>Published in Sweden Rock Magazine #61 May 2009.

Cobalt
Gin – 7/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Till skillnad från övriga amerikanska avantgardeband inom den allt vidare black metal-genren (läs främst Nachtmystium) så känns här kärnan tydligt genuin. Det är välgjort och tankfullt, inte plastigt och ytligt. Det bjuds på många nya infall, men här har de verkligen en självklar plats i musiken.
Att beskriva Cobalts musik låter sig inte göras i en handvändning. Det är tvära kast. Från black metal till americana, från psykedeliskt mässande till modernt chuggatugg, och så vidare. Grunden är mörkret och det stora vida okända landskapet som människan filosoferar kring och försöker finna sin plats i. Det är dock inte hysteriskt. Varje del har sin plats och tid.
Kanske kan man säga att Cobalt, denna säregna duo, är en amerikansk variant av franska Deathspell Omega där tyngdpunkten ligger på det mänskliga planet istället för det metafysiska. Men bara kanske.
Dry Body påminner om Neurosis. Och inte helt ur det blå medverkar sålunda självaste Jarboe från Swans med stämma och stämning på två spår. Pregnant Insect bjuder på metallisk punk och indianhojtande, och här brister det kanske en smula. Här önskar man nog skippa ett spår. I övrigt tycker jag att det håller. Att Gin som helhet tillägnas Ernest Hemingway och Hunter S. Thompson är storartat! Cormac MacCarthy hade också passat på listan.

———-

Forsaken
After the Fall – 6/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Det här är klassisk, ren, traditionell doom som inte skrämmer bort gamlingarna med growlsång eller rostig ljudbild. Det här är doom för hårdrockaren som kräver snygga solon, episk sång och en modern åttiotalskänsla i sin musik. Vad som får Maltas Forsaken, som segat sig fram i drygt tjugo års tid, att sticka ut är den apokalyptiskt kristna rädslan som är allerstädes närvarande – i verserna. Refrängerna tenderar dock att närma sig power metal emellanåt, och då gör jag omedelbart stopptecken. Så länge det låter som i Vanguards of the Void är det däremot klartecken hela vägen. Perfekt tyngd, perfekt känsla. Vissa stycken sniffar även Iron Maiden i röven och det är ju aldrig fel.
Forsaken har hittills varit otroligt underskattade, vilket detta album borde ändra på. Här finns kvalitet ända ut i fingerspetsarna.

———-

Swedish Death Metal – 9/10
Index Verlag (Sound Pollution)

Det räcker egentligen att glo på låtlistan till detta fullspäckade soundtrack till Daniel ”Dellamorte” Ekeroths mästerliga bok Swedish Death Metal för att bli glad i själen. Man bjuds nämligen på 52 svenska dödshits fördelade på tre cd-skivor, förpackade tillsammans med ett minifanzine där banden kommenteras kort av Dellamorte himself. I kombination med boken tvekar jag inte att dela ut högsta möjliga betyg.
Samlingen är kronologiskt uppdelad och inleds med Mefisto 1986 och avslutas med Katalysator (numera Invidious) 2007. Men precis som i boken är det i princip slutdokumenterat efter 1993, vilket Danne i boken förklarar med att han hellre koncentrerar sig på det ursprungliga och stilbildande än vad det ledde till. Den negativa vibb som spreds bland fansen till följd av inställda konserter, nedlagda radioprogram och black metals verkliga intåg på scenen under mitten av nittiotalet torde också vara en förklaring till att folk tappade geisten.
Första skivan utgörs i princip av klassiska demokassettinspelningar. Lagom till andra skivan har banden börjat släppa plattor. På tredje plattan presenteras en del högkvalitativa band som hamnade i skymundan under den rådande konkurrensen, exempelvis Evocation, Traumatic, Eternal Darkness och Interment. Ungefär så. Det är guld värt att följa utvecklingen från gamla oborstade demokassetter inspelade på fyra kanaler till det senare moderna som försöker emulera det gamla, och jag diggar det mesta fullständigt förbehållslöst och förbannar alla levande band som får death metal att låta som företagsprodukter. Vart tog själen, spelglädjen och spontaniteten vägen?
I slutet av cd-häftet finns en bild som placerar alla medverkande band på en sverigekarta. Man kan undra varför norrlänningarna och skåningarna inte fick till någon särdeles kvalitativ death metal när det begav sig. Ovanför Edsbyn, där Orvar Säfströms briljanta Nirvana 2002 huserade, och under Växjös Carnage är det fullständigt tomt med undantag för obskyra Obscurity från Malmö. Mycket märkligt.
Sammanfattningen för denna samling är hur som helst väldigt enkel: buy or die.

———-

Thergothon
Stream from the Heavens – 3/10
Peaceville (Playground)

Det här är så långsamt att du hinner gå på bio, styra upp ett långkok samt cykla till Bahamas tur och retur innan Jori Sjöroos hinner slå sitt andra virvelslag. Jag skämtar inte.
Finska Thergothon lirade funeral doom femton år innan doom blev hype. Tillsammans med sina landsbröder Skepticism får de anses vara pionjärer inom denna extrema subgenre. Att vara först behöver dock inte behöva att man är bäst. Bandet hyllas och kultförklaras i alla “rätta” kretsar, men jag är skeptisk.
Vissa partier i Who Rides the Astral Wings funkar, men på det stora hela har jag svårt att komma i stämning, och det är det jag anser att funeral doom handlar om. Stämningen. Det extremt låga dödsgrowlandet i kombination med vanlig rensång är ett intressant grepp, men jag saknar engagerande låtmaterial.
Amerikanska Evoken har troligtvis stulit sitt bandnamn från en Thergothon-låt med samma namn, och i det här fallet rekommenderar jag ortodoxt nog hellre dem än originalet. Här finns nämligen mer av den ack så viktiga atmosfären.

———-

Unanimated
In the Light of Darkness – 8/10
Regain (Sound Pollution)

Melodiös death metal. Jag har aldrig förlikat mig med denna genrebeteckning som jag förknippar med plastiga band från den stad som är en enda stor feskekörka. Unanimated lyckades dock göra den här folkliga sidan av death metal till något man slapp skämmas för. De lämnade aldrig mörkret. Trots det melodiösa och atmosfäriska så var det ondskefulla alltid närvarande. Debuten In the Forest of the Dreaming Dead (1993) och uppföljaren Ancient God of Evil (1995) bevisade detta med råge.

Ondskan och mörkret hör black metal till, och det kommer aldrig finnas något band som blandar death och black så genialt som mästarna i Dissection. Varenda ton och sekund på deras två första plattor är vad som definierar ordet mästerverk. Unanimated kom inte ens i närheten, trots att de kanske bör ses som slingdödsens urfädrer, men är ändå extremt bra år 2009. De var enligt min mening tillsammans med Dissection de enda som lyckades göra något relevant av denna hybrid, och nu för de den klassiska Nödtveidt-ondskan vidare.
The Endless Beyond föräras en förtjänstfull Where Dead Angels Lie-känsla, och i sann Black Horizons-anda tar det åtskilliga minuter innan sången kommer in. I Enemy of the Sun hyllas Bathory. Influenserna är många, men det låter ändå Unanimated till hundra procent. Och det är bättre än någonsin. Tore Stjerna har styrt upp vad som kan vara den perfekta produktionen för ett band som detta. Och Micke Janssons sång… Jävlar vad bra han låter! Man kan tro att han legat i en fuktig krypta och finslipat stämbanden i fjorton år. Minst.
Vinylversionen bjuder på en briljant nyinspelning av Blackness of the Fallen Star, så du fattar ju att det är den som skall ägas.