>Originally posted August 13, 2007.

Looking at political critique today, the usual opinion is that it’s an attack against the state, and debating sacred subjects is looked upon as something suspicious, odd and even dangerous. In my sinister and pure way of looking at things, it definitely should be dangerous! I love it when independent thinking is considered a threat, for to combat blindness and stupidity one has to think for himself.
Independent thinking all comes down to one thing: trying to understand your situation.

Irreverence, blasphemous thoughts, depriving something of its sacred character… That’s disgusting! You should go to work, consume and obey, and that’s it. Shut up. Do not speak your mind. Preferably, do not think at all. Because if you do, you might want to change things. And change is dangerous!

Shallow thinking means you’re subject to lies – or for the sake of it, let’s just call it “illusions”. Sounds less… dangerous.
I’m talking about everyday illusions, like meaningless “any friend of yours is a friend of mine”-clichés, or commercials, where happiness is the latest mobile phone. They soothe your mind. They are there so you won’t have to think for yourself, because if you did chances are you might go berserk with a loaded gun.

There’s an old saying:
“When faced with two options, choose the third”, meaning you should look for new perspectives instead of having to choose between two forced options.

We live in a world so dominated by consumer goods that even our social relations are “commodified”. We relate to others through cars, stereos, mass-produced music, TV shows and vacation packages.

Guy Debord and the situationists had some great ideas, mainly regarding consumer society and the human condition therein.

“The situationists see modern consumer society as a society of the spectacle where our selves are absorbed into the mass entertainments provided by film, TV, music, advertising, and consumer goods. The spectacle breeds isolation, and alienates us from meaningful work, play and communities. We are caught up in false choices between spectacles in a society which offers us spectacular abundance, yet at the same time separates us from each other and from active resistance to the cultural alienation this society represents.”

But then again, commercials and buying stuff can be damn fun! I’m a big fat sucker for records, books, movies and everything Adidas, but still; some awareness might be good if you want to make a change.
Independent thinking is revolutionary thinking.

The great band Counterblast put it this way in their song Independence:
There’s no point in life, but a big point in living.

>Originally posted July 24, 2007.

I wrote an essay for the Swedish paper Tidningen Kulturen and it was published today. It’s about Spengler again (more about him here), but this time in Swedish. I named it “Här finns inget varaktigt och allmängiltigt – kulturens förfall, enligt Oswald Spengler”.
By coincidence, Dagens Nyheter published an article by Mikael Löfgren today entitled “Vad ska vi ha kulturen till?“. Read that one as well.

But for now, here’s the essay. Enjoy.
Photos shot by me, myself and I in July 2007.
Skanstullsbron, Stockholm.

—

Här finns inget varaktigt och allmängiltigt
Kulturens förfall, enligt Oswald Spengler

Finns det plats för den fria anden i dagens samhälle?
Vårt rotlösa irrande på jakt efter uppmärksamhet, status och bekräftelse – och kanske framför allt jakten på tid för att hinna med jakten (!) – ger svaret nej. Själva tror vi kanske att vi är det bästa som historien kunnat frambringa – en produkt som formats, alltjämt till det bättre, sedan evolutionens begynnelse. För en utomstående torde det västerländska levernet dock te sig allt annat än intelligent.
Och det är vår intelligens som kommer att föra oss ner i avgrunden.

Så trodde Oswald Spengler (1880-1936). Han levde i den tyska turbulenta tid som föranledde politisk, ekonomisk och själslig katastrof, och han var förmodligen väl medveten om vad som stundade. I sitt mest kända verk, Der Untergang des Abendlandes (1918-1922), Västerlandets undergång, utgiven i två volymer, menar han att vi i dag befinner oss i en tid där kulturen – mänsklighetens egenvärde – är på väg att dö ut.

Spengler verkade som filosof och bemöttes kanske just därför med frän kritik från etablerade historiker för sitt nästintill mystiska och måhända flummiga sätt att skildra världshistorien.
Han kritiserade å sin sida historikerna för att de inte ”på allvar studerade övriga civilisationer”, undgick att se parallellerna och det återkommande cykliska, och i stället fokuserade alltför mycket på nutiden och det egenupplevda.

Spengler menade nämligen att det traditionella linjära sättet att se på historien åskådliggör den västerländska egoismen; som vore den västerländska människan ett praktexemplar av all tidigare mänsklig verkan, som om nuläget är det bästa möjliga. Att betrakta mänskligheten som en enda lång utveckling från lågt till högt är dömt att misslyckas. Han skriver:

”Det som fattas hos den västerländska tänkaren och som inte borde fattas hos just honom, är insikten om den historiskt relativa karaktären i hans resultat, som i själva verket är uttryck för en speciell, unik tillvaro. Han borde förstå att det finns nödvändiga gränser för resultatens giltighet och att hans ”eviga sanningar” och ”ovedersägliga insikter” är sanna för honom och hans aspekt på världen. Det borde vara en plikt för honom att söka efter andra insikter, som människor i andra kulturer utvecklat med samma grad av visshet. En framtida filosofi borde ha en sådan fullständighet. Först då skulle man förstå historiens formspråk, den levande världen. Här finns inget varaktigt och allmängiltigt. Allmängiltighet är felslutet att mitt också gäller för andra.”

Spengler uppmanade alltså läsarna att upptäcka och utforska bortom sig själva. Han jämförde själv vilt mellan olika kulturer genom världshistorien för att påvisa likheter och bevisa sina teser.

Enligt Spengler finns det blott åtta högkulturer som stått för den kulturella evolutionen: den babylonska, egyptiska, kinesiska, indiska, mexikanska (Mayakulturen och Aztekerriket), grekisk-romerska, arabiska och västerländska (europeisk-amerikanska). Var och en av dessa högkulturer har bidragit till utvecklingen, och alla har varit lika värdefulla.
Tydlig gemensam nämnare för att styrka Spenglers tes om de åtta högkulturerna: de varar alla i omkring tusen år och följer samma evigt återkommande organiska livscykel. De rymmer således både födsel, blomstring, förfall och död. Det finns ännu inga undantag.

Spengler använde sig av årstiderna för att förtydliga sina resonemang.
Våren innebär kulturens nedkomst. Här formas religionen (bakom varje högkultur finns en värdefull, mentalt samlad religion) och de grundläggande principerna.
Sommaren är kulturens höjdpunkt. Har skapas bestående verk, väsentliga tankar föds och frodas och storslagna prestationer utförs.
Hösten betyder början till slutet. Kulturell förbistring, omfattande katastrofer, massiva människoomflyttningar och oförmågan att kommunicera bidrar till att vintern nalkas. Den fria, intelligenta tanken har resulterat i ateism, ett tänkesätt som försvinner i sinom tid, och i samband med städernas och civilisationens död sker en återgång till den ursprungliga religionen och släktskapet med naturen. Våren kommer alltid igen.
Spengler ser alltså en övergång mellan kulturen och civilisationen. För oss i väst skedde detta någon gång under 1800-talet.
Civilisationen representerar makt, pengar, irreligiositet, en koncentration av intelligensen till staden. Spengler skriver:

”Vad är morgondagens civiliserade politik i motsats till gårdagens kultiverade?”

Och det gäller inte enbart politiken. Även moralen, konsten, kunskapen, vetenskapen och känslolivet har drabbats av civilisationen. Konsten handlar om mode. Vetenskapen finner inga självklara svar. Politiken styrs av pengar. Kulturell förvirring råder. Det är den verkliga början till det verkliga slutet.
Civilisationen är en kulturs oundvikliga öde, då ingenting angår ”folket”. Den så kallade ”demokratin” styrs från städerna av en själlös människomassa, som till skillnad från den kultiverade människan riktar all energi utåt, uppåt, mot något evigt – något som följaktligen är ouppnåeligt. Självförintelse pågår.
De stora städerna utgör spiken i kistan för civilisationen.

Låt oss ta det från början:
Kulturen uppstår på landet. Bonden brukar sin jord – sin jord – och upprättar en själslig, andlig relation till den. Hembygden blir oerhört viktig, något att dö för, då det är det eget skapade som brukas. Bondens hus är ”bofasthetens stora symbol”, ty det har vuxit fram ur den egna marken.
Stadsmentaliteten representeras av en gruppsjäl. ”Det är inte storleken som skiljer staden från byn, utan existensen av en mentalitet”. De civiliserade jättestäderna föraktar bondens själsliga rötter och tar avstånd från lantlivet. I staden talas ett språk som endast talar till ögat och som till slut blir oförståeligt för bonden. Det finns nu två liv: ett utanför staden och ett innanför. Bysmeden lär ha mer gemensamt med bysmeden i andra länder och kulturer än med stadssmeden några kilometer bort.
Denna stadsbildning och distansering är en förutsättning för varje kultur. Alla stora kulturer har nämligen varit stadskulturer.
De tidiga byarna har samma sorts närhet till jorden. De följer landskapsbilden med kullar, ängar och vattendrag. De lantliga småstäderna bekräftar landsbygden, låter pyramiderna och katedralerna växa ur marken. Storstäderna vill vara något annat, något mäktigare. De trotsar naturen, förnekar den. De strävar uppåt och utåt, absorberar landskapet och kräver sitt utrymme i form av breda huvudvägar i stället för slingriga landsvägar, parker i stället för skogar och fontäner i stället för källor och så vidare. Det är konstgjort och själlöst. Stadsmänniskan blir därefter. Den har höjt sig över bondebefolkningen och dikterar nu reglerna. ”Antikens forum och den västerländska pressen är i hög grad andliga maktmedel för den härskande staden”. Stadsmänniskorna, som föraktar hela sin kulturs moderslandskap, bor nu i en världsstad som inte längre behöver hävda sig mot landsbygden. De är lika beroende av penningtänkandet som bonden förr var beroende av jorden. Imperialismen är slutepokens givna symbol.

Men det hemska slutar inte där. Spengler talar även om avfolkningen. Staden befolkas av intelligenta människor, och han menar att det är intelligenserna i varje kultur som utgör de ”sista” människorna. Han talar om den civiliserade människans ofruktsamhet:

”Storstädernas sista människor vill inte leva längre, möjligen kanske som enskilda individer, men inte som typ, som massa; där slocknar rädslan för döden. Det som fyller den äkta bonden med en djup och oförklarlig ångest, tanken på familjens och namnets utdöende, har förlorat sin mening. … Barnen uteblir, inte bara för att de blivit överflödiga, utan för att den skärpta intelligensen inte hittar några skäl för dess existens.”

Och det som är bundet till ”stenen och intellektet” går sakta men säkert under.
Spengler skriver emellertid, krasst konstaterande men ändå hoppfullt, att:

”Bonden är den eviga människan, oavhängig all kultur som tagit plats i städerna. Han finns före den, han överlever den, sturigt avlande nya släktled, inskränkande sig till jordbundna sysselsättningar och färdigheter, med en mystisk själ och ett torrt, till det praktiska bundet förstånd, basen för och den ständigt flytande källan till det blod som skapar världshistoria i städerna.”

Kjell Ahlinge, radioveteran med programmet Eldorado i P2 som ständig ledsagare, fick nyligen frågan ”Är kulturvärlden väldigt trångsynt egentligen?” av riotbrain.se. Hans svar löd:
– Det är mycket roligare att prata med frisörer och snickare än med dem som kommit långt i kulturvärlden.
Och det är så långt vi har kommit. Vi bevittnar kulturens dödsryckningar.
Här finns inget varaktigt och allmängiltigt.

Mattias Indy Pettersson

—

Published in Tidningen Kulturen #22/2007, July 24th

>Originally posted June 03, 2007.

So you digest that for a moment. Take a look around. What do you see? It shouldn’t come as a surprise that the world is marching towards death in the fast lane, speaking of morals, art, spiritual beliefs and the environment.

Oswald Spengler (1880-1936), german philosopher and historian, took this look around and came to some mighty fine conclusions. He summarized those in 1918 in his book Der Untergang des Abendlandes (The Decline of The West – Form and Actuality), which later on was completed by a second volume, Perspectives of World History (1923).

Spengler makes two clear points:
• That histories of various cultures can be shown to follow a similar pattern
• That all aspects of a culture – arts, politics, mathematics, science, etc– have related underlying principles, which differ from culture to culture

Spengler looks upon history as an organic cycle, rather than linear, that has to pass through the stages of birth-development-fulfillment-decay-death. In the West we tend to look upon history as something always moving forward, evoluting to the better. This, according to Spengler, is the result of the Western man’s ego, thinking that everything in the past pointed to him, making him the center of the world and so on.
The cyclical movements of history are not those of nations, states, races and events, but of High Cultures, each and everyone of equal importance. So when Spengler speaks of the decline of the West, he speaks of the decline of its culture. Thus, the people live on, but their culture is destroyed.

The eight High Cultures so far are:

• Babylonian
• Egyptian
• Chinese
• Indian
• Mexican (Mayan/Aztec)
• Classical (Greece/Rome)
• Arabian
• Western (European-American)

These eight cultures have all had a life span of 1000 years.

Spengler uses seasons as an analogy to elaborate:
Spring is the birth of religion and where the basic principles of this culture are being formed.
Summer is when acts of lasting value and great accomplishments are being made. This is the peak and the cultural prime.
Autumn is when all this start to break down and turn into Winter. We’re there already.
Politics is motivated by money and moves through imperialism. Science no longer reaches certainties. There is much cultural confusion. The arts do not speak from or to the soul of the people, but rather follow materialistic fashions with lots of changes of styles, not asking much from neither the artist nor the people. After a moment of atheism the people will turn to a renewal of religion and spiritual faith, based on the religion developed in the spring of the culture.

Spengler also uses a “prime symbol” for every culture. For example, the ancient Egyptian culture had the “Way” or the “Path” as symbol, pointing to their preoccupation in art, religion and architecture and its symbolism – the passages of the soul.
The prime symbol of the Western Culture is the “Faustian soul” (soul meaning “mentality”), symbolizing the upward reaching for the infinite, which in itself is an impossible feat (which we all know), and thus we will soon face the final doom and the end of our culture.

And so we’ve entered the Civilization phase which is – as opposed to the Culture phase we’ve just left behind – occupied with materialism, continual wars, mass movements of people, environmental crises, rootlessness and lack of vitality, strenght and intellect.
The history of High Culture is the only history that counts, according to Spengler, because pre- and after-Cultural man is simply without history: as man plunges into materialism and advocates the degeneration of his mentality he loses his historical weight.

Spengler speaks of cities, mega-cities, “megalopolis”, huge urban and suburban centers that breed a mindless mob and suck the life and vitality out of the countryside. Religion starts in the open, moves in to the cities where it loses its gist and then dies in the world-cities, engulfed in the flames of materialism.

Spengler is, just as Nietzsche, seen by some as an intellectual precursor for National Socialistic ideas. However, Sprengler didn’t see any bright future for Europe and his motherland, and he defied the Nazi ideas of racial superiority and anti-semitism until the very end. His thoughts on these subjects can be explored in his work The Hour of Decision (1933).
As for the term “race” used by Spengler, he is quoted saying: “race that one has, not a race to which one belongs. The first one is ethos, the other – zoology”. Apparently not the narrow definition as used by the National Socialists at the time.

On another note, in his book Man and Technics (1931) he is occupied with the development and usage of the technical, a development which is unique to the West. His prediction read that coloured people of the Earth will use the very technology of the West to destroy the West.

For further reading:
The Oswald Spengler Collection
On The Decline of The West from Wikipedia