>Published in Sweden Rock Magazine #57 December 2008

Darkthrone
Dark Thrones and Black Flags – 2/10
Peaceville (Playground)

Möt Gylve och Ted, Norges motsvarigheter till Sveriges buskisduo Stefan & Krister. År 2008 finner vi dem allra längst ner på botten bland det sämsta avskräde till musik ni kan tänka er. Ungefär så. Ok, kanske inte riktigt så, men efter att ha följt duon sedan fantastiska A Blaze in the Northern Sky (1992) känns det verkligen vidrigt att plöja denna dynga i stereon.
Visst, till en början förstod jag ärligt talat inte Darkthrones storhet, men efterhand växte de gamla plattorna till de monumentala mästerverk de verkligen är. Med Ravishing Grimness (1999) och Plaguewielder (2001) började det gå utför, medan Hate Them (2003) var en uppryckning till det bättre. Sardonic Wrath (2004) var en blekare kopia av föregångaren, varpå det sedan slog fullständigt slint på The Cult is Alive (2006). Dålig buskismetalpunk förpestad med dålig buskislyrik – varför? Efterföljande F.O.A.D. (2007) var också rena skiten och med nya Dark Thrones and Black Flags når mupparna således botten. All form av integritet och trovärdighet är spårlöst försvunnen.

Lyriken är sannerligen värdelös: “When… comets crrackh! Witch getto attakk / Remain secret / Brandish steel / Black metal is unreal”. Jaha?
Och när Fenriz listar och kommenterar favoritband i slutet av CD-häftet blir man än mer förbannad: ”If you think real metal has something to do with blast beats and corpse paint, go somewhere else!”. Detta tröttsamma tjat om vad som är riktig metal i både texter och kommentarer gör mig ömsom fullständigt matt ömsöm vilt rasande. Karln får för fan hålla käften och ägna sig åt något värdigt istället.
Fenriz må vara en go gubbe, ha skön musiksmak och sporta tokroliga tatueringar, och Nocturno Culto har förmodligen också några sympatiska sidor, men det förtar verkligen inte det faktum att Darkthrone anno 2008 stinker.
Det som en gång i tiden (mellan 1992-1996) var ett fantastiskt black metal-band som skapade stor lyrik och stor musik är idag ett stort skämt. Åtminstone om man jämför med det gamla – och det måste man göra. Hade de valt ett annat bandnamn för detta plojprojekt hade jag kunnat skippa jämförelsen. Nu släpar de Darkthrones onda namn i smutsen och det kan väl ingen som gillar det gamla tycka är bra?
Skulle ni digga om Stefan & Krister började lira black metal? I så fall är det här en tiopoängare.

———-

Old Wainds
Death Nord Kult – 6/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Hail, ett band från Murmansk! Jag förknippar, kanske oförtjänt, alltid rysk black metal med så kallad NSBM (nationalsocialistisk black metal) – en genre som i sig är smått underlig, för vad har väl black metal med politik att göra? Nåväl, hur dessa ryssar väljer att lägga sin röst förtäljer inte denna platta och jag kunde inte bry mig mindre. Jag gillar detta skarpt!
Bandet har sedan begynnelsen 1995 utgjorts av samma medlemmar, tre ihärdiga jävlar som helt klart vet vad de vill. Ljudbilden är aningen svårdefinierad, men den som kan sin black metal borde förstå ungefär vad jag menar när jag nämner ord som ”kyla”, ”frost” och ”vind”. Det är en kall produktion helt enkelt. Mestadels går det snabbt, men inte alltför sällan byts den vassa eggen mot en mjukare, nästan poppig ton. Det låter värdelöst på papper, men jag som är otroligt allergisk mot allt vad glad musik heter tycker faktiskt att det funkar här. Inte för att det är särskilt glatt, utan så oväntat. Ärligt talat tror jag inte bandet själva uppfattar dessa partier som poppiga (vilken vidrig term i black metal-sammanhang!), men jag finner inga andra ord just nu. Möjligtvis catchy, men det är fanimej minst lika vidrigt.
I huvudsak är det här iskall black metal som värmer, hur konstigt det än må låta.