Category Archives: gaming

>Heavy Rain — The choices we make…

>

Even though the gameplay is very basic and straight forward, and your only real gaming input is strictly limited, Heavy Rain is a fantastic experience.
Gameplay is all about choosing between different options and pressing the correct button in time. That’s pretty much it. And there are some minor flaws: Some puzzles and ways of getting information are just plain stupid and tiresome (the Ann Sheppard scene, for example). Also, sometimes the choices you make really don’t make a difference, which is quite annoying. As is the fact that all teeth look like rubbish, which is a mystery since the graphics overall are just stunning. People walk around looking like Method Man with braces. But then again, this is the American future. Too much Coke, I guess.

If you’ve seen a couple of American movies in your lifetime, you’ll recognize the way this story moves. It plays just like a movie, and therefore it is – in many ways – more than a game. A lot of the scenes are very predictable (even though I have to admit that I didn’t know who the killer was until the very end. One thing you’ll always know with generic scripts is that whatever person they want you to recognize as the bad guy, it sure as hell never is him in the end), but since the atmosphere rule, you tend to forget that. Same thing with the simplicity of the gameplay.

Because what makes Heavy Rain such an awesome experience is the atmosphere. If this is your type of game, you’ll be totally hooked. Because it’s not how you do things, but what you do that really matters and makes this game stand out. It’s all those tiny details, like changing a baby’s diapers and then rocking her to sleep, brushing your teeth and making sure your boy gets his medicine in time; those are the moments that strenghtens the ties of blood, for they depict real life.

The choices we make shape our lives, and there are many choices to be made in Heavy Rain. For the first time in gaming history, here is a game that actually capitalize on the moral decision concept. This is way beyond choosing between a good or bad ending.
How far would you go to save someone you love?

At one point there are five different choices with various outcomes, depending on what you did earlier in the game, and I think there are at least seven different endings with 18 different epilogues. If one of your characters faces an early death, you’ll miss out on a lot of chapters that would’ve appeared hadn’t she died. When finishing the game for the first time you’ll almost immediately need to replay some chapters to see how the story would unfold had you chosen another direction.

Adding to the atmosphere is of course the music. And it’s out there! Not just the official soundtrack, but a lot of the cues and songs that didn’t appear on the official release. I found this link:
http://www.zshare.net/download/784372202efa351f/
Sharing is caring.
And caring is pretty much what Heavy Rain is all about.

>The Secret of Monkey Island

>I’ve hurt my wrists and underarms real bad, so I can’t really play the games I want at the moment (Killzone 2). Good then I found a nice torrent featuring my favourite games of all time: The Monkey Island suite (visit Google, enter “Monkey Island Ultimate” and click the “I’m feeling lucky!” button… You want to be a pirate, don’t you?).

I won’t even start praising these games because then I won’t stop, but in case you don’t know what I’m talking about, or just need some nostalgia, check out these videos:

The Secret of Monkey Island (1990)

Monkey Island 2 — LeChuck’s Revenge (1991)

We’ve come a long way since then.
But nothing will ever beat the feeling of Monkey Island.

Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots (2008)

>TGM Holic aka jin8 playing Tetris

>

Tetris is by far the most popular and probably most addictive puzzle game there is. One dude, obviously from Japan, named TGM Holic / jin8 knows this game inside out. This is apparently his choice in life: to kick everybody’s ass playing Tetris. The video clip below shows his total dedication.
Watch as he kills, and then at 03:03 he kills even more — just to finish off with playing the game in invisible mode! If you don’t believe this is real, check this forum discussion.

Try it yourself here (a rather shitty version).
If you’ve got a Facebook account you can play a much better version here.

>An EA Skate video

>

I’m a huge fan of the EA Skate game on the PS3. You can play it like you play the Tony Hawk games — totally over the top, or you can play it like you’re actually skating for real. It’s that good. Checking replays in slow motion shows how amazingly realistic this game really is, and it’s almost trance inducing watching a simple kickflip in super slomo.
I made this little movie to show some (kind of) realistic skateboarding. There are more realistic stuff than this, but most of the crap out there is just insane shit that makes me wanna puke — obviously made by people who are not into skateboarding at all. Hope you like this one!

>Royal Till Death — A skate video

>
Royal Till Death from cryptogamic on Vimeo.

Every spring I feel the urge for skateboarding. 15 years of that makes you hooked for life it seems.
What got me going this time was this cool video I found. It demonstrates how damn good the skate videogame from Electronic Arts really is. The Tony Hawk games can suck my ass — skate is the real deal. And speaking of real, that’s what I enjoy most with this game; it’s so realistic it’s almost stupid. And this video, probably done by real skateboarders, shows that. I just love the clean cool lines here, and I firmly believe you have to be a skateboarder to appreciate this game to the max. It’s as hard as real life skateboarding, I kid you not. If I hadn’t been sick this very day I would have been out the door skateboarding until night falls. Guess I’ll have to stay inside and play this awesome game instead… As real as it gets, until skate 2 hits the stores.

Nostalgia:

>Att tillåta sig själv att vara dum i huvudet

>Originally posted june 21, 2007.

I’ve started writing for the Swedish paper Tidningen Kulturen. It’s first and foremost a weekly periodical published on good ol’ paper, but some of its content is published online as well. My first text is an attack on mindless reviewers and critics. The whole paper is in Swedish, so… bring out your dictionaries, you people of alien origin.


Att tillåta sig själv att vara dum i huvudet

Lågt vördare idioter.
När man nattetid plöjt Deleuze, kanske beskådat Tarkovskijs Stalker ännu en gång, tänkt till kring världspolitikens dagsfrågor och vurmat för kulturell bildning och fan vet allt bra och nyttigt man gjort under ett dygn, då är det kanske dags att klä av sig naken, inta liggläge i nån gammal maläten fåtölj och placera hjärnan på fotpallen för en timme eller två. Låta förnuftet släppa taget.
Man måste nämligen tillåta sig själv att vara dum i huvudet ibland.

Det är i detta tillstånd, den kravlösa dumhetens tillstånd, man bör recensera vissa typer av kulturella yttringar för att de ska komma till sin rätt. Den allmänhatade förståsigpåaren bör i detta fall regrediera till puberteten och de värkande knotterbollarnas tid, kanske häva en till pojkrummet insmugglad lättöl och spänna sig framför spegeln – allt detta för att kunna insupa vad som komma skall.
Och det som kommer är i det här fallet 300, Zack Snyders film som blivit så sågad av den kulturella eliten, samtidigt som den blivit så hyllad i – dataspelstidningar!
Och det är här förståsigpåarna går bet, för till vem riktar sig filmen? Ja, inte är det till överkulturknullade, rödvinspimplande livsnjutarskribenter i alla fall. Nej, det är hormonstinna fjortisar (jag är en sådan i en 32-årings kropp, när jag lagt ifrån mig Deleuze…) som ska underhållas. De för vilka IRL är lika med online, där kontakter knyts bakom stängda dörrar i anarkistisk frihet.


300 är som ett fett intro till en next gen-konsoll. Hela filmen är så alltså. Fullständigt bisarr. Fantastiskt korkad. För ändamålet dock alltigenom klockren.
Förståsigpåarna jämrar sig över historisk inkorrekthet, krigspropaganda och imperialistiskt inflytande på oss mindre bemedlade. Gällande det historiska: filmen bygger på en serietidning som är allt annat än historiskt korrekt. Slutdiskuterat på den punkten.
Krigspropaganda? USA-flirtande? Måhända. Det är som sagt i ett vidare begrepp mer eller mindre ett dataspel vi snackar om (visst kan USA:s utrikespolitik liknas vid just detta, ett dataspelsmässigt agerande), och den som inte räds sanningen vet att det är välgjorda våldsspel (Grand Theft Auto-serien) som röner större framgång, varar längre och skapar mer givande debatter än gulligulliga pusseldito med moralkakor till frukost. Detta är nuläget. Ni behöver inte gilla det, men ansträng er åtminstone en sekund och försök greppa perspektivet genom era solkiga postorderlinser. Det är trots allt ert jobb, ni lågt vördare recensenter som sågar på IQ-befriade grunder.

300 är en IQ-befriad rulle. Det är väl ingen som förnekar detta? Tar man den för vad den är och placerar den i sin rätta kontext bör man också skapa sin kritik därefter. Få av förståsigpåarna har gjort detta. De har mestadels gjort sig lustiga över den där Jean-Pierre Barda-bögen i guldkalsonger. Man kan undra om de läser serier, spelar dataspel eller någonsin gjort en omvärldsanalys. Kanske är de bara kåta på uppmärksamhet och vill synas i media?
Det går att jämföra äpplen med päron (300 med Casablanca), men det är inte smart. Det är IQ-befriat. Vi fjortisar skrattar alltså åt er idioti och drar vidare längs den virtuella allén.

300 – March to Glory
har i dagarna släppts till Playstation Portable. Varje vettig varelse som har spel som sitt intresse och levebröd har givetvis sågat skiten, men jag ger mig fan på att om en sådan där pseudoviktig förståsigpåare recenserat spelet hade det blivit full pott. ”Wow, det här är inte illa jämfört med mitt gamla Game & Watch!”
Vänligen gräv er egen grav och tillåt mig knuffa er däri.
Put up or shut up.
This is the end.

Mattias Indy Pettersson

Published in Tidningen Kulturen #16/2007, June 12th