Category Archives: reviews

Funeral Mist – Salvation & Maranatha

Det finns såklart spår av vad som komma skall på mini-LP:n ”Devilry” (1998), men ingen hade väl kunnat ana vilket brutalt jävla övergrepp ”Salvation” skulle innebära fem år senare. Den ångvält som albumdebuten utgör saknar motstycke i black metal-historien. Åtminstone där och då i min revisionistiska bok.

2003 var black metal nämligen något uddlöst och intetsägande. Mainstream, helt enkelt. En formula som upprepade sig själv. Ljudmässigt kunde det knappast låta tristare. Textmässigt är det svårt att hitta något mer andefattigt. Men allkonstnären Arioch och batteristen tillika producenten Necromorbus gav uppenbarligen fan i den själlösa nutiden och skapade något som hämtat direkt från ett ortodoxt helvete.

Redan efter nittio sekunder står det klart att detta är våld mot alla sinnen. Religiöst, fanatiskt våld i sin smutsigaste form, som hitsänt av Satan själv. En förkunnelse av och en uppgörelse med kristendomen, helt utan skygglappar och initierat som få, och med en vibrerande mörk kraft i botten. När Necromorbus vrider upp tempot i inledande ”Agnus Dei” fattar man att det är helt kört. Sedan fortsätter misshandeln i spår efter spår; lager på lager av kaos, likt en tonsatt apokalyps som exploderar och imploderar samtidigt, till dess att skeva fioler från den över hundra år gamla skräckfilmen ”Körkarlen” (1921) av Victor Sjöström ekar ut i tomrummet. Världen har aldrig hört något liknande.

Men bland alla dessa lager finns dessutom låtar. Kompositioner. Melodier och ljud som biter sig fast. En atmosfär som dryper av fasa. Det är få plattor som får mig att känna genuint obehag, som får mig att må psykiskt dåligt. ”Salvation” är en av dom, och jag välkomnar den känslan. Att öppna upp sinnena för Funeral Mist är som att ingå i ett väckelsemöte. Gudsfruktan och djävulsdyrkan i symbios. Jag får flashbacks till barndomens tältmöten med Pingstkyrkan där vuxna män talade i tungor. ”Shine through me, Satan! Yes, live now through this tool of yours. Live through me, O seditious star, and like a thousand suns shall I spread thy light”… Fy fan, vilka minnen!

Ariochs röst går genom märg och ben. Varje andetag sliter sönder, varje skrik har sin plats. Ofta är rösten överallt, körd genom effekter, baklänges, upp och ner och ut och in. Alltid organisk. Hela ljudbilden är organisk. Stundtals som en rejäl knytnäve rakt in i magen, andra gånger surrande likt flugor kring lik. Utan rösten inget Funeral Mist. Och betänk en tidstypisk metalproduktion anno 2003 på ”Salvation”. Bevare oss väl. Bra produktioner sänker ofta skivor av denna kaliber. Det måste vara bra på rätt sätt, annars blir det platt, livlöst och tråkigt.

Men ”Salvation” är aldrig tråkig, särskilt inte i ”Sun of Hope”. Här bildar flagellanter i procession en skrämmande fond under vredens dag. Scenen är tagen från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957) och återkommer i slutet av låten, vars sista rad lyder ”Purity comes when death is all”. Dessförinnan har den slutgiltiga striden mot Guds krafter utkämpats, och eskatologin är fulländad. Det finns inte en sekund som går förlorad här. Tränger man igenom väggen av kaos belönas man rikligt med ett ständigt varierande flöde av energier.

Det är tveksamt om kraut och shoegaze fanns i Funeral Mists sinnevärld för tjuo år sedan, men det transframkallande, monotona malandet gav åtminstone mig en resa åt det hållet vid första lyssningen. Pulserande, hypnotiskt. ”Circle of Eyes” är praktexemplet.

Är ”Salvation” det bästa som hänt black metal sedan Mayhems ”De Mysteriis Dom Sathanas”? Tveklöst. Men sex år senare kom ”Maranatha”.

Året är 2009 och det har gått drygt 1980 dagar sedan vi kördes över fullständigt av mästerverket ”Salvation”. Omslaget till nya ”Maranatha” visar bland annat en äldre dam (med betoning på äldre och med citationstecken runt dam) som visar fittan. Vid belyssning hörs en televangelist ropandes något om blodet, Djävulen och Jesus. Allt är som det ska vara. Men ändå inte. Något har hänt.

Kan black metal låta så här? Utblåset vid 03:13 i ”White Stone” ger mig gåshud och jag inser att black metal kan låta hur som helst, så länge Satan finns i detaljerna och det finns ett uns av metal.
”Jesus Saves” kommer an med samma urkraft som i Burzums ”Jesu død”. Den senare nickningen till Wovenhand (namnet symboliserar två händer sammanflätade i bön), ett band under ledning av den svårt kristne David Eugene Edwards, är inget hån, utan snarare ett tecken på ömsesidig respekt. De öser ur samma outtömliga källa, kristendomens Bibel och dess upplevelsevärld.
”A New Light” bländar med vackra körer som abrupt avbryts av ett sinnesslött ”Öööh!”. Jag tänker mig en dyngrak Gud som har fått slut på tankar. ”My throat is a thousand open graves” låter det, och Arioch gurglar gravaska med blod och galla.
”Blessed Curse” stoltserar med ett trumkomp som motoriskt driver på i all oändlighet. Ett urkomp som är så urbota enkelt, men ack så effektivt. När Jerikos horn ljuder och murarna faller har Arioch själv förvandlats till evangelist.
”Anti-Flesh Nimbus” avslutas med en sampling av ”Ederlezi”, en traditionell rumänsk folksång, kanske mest känd från Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid” (1988). Det sista ordet som uttalas på skivan är ”God”.

Funeral Mist har härmed utvecklats till Ariochs soloprojekt. Han har funnit sin ton och sin tro på att ramen är rak, men går att töjas. Skapelsen är hundra procent black metal, och ändå liknar den inget annat i genren.

5029 dagar senare är det september 2022 och ”Maranatha” snurrar fortfarande regelbundet i min hjärna. Så framskrider ett mästerverk.

/Publicerat i Sweden Rock Magazine #12 December 2022

Portal – ION, AVOW, HAGBULBIA

ION

Den människoliknande varelsen Nyarlathotep som i H.P. Lovecrafts mytologi likt råttfångaren i Hameln lockar till sig följare genom trollbindande toner och drömspel går även under namnet Det krälande kaos. Ett kaos som långsamt sveper genom människorna på jorden med syfte att sprida galenskap genom fasa och osäkerhet i en sammanfallande värld.
Portals egensinniga death metal jobbar på samma sätt. På ytan ett myllrande kaos, på djupet en transframkallande, ihållande förfäran som släcker liv. När jag lyssnar igenom ION upphör både tid och rum, tankar och medvetande, och det enda som existerar är en massa av organiserat oljud som hämtat från botten av där allting började. Det är ingen slump att jag tappar förståndet. Detta är psykiskt krävande, kanske till och med kvävande. Att fullständigt låta sig omslutas av Portals vansinne resulterar onekligen i en fascinerande utmattning. Efteråt känns livet lite mörkare och mycket intressantare, ty man har stirrat ner i avgrunden. På riktigt.

AVOW

Portal har gått från oklarhet till oklarhet sedan första demon 1998 och nyförlösta ”Avow” talar knappast sitt tydliga språk. Det är befriande att inte riktigt veta vad som väntar när musiken följer ett mönster olikt allt annat. Betänk att sångaren The Curator brukade ha ett gökur på skulten (vilket med fördel kan beskådas på YouTube, sök på ”Glumurphonel”). Det låter därefter. Ett instängt, klaustrofobiskt mörker där man kan tro att de virvelvindsaktiga riffen spelas baklänges, att trummorna tonsätter en dödsryckning, att namnlösa fasor sakta men säkert reser sig från djupen… Att kalla Portals death metal för avantgardistisk är garanterat en underdrift.
Och nu sjunker man än djupare ner i lagren av smuts och förvirring. Det är bottenlöst. De ständigt närvarande underliggande oljuden bidrar till obehaget, och i avslutande ”Drain” blir det som mest effektivt. Således en perfekt övergång till ”Hagbulbia”, skivan som ackompanjerar ”Avow”. Mardrömmen fortsätter där. Emot världen, emot livet.

HAGBULBIA

”Hagbulbia” släpps utan förvarning, samma dag som utannonserade ”Avow”. Hipsters flåsar i kör och snart finns skivorna ihopmixade på nätet. De tror nämligen att det är så de ska belyssnas, likt det Neurosis gjorde för tjugo år sedan. Då fungerade det, främst för att det var så det var tänkt, men också för att speltiden på de båda skivorna var densamma. Så är inte fallet här. Skivorna avnjutes alltså med fördel separat.
Detta är Portal kört genom ett filter som slipat bort alla former av riff och referenser till sedvanliga instrument. Man möts av streck, tjocka och tunna linjer av ljud, grovt sammanfogade till en helhet som bygger vidare på det skrikande vakuum som uppstår efter ”Avow”. Att lyssna på dessa skivor efter varandra är som att uppnå nivå fem i en högt doserad tripp, en nivå där egot har upplösts, hjärnan har smält och det råder fullständig häpnad och ödmjukhet inför vad som enklast kan beskrivas som en mörk ny tidsålder. Människan pulveriserad. Ett överväldigande tomt intet.

Movie review: One More Time with Feeling (2016)

For me, the thing with this documentary was the trauma. The unfathomable pain, grief and suffering that a family is subjected to when their son suddenly dies at age 15. And I feel weird for saying this, but I was expecting more darkness.

Sure, there were several moments when I was clinging to my seat (the performance of “Girl In Amber” and when Susie talks about Arthur’s painting, for example), the soulcrushing grief almost ripping through the screen, but I didn’t cry. Maybe because I saw this in a theater surrounded by a bunch of other people, maybe because there were other things bothering me, like the use of the distracting 3D effect, for instance.

The musical performances both sound and look amazing, but the best parts for me are when Cave talks. And when Susie talks. The naked truth.
“What happens when an event occurs that is so catastrophic that you just change? You change from the known person to an unknown person, so that when you look at yourself in the mirror, you recognize the person that you were, but the person inside the skin is a different person.”

I wanted more of that. Instead, I felt the movie focused too much on the recording process (which I know was its sole purpose from the beginning, but still…). Cave himself says that maybe everything he’s talking about in this film is complete bullshit. I don’t care, because his bullshit sounds good to me. When he speaks, he speaks the pain. He sings the blood.

The album “Skeleton Tree” is in itself absolutely stunning. It’s like Nick Cave And The Bad Seeds teamed up with Godspeed You Black Emperor, Antony And The Johnsons and Wovenhand. Just perfect darkness. I wish this documentary had had the same impact on me. It sure was heartbreaking, but – and again, I feel weird for saying this – not heartbreaking enough.

Rated: 3.5 / 5

Movie review: Girlhood (2014)

Beautiful like diamonds in the sky.

Friendship, hardship, love and liberation seen through the eyes of teenage girls in the rough suburbs of France, where wrong sometimes need to be right. So real and powerful.

I need to quote this review by Letterboxd member Maëva in full:

”Well I’m a black girl, I’m French and I’m from a poor neighborhood, and I never felt as happy to be this girl as when I was watching this film. Seeing people that look like my friends, like me, on the big screen, as heroines… Seeing friendship, love and most importantly youth through the faces of black girls… That’s something I’ll never forget. Grand, heartfelt, beautiful, Bande de Filles is maybe not the movie of your year but it’s definitely mine’s.”

Rated: 4,5 / 5

Movie review: Ghostbusters (2016)

First and foremost: It was better than I expected. It’s not totally worthless. But…

Ghostbusters 2016 can easily be dismissed as a “lazy, uninspired rehash of pre-existing iconography”, as I read elsewhere, which is true when it comes to all Hollywood remakes/reboots, but it cannot be dismissed just because there are female leads (as I’ve read countless of times); that’s just plain stupid.

For me, this is fairly easy: There are different kinds of comedy, and comparing the reboot with the original, anyone should be able to spot the difference.

I watched the original Ghostbusters (1984) the other day and I enjoyed it like I did when I was 9 years old. Nostalgia, but even more than that: It’s my kind of comedy. The subtle humor courtesy of Egon Spengler and Peter Venkman is hitherto unsurpassed in my book. It still holds up.

32 years later, Ghostbusters is the total opposite of subtlety. It’s like that annoying, loud, attention seeking idiot in highschool trying way too hard to be quirky, making funny faces and stupid voices 24/7. STFU, please.
The humor is at surface level at best. I mean, fart jokes? Really? Or to be more precise: Queef jokes. I think “cringeworthy” is the word here. And “face palm”. And that’s just the beginning. (And I’m not even going to start with gender politics here. Or cheap product placement. Or the awful business people at Sony (stop making movies, you twats). I could write an essay, but that’s already been done.)

With that said, the ensemble cast probably made the best of a very weak script. Paul Feig fucked it up.

As for the comedy: I laughed three times (the hot dog logo, the Jaws joke and the man shrieking…), which makes it obvious. This wasn’t made for me.

Rated: 1,5 /5

Movie review: Flugparken (2014)

A decent, slow psychological drama about a sociopath about to break. The photo and editing is top notch, presenting a subtle study of a young Swedish man who in his own mind thinks he does good.

Flugparken” has been compared to “Taxi Driver”, “Falling Down” and even “American Psycho”, but even though this is more than your average Swedish movie, it’s still average.

Well worth watching for the great photo, though. And the acting is not that bad either.

Rated: 2,5 / 5

Movie review: Victoria (2015)

Wow, what an amazing achievement! One take, no cuts. 140 minutes of realtime movie magic. And in contrast to the extremely overrated ”Birdman”, this one isn’t fake, and it also has content.

Victoria, a lonely Spanish girl having spent 16 years, seven hours a day, practicing the piano, seeks adventure in the nighttime Berlin underground. Desperately naive, she decides to hang out with four shady guys and things escalate quickly. The ”Pusher” trilogy comes to mind.

Sure, it’s unrealistic at times (the story needs to move forward), but it’s still authentic. Most of the dialogue is improvised, and the camera work is fantastic.
Also, ”Victoria” makes me wanna return to the Mitte district in Berlin.

Rated: 3,5 / 5