Bruno K. Öijer, Dimman av allt
väggarna dörrarna låsen
det uråldriga hantverket

all tid som gått åt
all skicklighet som lagts ned

på att skydda oss från varandra

James Geary, Geary’s Guide to the World’s Great Aphorists
”A bank is a place where they lend you an umbrella in fair weather
and ask for it back when it begins to rain.”
Robert Frost

Nikanor Teratologen, Att hata allt mänskligt liv
– Vad du säger är sjukt och gement.
– Men om vi betraktar människolivet som det faktiskt levs, så som ni européer föredrar att leva det, som ni kräver att alla andra folkslag ska leva det… Är inte hela det civiliserade samfundet uppbyggt på storskaliga, förutsägbara, skoningslösa människooffer? De napoleanska krigen, alla tidigare krig, alla kommande folkförintelser: vad annat är det än ritualiserade människooffer? Och vi behöver inte ens tala krig – vad är arbetet, trälandet i sitt anletes svett för att vinna den osäkra möjligheten att förlänga sitt av små lustar och efemära tillfredsställelser utdragna lidande, vad är det annat än ett ceremoniellt människooffer, ständigt pågående: rättare sagt hundratals miljoner människooffer? Varför då missunna de till bergen undanträngda Khonderna i Orissa deras fäderneärvda dödsdyrkansritual där Meriahs, köpta eller rövade tilltänkta människooffer som hålls som tjänare i något år men sedan, för att göra slut på en torka eller för att få bättre jaktlycka eller större fruktbarhet, måste offras. Efter tre dagar av ihärdigt supande och allehanda muntra upptåg, där Meriahn hållits fastbunden och även den tvingats dricka tappert, kommer den stund när Meriahn hackas till döds, man river köttstycken ur offret och sprider dem i skogen och på de eländiga små fälten. I en stam är barmhärtigheten så stor att Meriahn dränks i grisblod före sönderslitandet tar sin början. Varför måste ni britter, som själva njuter så av era avrättningar, med våld och straff inskrida mot de av goda hinduer föraktade Khondernas gamla seder, vad gör dessa numerärt försumbara människooffer er för ont?

Bram Stoker, Dracula
Jag hade hängt upp min rakspegel vid fönstret och skulle just börja raka mig. Plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde grevens röst säga: ”God morgon!” Jag ryckte till, för det förvånade mig att jag inte hade sett honom eftersom rakspegeln speglade hela rummet bakom mig. Då jag ryckte till skar jag mig lite, men det märkte jag inte just då. Jag besvarade grevens hälsning och vände mig åter mot spegeln för att se hur jag kunde ha misstagit mig så. Den här gången gick det inte att ta fel, för mannen stod intill mig och jag kunde se honom över axeln. Men det fanns ingen bild av honom i spegeln! Hela rummet bakom mig syntes; men det fanns ingen människa i rummet mer än jag. Det var häpnadsväckande och ovanpå alla de andra egendomligheterna bidrog det till att förstärka den vaga känslan av obehag som jag alltid erfar i grevens närvaro; men just då märkte jag att skärsåret blödde lite och att blodet sipprade nerför hakan. Jag lade ifrån mig rakkniven och vände mig om till hälften för att leta efter ett plåster. När greven såg mitt ansikte blixtrade det till i hans ögon av demoniskt raseri och plötsligt grep han efter min strupe. Jag drog mig undan och hans hand nuddade vid radbandet med krucifixet. Det åstadkom en omedelbar förändring hos honom, för raseriet försvann så snabbt att jag knappt kunde tro att det hade funnits.

”Var försiktig”, sade han, ”var försiktig med hur ni använder kniven. Det är farligare än ni tror i det här landet.” Sedan tog han rakspegeln och fortsatte: ”Och det är den här eländiga tingesten som är skuld till det. Den är en skamlig yttring av människans fåfänga. Bort med den!” Och med ett enda ryck med sin skräckinjagande hand öppnade han fönstret och kastade ut spegeln som splittrades i tusen bitar mot borggårdens stenläggning långt nedanför. Sedan försvann han utan ett ord. Det är mycket irriterande för jag förstår inte hur jag ska kunna raka mig såvida jag inte kan spegla mig i boetten eller i bottnen av min rakskål som lyckligtvis är av metall.

När jag gick in i matsalen var frukosten framdukad, men jag kunde inte hitta greven någonstans. Så jag åt frukost ensam. Det är underligt att jag ännu inte har sett greven äta eller dricka. Han måste vara en mycket egendomlig man!

More about Dracula here.

Per Faxneld, Mörkrets apostlar – Satanism i äldre tid
Przybyszewski inleder med att postulera två eviga gudar i ständig kamp med varandra, en “god” och en “ond”. Den gode uppmanar människan till att vara som viljelösa barn som lyder blint, medan den onde – Satan – står för nyfikenhet och arrogant trots. Han är även vetenskapens och filosofins fader, och i andra av sina uppenbarelseformer dessutom den köttsliga lustans gud. Den “goda” guden däremot hatar jordisk skönhet. Det står snart klart att termerna ont och gott ska uppfattas bara som traditionella beteckningar, då Satan för polacken är den goda av de två.
Przybyszewski ser evolution som existensens enda lag, och Satan som ett förkroppsligande av denna princip. I enlighet därmed kan Satan utöver att vara en progressiv förnuftets beskyddare även exempelvis agera inspiratör för en brottsling som förstör många liv så att något nytt kan uppstå. Detta, som kan tolkas som ondska, är helt i samklang med livets egen evolutionära natur: “Ty Satan är det evigt onda, och det evigt onda är livet.”
“Ondskan” – termernas betydelse är hos Przybyszewski som sagt inverterade – är alltså livet självt, den ständiga framåtskridande tillvaron, medan det “goda” är det som hindrar evolutionen: “Satan älskar det onda, eftersom han älskar livet, han hatar det goda, eftersom han hatar stagnationen, trögheten.”

Fernando Pessoa, Den anarkistiske bankiren
– Det verkligt onda, det enda onda är de sociala konventionerna och fiktionerna som tränger undan de naturliga realiteterna. Detta gäller allt, alltifrån familjen till pengarna, alltifrån religionen till staten. Vi människor föds som män eller kvinnor, det vill säga vi föds för att senare, som vuxna, bli män eller kvinnor; men det ligger inte i naturens ordning att vi ska bli äkta makar eller rika eller fattiga och inte heller katoliker eller protestanter, portugiser eller engelsmän. Allt sådant blir vi på grund av de sociala fiktionerna. Varför är nu dessa sociala fiktioner av ondo? Därför att de är fiktioner, därför att de inte är naturliga.

Fernando Pessoa, En stoikers fostran
Det finns ingen större tragedi än när en människa befinner sig på samma nivå såväl i intellektuellt som i moraliskt avseende. För att en människa skall kunna vara helt och fullt moralisk måste hon vara lite enfaldig. För att en människa skall kunna vara helt och fullt intellektuell måste hon vara lite omoralisk.

Fernando Pessoa, Dikter av Alberto Caeiro
Som ett barn innan det har fått lära sig att bli vuxet
har jag varit sann och lojal mot det som jag såg och hörde.

Fernando Pessoa, The Book of Disquiet
Every day things happen in the world that can’t be explained by any law of things we know. Every day they’re mentioned and forgotten, and the same mystery that brought them takes them away, transforming their secret into oblivion. Such is the law by which things that can’t be explained must be forgotten. The visible world goes on as usual in the broad daylight. Otherness watches us from the shadows.

Fernando Pessoa, Orons bok
Så trist att aldrig ha varit en haremsdam! Jag tycker så synd om mig själv som inte har fått uppleva det!

Italo Calvino, Den tudelade visconten
Efter drabbningarna erbjöd fältlasarettet en anblick ännu mer fruktansvärd än själva slagfältet. På golvet stod den långa raden av bårar med de stackars människorna och runt omkring härjade fältskärerna och slogs om pincetter, sågar, nål och tråd och amputerade kroppsdelar. Från lik till lik gjorde de allt för att väcka de döda till liv, sydde ihop eller sågade, täppte till hål och läckor, vände ut och in på blodådrorna som handskar och lade dem lappade och tätade på plats igen, men med mera trådar än blod i. När en patient dog använde man allt som dög av hans kropp till att laga en annans lemmar med, och så vidare. Värst var det med inälvorna: om de en gång hade kommit i oordning visste man inte hur de skulle läggas till rätta igen.
När lakanet som täckte visconten drogs undan blottades en fruktansvärt stympad kropp. Han saknade en arm och ett ben, och inte nog med det: allt som hade funnits av bröst och buk mellan detta ben och denna arm var bortslitet, söndersprängt av kanonkulan som hade träffat prick. Av huvudet återstod ett öga, ett öra, en kind, halva munnen, halva näsan, halva hakan och halva pannan: av huvudets andra hälft fanns bara ett mos. Kort sagt, av visconten hade ena hälften räddats, den högra, som för övrigt var helt oskadd, utan en enda skråma förutom den långa sårytan efter vänsterhalvan som hade blivit söndersprängd.
Läkarna var förtjusta:
– Uj, vilket lysande fall!

F.X. Toole, Konsert för blåsare
Jag hejdar blodflödet.
Jag hejdar det åt boxare mellan ronderna för att de ska kunna hålla sig kvar i matchen.
Blod knäcker somliga killar. Så var det med Sonny Liston, må Gud skänka frid åt hans själ. Hård och hänsynslös i ringen kunde han vara, men att se sitt eget blod kunde få honom att rasa ihop.
Jag är inte den som avgör när en match ska brytas, och jag syr inte ihop jack när matchen väl är över. Inte heller är det mitt jobb att skicka en kille till sjukhus på grund av hjärnskada. Mitt jobb är att hejda blodflödet så att boxare kan se tillräckligt bra för att fortsätta boxas. Gör jag det kanske jag räddar en killes mästartitel. Jag sköter den enda lilla grejen, och jag är värd varenda cent man betalar mej. Om jag hejdar blodflödet så att jag räddar matchen åt killen, älskar han mej mer än han älskar sin far.