>

I’ve been a fan for quite some years now, and I still get damned scared and mentally disturbed when I put on a Brainbombs album. Not to forget: I get totally mesmerized. I think it’s that combination, that enchanting horror, which constantly draws me closer to Brainbombs.
Because this is some seriously weird shit, I tell you.

The music consists of the totally degenerated sounds of guitars being thrashed to death, decibel destruction galore, with absolute deadly distortion, pacing back and forth, in and out of context. The vibe is that of a smelly toilet clogged with piles and piles of sick porno mags drenched in old sperm and vomit, chunks of dissolving human flesh on heroin spoons and insane screaming old men in pain gnawing their dirty long nails on the blood-splattered walls. Only you cannot hear the screams. Sometimes you hear a trumpet. Something like that. Truly negative vibes. The drums get a hold of your heartbeat and then slowly drain all life. The monotony is forever. Out of this thick dirt wall of noise rock guitars and hammersmashed drums and everyday darkness comes the voice of the real Satan, proclaiming in a moderate tone – without power, without soul, with slight retardation – the most vicious poetry put on tape. Peter Sotos would have been proud. The artwork adds to the delirium – sometimes clean as a newborn baby cunt, sometimes soiled with the filth of adults. I’m sorry I wrote that cunt thing. Brainbombs made me do it. Sotos made Brainbombs do it. Humanity made Sotos do it.

But in the end it’s only rock’n’roll. The very core of Brainbombs is that noise-drenched riff. Simple. Pure. Genuine. Complete. They put it best: Genius and brutality. Taste and power. Whatever that means?
I guess it means what you make of it. Because when listening to Brainbombs, sooner or later you’ll have to ask yourself: Why am I listening to this? The lyrics are about raping and killing prostitutes and children, they are about torture, sodomy, murder – all written in a descriptive realistic way, not at all funny, never humorous but just really disgusting and frightening, exploiting in detail the darkest side of humanity. Why are we listening to this? Why are their lyrics like that?
To me, it’s that enchanting horror again. To me, real culture should make an everlasting impression. Brainbombs achieve that – only they do it in a dirty, negative way. Who said art should be beautiful?

Two members of Brainbombs were also members of the band Totalitär, a band which is very popular amongst the crust-, hardcore- and punk PC-militia. I wonder if Brainbombs is accepted by these people because of the Totalitär connection? Maybe the Totalitär fans aren’t even aware of Brainbombs? It’d be interesting to hear them out. Next time I see a patched up punk I will ask.

Four years ago I wrote some notes about Brainbombs in the paper edition of Ny Moral #1. It went a little something like this:

Jag har ingen aning om hur snubbarna i Brainbombs ser ut. Bara det gör att de är ett av Sveriges främsta band – på en hel mängd plan och utan att överdriva det minsta.
Den här fixeringen vid hur ett band ska se ut gör mig så jävla förbannad… Ni kan pierca era näsor, tatuera era arslen och brännmärka era fontaneller tills ni ser ut som jävla julgranar, men gör ni inte bra musik hör ni inte hemma någonstans. Överflödig, andefattig musik är det värsta jag vet.
Efter att ha slukat en stor mängd Brainbombs-låtar (jag har lagt in allt de gjort i en fet Winamp-playlist) känns det som alla andra så kallade rockband kan dra åt helvete relativt omgående. Dock har det varit en svår process att få in Brainbombs i min lilla svartskalle.
Fascinationen för de morbida texterna och den så rått fragmentariska grafiken har funnits där sedan dag ett, likaså beundran för den totalt hängivna sången. Den sterila, men ändå livs levande, produktionen icke att förglömma eller förakta. Det är själva musiken som har varit svår. Och den förbannade trumpeten.
Jag tror det var under en feberknäpp en sen aprilnatt som allt föll på plats. Nästintill livlös och svettandes under dubbla täcken malde jag Brainbombs låtkavalkad nonstop i säkert sex timmar. Läsandes texter som ”I detta satans rum ligger någon på en bädd av blod och skriker”, ”I kill Anne Frank, open her like a butcher”, ”You’re a sexy bitch, but you stink” och ”Sixteen years old, fucks like a whore” så föddes min fascination.
Har upptäckt att Brainbombs funkar bäst under sjukdom.
Att texterna är svinigt influerade av Peter Sotos är lätt att se. Att de maler likt mantran gör det än mer fascinerande. Det här är inga ord som göms bakom poetiska dimridåer. Det här är ord som får en att rygga tillbaka med skräckblandad förtjusning. De psykotiska meningarna som avlöser varandra har någon slags mystisk dragningskraft. Genius and brutality. Men med tanke på att folket i Brainbombs härstammar från Hudiksvall och verkat i Uppsala kanske texterna känns mer relevanta om man främst sätter dem i ett amerikanskt perspektiv. Det är som sagt Sotos som inspirerat.
Hur beskriva musiken? Trasiga gitarrer, taktfasta komp, långa, monotona stycken, sällan mer än två riff per låt. Även på låg volym är det ganska störigt, och trots de få ingredienserna kan det säkert uppfattas som stökigt. Sången pratsjungs med en stel, högtravande röst som trots det rymmer en jävla känsla och kyla. Att höra Peter sjunga ”Starting to masturbate, into the child’s face” är en ondskefull upplevelse, och man är nog smått sjuk på riktigt om man inte någon gång under färdens gång frågar sig vad fan det är man lyssnar på. Cannibal Corpse må skriva liknande lyrik, men Brainbombs känns allvarligare än så.
Det som kan störa transen man försätts i efter idogt lyssnande är den satans trumpeten. Den poppar upp och väcker en från dåsigheten. Inte bra. Men kanske nödvändig ändå. Måhända fungerar den i alarmistiskt syfte.
Ett gäng släpp har dessa fyra herrar bakom sig, och mer tycks komma. Mycket av det de gjort är dock samlingar där samma låtar återkommer gång efter annan, och sådant hatar jag. Samlare som man är så tvingas man punga ut med pengar för porr man egentligen inte behöver. Så funkar materialismen, men i fallet Brainbombs känns det viktigt på något löjligt vis. Dyrkan kan anta skrämmande proportioner.
Den ultimata (och enda?) Brainbombs-siten, Genius and Brutality – Taste and Power, hittas här: http://anka.dyndns.org/brainbombs/
Idioter som tycker att Tomas Ledins Sommaren är kort är bra har givetvis ingenting att hämta i detta helvete. Ni kan ta era studentlägereldsspexiga låtar och era löjliga rättstämda guror och dra till ett annat hades.

Brainbombs are very much alive and kicking. They debuted with the songs I detta satans rum and Psychout kid on a compilation tape 22 years ago. 22 hours ago I got their brand new LP, Fucking mess, and it slays as always. They are like 44 years old and they slay yo mama. On December 12 they play live in Paris.

Check out Skinned alive from the new album. And then read and worship on the ultimate Brainbombs site.