, in a theater with awesome sound and at maximum volume, was nothing but extremely powerful. The ending noise crescendo with the pounding drums and droning guitars was like Merzbow on LSD.

Rated: 3 / 5 (the movie) 3,5 / 5 (the album) 4,5 / 5 (the concert)

The best releases of 2013

The best releases are those that I’ve listened to for hours and hours and hours, and I still keep coming back. It just happened to be five tapes this time. It’s not a hipster thing, it’s a “great music”-thing.

2014-02-26-17-38-46_deco

Tusen År Under Jord – Sorgsendömet Fobos (Hibiskofon)
This is the best stuff I’ve heard in years. When listening I think of really old black and white movies, surreal landscapes, dense forests in the north and inbreds worshipping elder gods in claustrophobic caves. This is sincere emotional melancholy, without asking for help or understanding. It just looms and breathes on its own. Twisted strings, weak organs and disturbing darkness lies ahead. Listen to this excerpt.
Dusa, another nice freak, was the first one to release a cassette on this promising small label. Make sure you check him out as well. It’s amazingly good stuff.

D.Å.R.F.D.H.S. – S/T (Funeral Fog Records)
The strange name Dard Å Rajn Från Det Hebbershålska Samfundet reads like a tribute to my favourite Swedish author Nikanor Teratologen. I got a bit worried when I realised this, cuz most of the times tributes to the man are childish rubbish. Not this time. This tape is a true masterpiece.
I’ve been stuck with old Cold Meat Industry CD:s and Segerhuva/Abisko tapes for so long I kind of got bored with the whole thing. I haven’t kept track of this ”new” wave of brilliant dark electronic stuff that’s been flooding the market. I still don’t keep track, so I just listen to this tape over and over again. It’s that good.
I’d say the foundation of D.Å.R.F.D.H.S. is a mixture of dark dirty ambient, experimental dub/techno, industrial soundscapes and northern isolationism. Listen here and make up your own mind.
I just got a hold of their brand new release, Det Stora Oväsendet LP (Clan Destine Records), as well as an additional 12” featuring five remixes of the album tracks. First spin = awesome shit from the vaults of Kågedalen/Blåsut. Get it. Now.
Also, make sure you check out Varseblivning (Blodörn) by Isorinne, one of the members of D.Å.R.F.D.H.S. (the other member being Varg).

RiteSe menniskan, hatet, hånet
I wrote about Rite in 2011, being totally blown away by their very first songs. Since then they’ve kept me updated by regularly sending new stuff, and I’ve been blown away every time. This is black metal the way it’s supposed to be: genuinely original, spiritual darkness with religion as base. ”The feeling evoked by the art is everything”, as I wrote back then. This outstanding tape is no exception. This is divine black metal art. Listen.

Irkallian OracleGrave Ekstasis (Bolvärk)
Ritualistic death metal in the vein of the Australian cuckoo-clock freaks known as Portal, minus the technical exercises. This is doomlike, primal and grinding, and a bit more varied than Portal. Some stuff makes me think of Archgoat and Blasphemy, which is a very good thing. Apparently, this is a Swedish band, which makes my jaw drop even further down the spiral. This is Iconoclasm.

Kungens MänHissmusik (Ljudkassett!)
Shameless self-promotion. My band’s first release. Very happy with this one. And since April 2013 we’ve released one live album and five more concept albums (we’ll do one album a month for a whole year)… It’s that easy when you do 100% improvised stuff recorded straight to a wav-file in the rehearsal room.
If you think psychedelic, lenghty trips with a lo-fi vibe sounds interesting, check us out on Spotify, Bandcamp, iTunes and YouTube. It’s all for free.
Thanks.

——-

Other releases that I found interesting (marked in red = a must!).
Probably missed out on tons of good stuff, as usual.

Altaar – S/T
Arckanum – Fenris kindir
Autopsy – The Headless Ritual
Barn Owl – V
Beastiality – Ancient Bell Chimes
Anders Björler – Antikythera
Black Sabbath – 13
Black Trip – Goin’ Under
Bremen – S/T
Coffins – The Fleshland
Dead Soul – In The Darkness
Diskonto – Diskontinued
Earthless – From The Ages
Enforcer – Death By Fire
Föllakzoid – II
Ghost – Infestissumam
Ghostface Killa – Twelve Reasons To Die
Girls Names – The New Life
Gnod – Chaudelande
Ill Bill – The Grimy Awards
Inquisition – Obscure Verses For The Multiverse
In Solitude – Sister
Jacob Kirkegaard – Conversion
Klotet – Hiroshima, Nagasaki, Uppsala
Kongh – Sole Creation
Low – The Invisible Way
Machetazo – Ruin
Miljoner Döda – Ingen väg ut, bara ner (I’m not sure if this is a 2013 release, and I don’t really care. You should check them out.)
Mogwai – Les Revenants
Monachus – Below
Mordbrand – Unmake
my bloody valentine – mvb
Anna Norberg – Darkness/Dance With Death
Obliteration – Black Death Horizon

Ocean Chief – Sten
The Oscillation – From Tomorrow
Oscillotron – Eclipse
Parasit – Välj din egen bödel
Pest – The Crowning Horror
Pentagram (Chile) – The Malefice
Portal – Vexovoid
Psychic Ills – One Track Mind
Pyramido – Saga
Quasimoto – Yessir Whatever
Serpent Omega – S/T
Terra Tenebrosa – The Purging
Tormented – Death Awaits
Tribulation – The Formulas of Death
Usurpress/Bent Sea – Split 10″
Varg – Misantropen
Verminous – The Unholy Communion
Voivod – Target Earth
Watain – The Wild Hunt
White Hills – So You Are… So You’ll Be
Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty
Yuri Gagarin – S/T
Ättestupa – Musik för tomma rum

//The end

Kungens Män

KM

Just a quick update about the band I’m playing in.
On Friday May 17th we did our very first show, opening for Masters Musicians of Bukkake at the f.a.n.t.a.s.t.i.c. Truckstop Alaska venue in Gothenburg, Sweden. Great people, great sound, great atmosphere… The perfect place for anyone to do a gig, really. From now on we can only expect a downward spiral in our career… It was that good.

The full concert is up on YouTube with amazing sound quality and amazingly poor picture quality.

More stuff here:
Spotify – Two albums available for your listening pleasure.
BandcampTransportkatalogen, a digital release available for free (or name your price).
Soundcloud – A whole bunch of songs not available elsewhere. Free downloads as well.
Facebook – Photos, exclusives, merch and more.
Ljudkassett – Great tape label! Support.