>
I was asked to write a review of Darkthrone’s latest album for Sweden Rock Magazine. I won’t translate it for all you non-Swedish readers, but the bottom line is this: It sucks. I rated it 2 out of 10.
I have nothing against Darkthrone per se, though. I’ve been emailing back and forth with Fenriz, and I even think he likes the band I’m in. He’s a funny guy. However, that doesn’t change the fact that the album sucks, and it’s even suckier than The Cult Is Alive (2006) and F.O.A.D. (2007), which says a lot. This, of course, having to do with me being a huge fan of their old material.
After Panzerfaust (1995) Darkthrone was dead to me. They made quite a return with Hate Them (2003), finding a new kind of twisted darkness to their metal, somewhat regaining a little bit of their integrity. When Sardonic Wrath (2004) turned out to be a rather bleak copy of the previous effort I lost interest again. Still, whenever there’s a new Darkthrone album I must listen to it. But for the past five years it’s been an utterly disappointing experience…
The four albums below are my kind of Darkthrone – each and everyone of them a powerful display of that eerie darkness they were able to call forth back in the day. I’d rate all four of them 9 out of 10 without hesitation.
But as always, it’s just a matter of taste. I just find it too bad they’re raping their old past with this “hiking metal punk” bullshit using the name Darkthrone. It’s blasphemy – the stupid way.
Now, here’s the review.
Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags
Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska ”A Blaze in The Northern Sky” (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med ”Ravishing Grimness” (1999) och ”Plaguewielder” (2001) började det gå utför, medan ”Hate Them” (2003) var en uppryckning till det bättre. ”Sardonic Wrath” (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på ”The Cult is Alive” (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande ”F.O.A.D.” (2007) var också rena skiten och med nya ”Dark Thrones and Black Flags” når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.
Lyriken är sannerligen värdelös: ”When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992-1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla – och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones goda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra? Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare. (2/10)
