>
Jan Stenmark: Some people are too stupid to feel anxious. That’s smart.
—
First you might want to read Intelligent misanthropy – Part 1.
Then you might pose the question: Is being misanthropic really such an intelligent thing?
Well, misanthropy is a way of looking at humanity that probably will emerge over time. The more you learn about this world and its inhabitants, the more you would want to distance yourself from its craziness. At least that’s how I look at it, because I see no change to the better in the long run.
Alain de Botton writes in his book Status Anxiety:
“The disadvantage of this otherwise usefully clear-eyed view of humanity is that it may leave us with few friends.” I don’t necessarily agree with that few friends thing. I’m more in agreement with what Chamfort said:
“Once we have resolved only to see those who will treat us morally and virtuosly, reasonably and truthfully, without treating conventions, vanities and ceremonials as anything other than props of polite society … the result is that we will have to live more or less on our own.”
To spend time alone is essential to me. That’s what keeps me going. But:
“It is sometimes said of a man who lives alone that he does not like society. This is like saying of a man that he does not like going for walks because he is not fond of walking at night in the forêt de Bondy”, as Chamfort said. In other words: I have a desire for company, not just 24/7.
What disappoints me though is that I often have to wage wars alone as well. People may agree with what I say, but I’m the only one saying it. That’s awfully tiresome sometimes, the lack of support. And people say I am the one who’s lost all hope! At least I’m still fighting/writing. Seems to me like you – the passive masses – are the hopeless ones…
>Har läst de här inläggen förut, tror jag närmare bestämt. Är som bekant en flitig läsare av dina alster och har tagit till mig en del och integrerat det i min egen världsåskådning.
Hur som helst: jag kan identifiera mig med det du säger till stor del. Men vi är rätt olika. Jag är en del av skiten, det västerländska statussamhället, medan du håller dig mer på avstånd, i hemmets lugna vrår. Kan man vara både och, en del av det och samtidigt lite av en motståndare till det? Kanske, kanske inte.
Fördelen med att vara "inuti" är att man kan, för att ta ett exempel, umgås med tunnelseende ekonomer (som även är ens vänner) och ens uppgift är då inte att säga åt dom hur de ska leva sin liv, men när vissa slags diskussioner väl uppstår kan man säga vad man tycker och påverka lite lite grann. Många av dessa är helt inne på Milton Friedman-spåret och vill typ att alla landsgränser ska försvinna och att den globala köp-och säljmarknaden ska vara helt fri. Det vill inte jag utan inser att extremkapitalism är av ondo; det har även ett intimt samband med tex miljöförstöring som vi alla vet. Men det är helt meningslöst att bara säga åt sådana människor att de är själviska överklassmänniskor som så många vänstermänniskor gör. Håller du med? Några intressanta grejer som du borde reflektera över och kanske blogga om, som jag har lärt mig av ekonompolare förresten: 1) barnarbete kan faktiskt vara ett nödvändigt ont för att stärka ett lands utveckling (utilitatistiskt perspektiv), och 2)det kan finnas fog för att släppa fri droghandel av exempelvis kokain och heroin, på grund av att följderna av den olagliga verksamheten är att så oerhört mycket blod spills i jakten på langare i exempelvis Sydamerika och Afghanistan och krigen mellan langare på gatan i världens alla hörn (The wire).
På samma sätt kan jag dissa Hollywood, Stureplan osv. Been there done that, jag kan uttala mig om skiten och säga att det til stor del är skit efter vad jag har erfarit. Det är min uppgift på bloggen – att dissa sånt som jag har varit med om. Det blir lite dubbelmoral/ambivalens av det hela när man säger att det ändå kan vara kul med bärs och brudar, men hellre det än att ljuga. Kuken måste ha sitt=)
Great article, thanks. It mirrors my views almost exactly. But then, Status Anxiety is one of my favourite books. I must have read it five times already.