music, reviews, swedish

Funeral Mist – Salvation & Maranatha

1 Comment

Det finns såklart spår av vad som komma skall på mini-LP:n ”Devilry” (1998), men ingen hade väl kunnat ana vilket brutalt jävla övergrepp ”Salvation” skulle innebära fem år senare. Den ångvält som albumdebuten utgör saknar motstycke i black metal-historien. Åtminstone där och då i min revisionistiska bok.

2003 var black metal nämligen något uddlöst och intetsägande. Mainstream, helt enkelt. En formula som upprepade sig själv. Ljudmässigt kunde det knappast låta tristare. Textmässigt är det svårt att hitta något mer andefattigt. Men allkonstnären Arioch och batteristen tillika producenten Necromorbus gav uppenbarligen fan i den själlösa nutiden och skapade något som hämtat direkt från ett ortodoxt helvete.

Redan efter nittio sekunder står det klart att detta är våld mot alla sinnen. Religiöst, fanatiskt våld i sin smutsigaste form, som hitsänt av Satan själv. En förkunnelse av och en uppgörelse med kristendomen, helt utan skygglappar och initierat som få, och med en vibrerande mörk kraft i botten. När Necromorbus vrider upp tempot i inledande ”Agnus Dei” fattar man att det är helt kört. Sedan fortsätter misshandeln i spår efter spår; lager på lager av kaos, likt en tonsatt apokalyps som exploderar och imploderar samtidigt, till dess att skeva fioler från den över hundra år gamla skräckfilmen ”Körkarlen” (1921) av Victor Sjöström ekar ut i tomrummet. Världen har aldrig hört något liknande.

Men bland alla dessa lager finns dessutom låtar. Kompositioner. Melodier och ljud som biter sig fast. En atmosfär som dryper av fasa. Det är få plattor som får mig att känna genuint obehag, som får mig att må psykiskt dåligt. ”Salvation” är en av dom, och jag välkomnar den känslan. Att öppna upp sinnena för Funeral Mist är som att ingå i ett väckelsemöte. Gudsfruktan och djävulsdyrkan i symbios. Jag får flashbacks till barndomens tältmöten med Pingstkyrkan där vuxna män talade i tungor. ”Shine through me, Satan! Yes, live now through this tool of yours. Live through me, O seditious star, and like a thousand suns shall I spread thy light”… Fy fan, vilka minnen!

Ariochs röst går genom märg och ben. Varje andetag sliter sönder, varje skrik har sin plats. Ofta är rösten överallt, körd genom effekter, baklänges, upp och ner och ut och in. Alltid organisk. Hela ljudbilden är organisk. Stundtals som en rejäl knytnäve rakt in i magen, andra gånger surrande likt flugor kring lik. Utan rösten inget Funeral Mist. Och betänk en tidstypisk metalproduktion anno 2003 på ”Salvation”. Bevare oss väl. Bra produktioner sänker ofta skivor av denna kaliber. Det måste vara bra på rätt sätt, annars blir det platt, livlöst och tråkigt.

Men ”Salvation” är aldrig tråkig, särskilt inte i ”Sun of Hope”. Här bildar flagellanter i procession en skrämmande fond under vredens dag. Scenen är tagen från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957) och återkommer i slutet av låten, vars sista rad lyder ”Purity comes when death is all”. Dessförinnan har den slutgiltiga striden mot Guds krafter utkämpats, och eskatologin är fulländad. Det finns inte en sekund som går förlorad här. Tränger man igenom väggen av kaos belönas man rikligt med ett ständigt varierande flöde av energier.

Det är tveksamt om kraut och shoegaze fanns i Funeral Mists sinnevärld för tjuo år sedan, men det transframkallande, monotona malandet gav åtminstone mig en resa åt det hållet vid första lyssningen. Pulserande, hypnotiskt. ”Circle of Eyes” är praktexemplet.

Är ”Salvation” det bästa som hänt black metal sedan Mayhems ”De Mysteriis Dom Sathanas”? Tveklöst. Men sex år senare kom ”Maranatha”.

Året är 2009 och det har gått drygt 1980 dagar sedan vi kördes över fullständigt av mästerverket ”Salvation”. Omslaget till nya ”Maranatha” visar bland annat en äldre dam (med betoning på äldre och med citationstecken runt dam) som visar fittan. Vid belyssning hörs en televangelist ropandes något om blodet, Djävulen och Jesus. Allt är som det ska vara. Men ändå inte. Något har hänt.

Kan black metal låta så här? Utblåset vid 03:13 i ”White Stone” ger mig gåshud och jag inser att black metal kan låta hur som helst, så länge Satan finns i detaljerna och det finns ett uns av metal.
”Jesus Saves” kommer an med samma urkraft som i Burzums ”Jesu død”. Den senare nickningen till Wovenhand (namnet symboliserar två händer sammanflätade i bön), ett band under ledning av den svårt kristne David Eugene Edwards, är inget hån, utan snarare ett tecken på ömsesidig respekt. De öser ur samma outtömliga källa, kristendomens Bibel och dess upplevelsevärld.
”A New Light” bländar med vackra körer som abrupt avbryts av ett sinnesslött ”Öööh!”. Jag tänker mig en dyngrak Gud som har fått slut på tankar. ”My throat is a thousand open graves” låter det, och Arioch gurglar gravaska med blod och galla.
”Blessed Curse” stoltserar med ett trumkomp som motoriskt driver på i all oändlighet. Ett urkomp som är så urbota enkelt, men ack så effektivt. När Jerikos horn ljuder och murarna faller har Arioch själv förvandlats till evangelist.
”Anti-Flesh Nimbus” avslutas med en sampling av ”Ederlezi”, en traditionell rumänsk folksång, kanske mest känd från Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid” (1988). Det sista ordet som uttalas på skivan är ”God”.

Funeral Mist har härmed utvecklats till Ariochs soloprojekt. Han har funnit sin ton och sin tro på att ramen är rak, men går att töjas. Skapelsen är hundra procent black metal, och ändå liknar den inget annat i genren.

5029 dagar senare är det september 2022 och ”Maranatha” snurrar fortfarande regelbundet i min hjärna. Så framskrider ett mästerverk.

/Publicerat i Sweden Rock Magazine #12 December 2022

movies

Top films 2022

Top 30 films of 2022

  1. The Innocents
  2. Mad God
  3. Playground
  4. Boiling Point
  5. The Stranger
  6. Onoda
  7. Vortex
  8. Old Henry
  9. Klondike
  10. Speak No Evil
  11. Drive My Car
  12. Bull
  13. Mass
  14. Aftersun
  15. Sundown
  16. The Pact
  17. Great Freedom
  18. We’re All Going to the World’s Fair
  19. Memoria
  20. Fabian
  21. She Will
  22. She Said
  23. Leave No Traces
  24. The Lost Daughter
  25. Soft & Quiet
  26. Nitram
  27. The Wonder
  28. Skinamarink
  29. Athena
  30. Triangle of Sadness

All my film reviews

music, reviews, swedish

Portal – ION, AVOW, HAGBULBIA

ION

Den människoliknande varelsen Nyarlathotep som i H.P. Lovecrafts mytologi likt råttfångaren i Hameln lockar till sig följare genom trollbindande toner och drömspel går även under namnet Det krälande kaos. Ett kaos som långsamt sveper genom människorna på jorden med syfte att sprida galenskap genom fasa och osäkerhet i en sammanfallande värld.
Portals egensinniga death metal jobbar på samma sätt. På ytan ett myllrande kaos, på djupet en transframkallande, ihållande förfäran som släcker liv. När jag lyssnar igenom ION upphör både tid och rum, tankar och medvetande, och det enda som existerar är en massa av organiserat oljud som hämtat från botten av där allting började. Det är ingen slump att jag tappar förståndet. Detta är psykiskt krävande, kanske till och med kvävande. Att fullständigt låta sig omslutas av Portals vansinne resulterar onekligen i en fascinerande utmattning. Efteråt känns livet lite mörkare och mycket intressantare, ty man har stirrat ner i avgrunden. På riktigt.

AVOW

Portal har gått från oklarhet till oklarhet sedan första demon 1998 och nyförlösta ”Avow” talar knappast sitt tydliga språk. Det är befriande att inte riktigt veta vad som väntar när musiken följer ett mönster olikt allt annat. Betänk att sångaren The Curator brukade ha ett gökur på skulten (vilket med fördel kan beskådas på YouTube, sök på ”Glumurphonel”). Det låter därefter. Ett instängt, klaustrofobiskt mörker där man kan tro att de virvelvindsaktiga riffen spelas baklänges, att trummorna tonsätter en dödsryckning, att namnlösa fasor sakta men säkert reser sig från djupen… Att kalla Portals death metal för avantgardistisk är garanterat en underdrift.
Och nu sjunker man än djupare ner i lagren av smuts och förvirring. Det är bottenlöst. De ständigt närvarande underliggande oljuden bidrar till obehaget, och i avslutande ”Drain” blir det som mest effektivt. Således en perfekt övergång till ”Hagbulbia”, skivan som ackompanjerar ”Avow”. Mardrömmen fortsätter där. Emot världen, emot livet.

HAGBULBIA

”Hagbulbia” släpps utan förvarning, samma dag som utannonserade ”Avow”. Hipsters flåsar i kör och snart finns skivorna ihopmixade på nätet. De tror nämligen att det är så de ska belyssnas, likt det Neurosis gjorde för tjugo år sedan. Då fungerade det, främst för att det var så det var tänkt, men också för att speltiden på de båda skivorna var densamma. Så är inte fallet här. Skivorna avnjutes alltså med fördel separat.
Detta är Portal kört genom ett filter som slipat bort alla former av riff och referenser till sedvanliga instrument. Man möts av streck, tjocka och tunna linjer av ljud, grovt sammanfogade till en helhet som bygger vidare på det skrikande vakuum som uppstår efter ”Avow”. Att lyssna på dessa skivor efter varandra är som att uppnå nivå fem i en högt doserad tripp, en nivå där egot har upplösts, hjärnan har smält och det råder fullständig häpnad och ödmjukhet inför vad som enklast kan beskrivas som en mörk ny tidsålder. Människan pulveriserad. Ett överväldigande tomt intet.

movies

Taxi Driver – I got some bad ideas in my head

6 Comments

Poster by Bruce Yan

This article was originally published June 1, 2009.

I stumbled upon this man who at the age of 37 still hadn’t seen Taxi Driver. That, and the fact that I hadn’t seen any really good movies lately, was what got me going. So I tried this experiment: I watched Taxi Driver at night, in a quite zonked out state of mind, a couple of times (four or five times actually) and wrote down some stuff inspired by the vibe, the audio commentaries and the state I was in. Here’s what came out of that experience.

Taxi Driver (1976)
Written by Paul Schrader
26 years old when he wrote the screenplay in 1972
Directed by Martin Scorsese
33 years old when making the movie
Robert De Niro
32 years old at the time
Jodie Foster
12 years old

Taxi drivers are the real ears and eyes of the city and this movie is about a disconnected taxi driver, a former Vietnam veteran, who travels through a sick and venal world, a corrupt and dirty New York City, on his way to self-destruction and insanity. In the movie we’re able to glimpse into the soul of a man in pain, how he sees life and how he arrives at his decisions. As a taxi driver he’s completely surrounded by people, yet he’s completely alone. He looks through the window of civilization, but cannot really get inside.

His apartment is full of junk and junk food. His windows are barred like in a prison. When he goes outside he goes to porno theaters. He is a creation of the streets, a product of the world that he detests, because he works in contradictory ways and he’s clearly not in touch with reality. At one point he’s very moralistic, he feels he needs to save the world, to cleanse this filthy world from all the scum; ”I got to get in shape”. But he’s still popping pills and eating junk food. When he’s at home eating in front of the TV he pours milk and brandy (!) over his cereal. And then he takes Betsy to a porn theater (watching the Swedish made sex educational film Ur kärlekens språk (1969)…

”I don’t believe that one should devote his life to morbid self-attention”. But that’s exactly what he’s doing, and this behavior reinforces his own doomed condition. The girl he wants he cannot have (Betsy). The girl he can have he doesn’t want (Iris). ”Here is someone who stood up”, says the loner, the outsider, the loser… In front of the mirror he thinks he’s John Wayne, when in reality he’s more like Norman Bates. We all have these feelings that Travis has, but most of us never cross the line.

Loneliness and racism
In the original script there were a lot of passages about loneliness, but in the final script much of this has been left out. That’s because we see that loneliness. We see it every time we see that cab. If an actor can show you loneliness it’s much better than if he talks about it.

Paul Schrader: ”I started writing the script as self-therapy. At first I thought it was about loneliness. But what I learned while writing the script is that this was about a man who suffered from the pathology of loneliness. He wasn’t lonely by nature. He was lonely as a defense mechanism.”

Schrader, before writing the script, had some experiences in his real life that kind of spawned the story of Taxi Driver. His marriage was destroyed, he’d broken up with his girlfriend, he had no money and he had no place to live, so he was just drifting around not knowing what to do. He realized he hadn’t talked to anyone for weeks, and the metaphor of the taxi driver occurred to him as a metaphor for loneliness. Kind of like a male, drifting loneliness. I think this is perfectly shown in the film, the slow motion sequences makes it almost like a documentary of the mind of a loner.

Travis’ inability to have a relationship with people is extremely frustrating to watch. When he tries to talk to people it always comes off awkward and he’s told to get away. He’s always trying to understand what people are saying and he always responds in a paranoid way. The little bits of paranoia we all feel from time to time becomes the entire world for Travis. He’s always pursued by some kind of threatening behavior. The people may not trying to get at you, but for him they are. The dream is real. The fantasy becomes reality.


In one of the early scenes there’s some cab driver telling the story of some dude who got his ears cut off. That was at 122nd Street, which is ”fucking Mau Mau land”, and this is the beginning of the whole racism theme.

Schrader: ”There’s this racism theme here simply because people who feel they’re near the bottom of the ladder are always looking for people who are lower on the ladder. And they will find them. The easiest way to find them is racially and economically. There’s a kind of submerged and not so submerged race hatred in here. Not because he necessarily hates black people per se, but because he needs somebody to hate.”

And Travis is always trying to filter the world through the most conveniently threatening and dangerous looking people, i.e. The African-Americans. In pre-production people thought it was too socially irresponsible to portray the pimp as black. They were concerned that there might be riots because of this, so that’s how the pimp went from black to white and Harvey Keitel got the role as ”the great white pimp”. That way they left the racism in there, because Travis is a racist character, but they deleted the most prejudiced loaded part.

The scene where Travis wants some advice from ”The Wizard”, where Travis is on the verge of going psychotic, is really funny and a brilliant example of the lack of communication. The Wizard has no wisdom at all, he’s just hopelessly babblin’ away with his stale clichés. Travis understands that and just concludes: ”I don’t know, that’s about the dumbest thing I ever heard”. It makes me laugh every time. The scene ends with both of them saying they have no idea what the other one is talking about, or what they are talking about. Pure comedy.

Poster by Darryl Hartley

The end
In the end, after the bloodbath, we hear Iris’ parents talk about how Travis was a hero. Newspaper clips reveal that ”a cab driver cleaned up amongst the scum” – he’s the hero there as well. But to many he’s just an insane monster. The psychotic hero.

You can work to cure cancer for 40 years and never get recognition for that, but take a shot at the president and you become a hero and end up in the magazines. That’s how media, fame and celebrity works. The movie ends this way as a comment on our cultural values.

Travis sure is a hero, but he has not changed. He will go on and on and do the same thing again, because that’s the way he is. The movie is a loop, which is shown very nicely as the movie ends with the same Chemtone effect used in the beginning. The way that Travis reacts in the end, when he sees something in the rear mirror, reacting in that old psychotic way, also indicates that the same thing is gonna happen again.

In 1981 John Hinckley (born 1955) attempted to assassinate U.S. President Ronald Reagan as the culmination of an effort to impress actress Jodie Foster. He saw Lee Harvey Oswald, John F. Kennedy‘s assassin, as a role model and was obsessed by Jodie Foster. He also watched Taxi Driver over and over again. When Schrader heard that Reagan had been shot he said ”It’s one of those Taxi Driver kids”, and when he got back to his hotel the FBI was waiting for him to question him about whether he knew anything about Hinckley.

Jodie Foster: ”How do you discuss violence in our culture? Or do you not discuss it at all? Do you only make movies about Mickey Mouse? I think you don’t. I think you make films about our culture, about what’s difficult and disturbing about our culture with a moral center.”

Schrader: ”What will happen if you censor genuine studies of this kind of pathology? You will still have the pathology, you just won’t have the study. You will lose the work of art that comments on the character, but the character will still be going along his merry way. Because he really wasn’t created by art.” Schrader concludes: ”It is a particular kind of breed of white boy these Taxi Driver people.”

Mental preparations for De Niro
When Robert De Niro prepared for the role as Travis he was doing another film in Italy called 1900. As he finished shooting 1900 on a Friday in Rome he’d get on a plane to New York, get himself a cab driver’s license, go to a garage and pick up a real cab and drive the cab around New York. Then he would turn it in and fly back to Italy for work again. He did that a couple of times. He also went to an army base in northern Italy to tape-record the accents of some kids he met there who were from an area in the Midwest (NY) that he thought would be good for Travis.

Another cool thing with De Niro is when he wanted to get to know Jodie Foster, who was only 12 years old at the time, he called her up and took her to various diners around town. He did this on several occasions, but he never did say anything. He literally said nothing. So she got bored, started playing with her food and so on. And then she started talking and soon got comfortable in his presence. And they started rehearsing their scenes over and over and over and over again. She got bored again, but in fact now knew him so well that she got bored because of that. And when they knew their scenes inside out he suddenly started to improvise, just saying stuff that was totally off the hook, a total surprise. That way the improvisation became real.

As for the mohawk haircut, it’s not real. He never shaved his head. The make-up people invented a special hair paste that made his real hair stay as close to his skull as possible, and then they’d add a shaven head and the mohawk in two separate pieces. Also, the mohawk was never in the script. Apparently Scorcese had run into some guy who’d been in Vietnam who told him that when people over there ”went over the hill”, i.e. was going to die in battle sacrificing for their people/country, they’d shave their head like that as a sort of ”don’t fuck with me, I’m going over the hill” statement. Schrader says he don’t know if this is true. Maybe it just became part of the legend, a part of all the stories about what happened in Vietnam.

The loop
In case you haven’t seen Taxi Driver I’d suggest you drop everything and do it now. And if you’ve already seen it, watch again. There are details everywhere that I bet you haven’t discovered yet. For example, Harvey Keitel’s fingernail… But that’s the kind of detail you’ll miss out on anyway if you’re watching a crappy copy on a crappy TV set in pure daylight with the kids running around. Watching a movie is about total concentration, and just like I can listen to good records over and over again, I can watch good movies over and over and over… until time becomes a loop.
It’s gonna happen again.

by Mattias Indy Pettersson