Daniel Ekeroth Swedish Death Metal – 9/10 Tamara Press
Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986. Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år. – Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken. Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den. Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars. För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum. Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.
Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse! Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader: ”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.” Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta. Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!
Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!
Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne. Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet. Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot… Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor. Only death is real!
Q&A SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.
Hur lång tid tog det att sammanställa boken? – Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.
Hur finansierade du det hela? – Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.
Hur gjorde du för att avgränsa materialet? – Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.
Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines? – En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.
Berätta mer om arbetet. – Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.
Hur är det att skriva på engelska? – Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.
Vad blir nästa skrivprojekt? – Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det… Man blir rätt slut.
”We were told that we were to engage in a debate about our personal philosophies, and then found that our adversary in the debate subjected us to various insults that, presumably, the psychologists helped him to concoct. It was a highly unpleasant experience.” Ted Kaczynski to attorney Michael Mello, September 19, 1998
So what was this experiment, The Dyad as it was called? Its intent was to catch the student by surprise, to decieve him, bring him to anger, ridicule his beliefs and verbally and psychologically brutalize him. One month before the actual experiment – the confrontation – took place, the students were interviewed in depth by Murray and his colleagues about their hopes and dreams of the future. They were asked to write extensive essays explaining their personal philosophies of life, as well as detailed autobiographies answering intimate questions on a range of subjects from thumb-sucking and toilet training to masturbation and erotic fantasies. They were subject to a lot of tests that included a Rorschach test, a time-metaphor test, the TAT, analyses of their literary tastes, an odor association test, a word association test, and twenty more at the very least. The results were then analysed by researchers, who developed a psychological portrait of each personality in every possible dimension. Then it was time for the confrontation.
The students had been led to believe that they were to debate their life stories and moral with another graduate student like himself. However, when the subject arrived for the debate he was led into a very brightly lit room and seated in front of a one-way mirror. A camera recorded his every move through a hole in the wall. Electrodes that recorded his heart rate were attached to his body. Instead of a casual student they were confronted with a talented lawyer who knew everything about them. The lawyer was carefully coached to launch an aggressive attack on his younger and totally unprepared victim as he was trying to explain and defend his philosophy of life – for the purpose of upsetting him as much as possible. Many participants of course found this treatment severely traumatic. After these sessions they were called back for several ”recall” interviews, and sometimes they were asked to comment on the videos of themselves, were they were being reduced to anger, often totally lost, not being able to finish sentences because they were caught off guard and so on. In the last year of the experiment Murray made the students available to his personal graduate students, to serve as guinea pigs for their own research projects. Alden E. Wessman, a former research associate of Murray’s who had been bothered by the ethical dimensions of this study said: ”Later, I thought: ‘We took and took and used them and what did we give them in return?’”
Kaczynski’s code name during the experiment was ”Lawful”. The confrontation took place during the winter of 1960.
>Half of British adults are scared of children who ‘behave like feral animals’, says this Daily Mail article, referring to yet another pointless survey. Still, when watching this Evian commercial I get scared. These babies are the future. These are the 3.0 people. And they’re on rollerblades, not skateboards. EDIT: Sorry, rollerskates. A bit better, but not good enough.
>Time for a Swedish post. I wrote this summary of the Roadburn festival 2009 for Sweden Rock Magazine. — Jag tänker fortfarande på Roadburn av Mattias Indy Pettersson
Det har nu gått en månad sedan Roadburn-festivalen gick av stapeln i lilla Tilburg i lilla Holland, men det har nog inte gått en dag eller natt utan att jag tänkt på eller berörts av festivalen på ett eller annat sätt. Jag tänker fortfarande på Roadburn.
Lördagen den 25 april, precis efter att NEUROSIS har förlöst något av det mäktigaste jag upplevt i hela mitt liv, så står jag där med tårar rinnandes längst kinderna. Folk runtomkring mig skriker i extas långt, långt efter att musiken har tystnat. För ett ögonblick tror jag mig förstå jihad, fanatismen och den religiösa galenskapen, för det här känns ända in i själen. Det är något man aldrig glömmer. När musik berör så djupt så går det inte att stå emot. Man blir en religiös fjant, helt enkelt – och får dåndimpen!
Roadburn presenterar sig själva så här: This is a gathering of like minded bands and fans from around the world, joined together by a love of music. This is a celebration of tube-driven distortion and crackling electric guitars, a raising of musical consciousness and brotherly and sisterly love, a communion with THEE MIGHTY RIFF, a time and place to get high en mass and bask in the heaviness.
Bättre än så kan inte festivalen beskrivas. Man erhåller en strid ström av upplevelser där det är rena lyxen att kryssa mellan alla godsaker som erbjuds: tre scener under samma tak, fantastiskt ljud, oerhört välarrangerat på alla plan, en hängiven publik, svingrymma band och en obeskrivligt mysig stämning. Fansen är där för att dyrka, banden är där för att frälsa.
Det här året, festivalens tioårsjubileum, kureras lördagen av NEUROSIS, vilket innebär att det är de som bestämmer vilka band som spelar just denna dag. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom lördagens osannolika spelschema. Startfältet är obeskrivligt bra och NEUROSIS utgör den absoluta höjdpunkten klockan tio på lördagskvällen. NEUROSIS, ja. Herrejävlar. Innan giget sätts det upp plakat som varnar för den höga ljudnivån. “Räcker det inte med all hype nu”, hinner jag tänka. När jag sedan står där i världens fetaste torktumlare och kippar efter andan så fattar jag vad de menar. Satan, vilken volym! Jag är inget större fan av bandets new age-plattor (allt efter 1999 års “Times of Grace”), även om senaste “Given to the Rising” (2007) är fantastisk i sin återgång till det tyngre och brutalare. Men trots att kvällens låtlista nästan uteslutande består av senare material går det inte att motstå bandets enorma kraft. Det är verkligen svinbra. Enligt spelschemat (som alltid följs strikt discplinerat på den här festivalen) ska de sluta halv tolv, så när en sinnessjukt tung version av “Times of Grace” tonar ut vid den tiden utgår jag ifrån att det hela är över, och jag är förbannat nöjd. Då ser jag det. Fyra pukor bärs ut på scenen och en välbekant oljudssampling börjar fräsa i högtalarna. Jag får en flashback till 1996 och Eldslandet i Jönköping, platsen där jag för första gången skådade vad som kom att bli ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. NEUROSIS, ett band jag aldrig hade hört talas om då, står på scenen och inleder med att hamra infernaliskt på pukor. “Through Silver in Blood”! Det är bland det tuffaste jag någonsin sett och hört. En oförglömlig upplevelse. Och nu händer det igen, fjorton år senare. I ren panik rensar jag blixtsnabbt min kamera på alla dagens bilder och filmklipp och ställer mig i givakt med kameran i filmläge. Det kan vara så att de tänker köra “Through Silver in Blood”. Och fem sekunder in i nedanstående filmklipp kan man höra min reaktion när jag fattar att det verkligen är den låten som ska framföras. Tårarna rinner som på ett litet barn och det är för mig en gåta hur jag ens lyckades hålla kameran någorlunda stilla. Chocktillstånd, förmodligen.
Men jag går händelserna i förväg. Redan på torsdagen inleds festivalen och det absolut första bandet på lilla scenen (storleksmässigt som Kafé 44 i Stockholm ungefär) visar sig vara det absolut bästa. FARFLUNG från Los Angeles låter som en spacerock-variant av JOY DIVISION, som en roadtrip i rymden, som… jag vet inte vad. Vokalisten står där längst fram och rattar sitt lilla rymdskepp bestående av ett gäng synthar och effekter, och publiken bara gapar, ler fånigt och dyrkar på alla fyra. Jag lyckas filma delar av giget, men fångar inte magin. Hela konserten finns dock att uppleva i strömmande format på följande adress: http://3voor12.vpro.nl/concerten/
Det absolut sista bandet denna torsdag uppträder även de på lilla scenen, och även här blir jag totalt knockad. Tröttheten var nära att få mig att ge upp och skippa detta, men jag tackar gudarna för att så icke skedde. WHITE HILLS från New York skapar äkta sjuttiotalspsykedelia med en sådan grym närvaro att man tappar brallorna. De första fem minuterna ägnas dock åt typiskt manligt beteende då basisten visar sig vara som tagen från valfri ockult underjordsskräckis från sjuttiotalet. Hon bär plyschdräkt! Och hon är en gudinna rakt uppstigen från helvetet! Snyggheten personifierad. Och hon spelar så jävla coolt. Efter att ha kommit över denna chock upptäcker jag även musiken. Helt fantastiskt. Alla skivor är härmed beställda och jag vet inte hur många gånger jag kollat nedanstående klipp:
Under dagen har jag även beskådat italienska UFOMAMMUT som inledde årets festival. De är svinbra på platta, men live funkade det tyvärr inte alls. Volymen är för låg, låtarna för okarismatiska och trummisen tycks ha en dålig dag. Rose Kemp, dotter till Maddy Prior och Rick Kemp från bandet STEELEYE SPAN, inleder sitt gig med tjugo minuters krångel om någon lam ljudinställning. När det väl brakar igång är jag duktigt irriterad och kan inte riktigt insupa atmosfären. Hon är en fantastisk sångerska och bandet får verkligen hennes märkliga blandning av singer/songwriter, tung rock, folkprog och psykedelia att lyfta, men efter halva giget lämnar jag lokalen. Mitt följe intygar dock att andra häften av konserten var magisk. Jag betvivlar dem icke.
I stället glider jag över till Green Room, den mellanstora lokalen, och beskådar en orkan, en sjuhelsikes cyklon, i form av amerikanska MINSK som inte låter helt olikt NEUROSIS kring “Times of Grace” emellanåt. När de drar på som mest tvingas man nästan bakåt av ljudväggen – och då lägger de in ytterligare en växel! Och sedan river de ljudväggen med tystnad. Det är imponerande att beskåda. Ultrakultbandet AMON DÜÜL II, av många ansedda som krautrockens grundare och pionjärer (första plattan, ”Phallus Dei” kom 1969), står på stora scenen och svajar. De är inga ungtuppar direkt, men Renate Knaup håller igång cirkusen och det funkar. Är man ett gammalt fan tror jag att man uppskattar gruppen mer än vad jag gjorde. Även detta gig går att lyssna på i sin helhet här: http://3voor12.vpro.nl/concerten/
Norska MOTORPSYCHO övertygar hela första timmen med sin äckligt skickliga blandning av psych, rock, jazz och vilken genre man än kan tänka sig. Min rygg börjar strejka och när jag rör mig runt i lokalen börjar de spela poplåtar. Nog för att viss pop går hem i mitt hem, men inte ikväll. Inte just nu. Trion lirar i ytterligare en och en halv timme, men det finns annat att upptäcka. Jag glider vidare i jakt på mer magi. Överskattade WOLVES IN THE THRONE ROOM och THE DEVIL’S BLOOD skippar jag med glädje och åkallar istället plyschklädda demoner tillsammans med världens bästa WHITE HILLS. Efter en sån här dag undrar man stillsamt hur fan det ska kunna bli bättre. Det är väl lika bra att åka hem redan efter första dagen? Nästan så.
Tur då att fredagen inte är fullt lika hysterisk i sitt upplägg. Dagen inleds med fantastiska BOHREN UND DER CLUB OF GORE. Den stora scenen är fullständigt dränkt i mörker, så när som på en minimal spotlight vid varje medlem. Man ser aldrig något annat än deras ansikten, och då endast i ett rökigt dis. Så snyggt! Så suggestivt! När den Twin Peaks-minnande jazzen sveper genom lokalen och baskaggen (även den upplyst visandes omslaget till senaste skivan “Dolores”) mullrar så det fläktar kring öronen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. En bättre början på dagen är svår att tänka sig. För kamrat Martin Hallin, tidigare vokalist i black metal-konstellationen NEPHENZY CHAOS ORDER, är detta festivalens absoluta höjdpunkt. In i dimman, in i mörket…
Direkt efter tyskarna så kliver gamla klassiska ANGEL WITCH upp på scenen. Kontrasten är total och väldigt välkommen. Mitt bland all ”svår” musik är det skönt med äkta, renrasig heavy metal, och jag tror ingen blev särskilt besviken. Spelglädjen hos britterna går nästan att ta på och folk headbangar loss totalt. Fler nedslag i väntan på SAINT VITUS: VIBRAVOID lyckas bra med sin psychrymdrock (hur många effektpedaler kan man koppla samman egentligen?). Japanska MONO förtrollar som alltid. Alla gånger jag har sett CATHEDRAL har jag somnat stående efter två låtar, så jag avböjer deras invit denna gång.
Och så äntligen SAINT VITUS då. De ser så sjukt coola ut att man knappt tror det är sant. Wino är så jävla hårdrock. Och han allena håller samman setet, för de andra är ute och cyklar på fattiga Elgiganten-cyklar mest hela tiden. Så är det faktiskt. Visst, SAINT VITUS är inget jävla DREAM THEATER gällande spelskicklighet, och de är verkligen inget BLACK SABBATH gällande komponerande, men nån hejd på kackigheten får det väl ändå vara? Kommer Armando in på ettan en enda gång? Tveksamt. Vad pysslar Dave Chandler med? Ingen som vet. Hans gitarrsolo är fantastiskt i all sin tafflighet, och när sedan Armando avlöser honom med ett ”trumsolo” som får hela Spinal Tap-filmen att radera sig själv från masterbandet så tycker jag nästan synd om gubbarna och de fanatiska fansen som enträget står och tokhyllar. Men det är ändå coolt på nåt sätt. Det är SAINT VITUS-coolt. Trots det väljer jag att gå på upptäcksfärd och hamnar mot all vett och sans framför ett band vid namn DRAGONTEARS (!) från Danmark (!!). Jag likställer ju power metal med dansbandsmusik och schlager. Vad är det som händer? Men trots det ultrasunkiga bandnamnet är dessa danskar årets överraskning. Jag tror de kör två låtar under hela konserten, och vi snackar således långa, utdragna jamsessions där det psykedeliska aldrig tycks ta slut. Vi som är där dras in i en av många transer och vägrar ge upp. Deras album ”Tambourine Freak Machine” rekommenderas å det varmaste. Det lät och såg ut ungefär så här:
Lördag. Den stora NEUROSIS-dagen! GRAILS inleder med ett schysst set som kanske aldrig riktigt lyfter utöver det vanliga, men som tveklöst får mig att bege mig till deras gratisspelning några dagar senare i Stockholm. Att de sömlöst byter instrument med varandra ett flertal gånger under konsertens gång visar bandets bredd. Bör upplevas! EARTH, som jag sett några dagar innan i Stockholm (och som du kan läsa en intervju med här), och som jag därför inbillar mig kunna undvara till förmån för nya upptäckter, är enormt svåra att motstå på den stora scenen. Helt plötsligt går tillvaron i slow motion och man tror sig befinna sig mitt ute i den amerikanska öknen. På riktigt. Den effekten har EARTH på mig. Fantastiskt och galet. Vidare till Eugene Robinson, en stor svart kille som är känd för sina åsikter om… slagsmål. Han har till och med skrivit en bok betitlad “Fight” (rekommenderas varmt till fightingfans, MMA-dyrkare osv…). Han sjunger även i konstighetsrockbandet OXBOW. På Roadburn står han ensam på scenen och berättar anekdoter från sin uppväxt som kantats av våld. Han verkar inte helt pålitlig i sitt agerande och det är med viss spänning som jag står längst fram. En rullstolsbunden kille har helt plötsligt mikrofonstativet i knät. Det är en tryckt stämning i lokalen och jag gillar det skarpt. Efter sitt spoken word-framträdande får han sällskap av bandet BLACK SUN och tillsammans kör de ett improviserat nummer som stinker av svett, ilska och energi. Sannerligen ett udda inslag även på en festival som Roadburn.
En av festivalens höjdpunkter (det finns hur många som helst!) är tveklöst OM, en duo som nöjer sig med bas och trummor. Al Cisneros, som till vardags tjänar sitt uppehälle som schacklärare, tidigare i mäktiga SLEEP, och Emil Amos (även i GRAILS) ser så otroligt sköna ut på den stora scenen att man blir glad bara av åsynen. När de börjar lira… Jösses! De låter fullständigt magiska tillsammans. Kanske att Amos borde hejda sig lite i sitt trumvirvlande – musiken bygger faktiskt på transframkallande minimalism – men vad fan, det får gå. Man ger sig hän. När “At Giza” kickar igång njuter nära tvåtusen personer i full beundran. De avverkar en ny låt som är fullständigt grym och som jag fångar på film, men några dagar senare får jag mail från Al där han vänligt ber mig ta bort klippet från YouTube. När skivan kommer ut åker det förhoppningsvis upp igen.
Jag vägrar bryta OM-transen och missar således början av U.S. CHRISTMAS, ett av de band jag verkligen sett fram emot. Samtidigt vill jag ha bästa möjliga plats inför NEUROSIS som börjar samtidigt som U.S. CHRISTMAS slutar. Å, dessa förbannade krockar! Jag väljer sålunda att stanna kvar efter OM och påbörjar min mentala förberedelse inför festivalens katarsis. Men trots att jag missar U.S. CHRISTMAS är jag nöjd ändå. NEUROSIS dög som bekant. Ytterligare några band spelade efter deras monumentala ångvältsgig, men jag orkade inte mer. Man vill inte dö riktigt än. Jag tänker redan på nästa års Roadburn…
…if the U.S. public remains marginalized, there isn’t going to be much history left to worry about. We’re not living in the eighteenth century anymore. The problems may be sort of similar, but they’re quite different in scale, and the problems now have to do with human survival. So if the general population in the most powerful country in the world remains marginalized, we aren’t going to have to worry very much about history, because there isn’t going to be any. And that’s not very far away at this point. […] The rich and the powerful are going to survive longer, but the effects are very real – and they’re getting worse very quickly as more and more people get marginalized because they play no role in profit-making, which is considered the only human value. Well, the environmental problems are simply much more significant in scale than anything else in the past. And there’s a fair possibility – certainly a possibility high enough so that no rational person would exclude it – that within a couple hundred years the world’s water level will have risen to the point that most human life will have been destroyed.
Allt vi här drömma om – Erik Wijk
I en låda – stor som systembolagets kartonger – ligger ett gigantiskt pussel av tätt sammanpressade papper. Det är hundratals, kanske ett tusental, sidor av diagram och tabeller, ord, citat och bibelhänvisningar – ofta hoptejpade tre eller fyra blad till stora ark. Men den gamla tejpen har slutat fästa, pappren är vårdslöst nerpressade i lådan och uppställningarna känns först lika omöjliga att få rätsida på som en hopknöglad origamifigur. Efter några timmars sorterande har jag nått lådans botten. […] Pappa har fyllt två kollegieblock med ungefär femtusen namn och ord i strikt alfabetisk ordning – vilket betyder att han först måste ha skrivit ned alla ord i ett lösbladssystem – åtföljt av nummer på de stycken i Arcana Coelestia där ordet återfinns. Det är allt. Inga kommentarer, inga slutsatser. I buntar om fem-tio lösa A4-papper har han med anteckningar och citat från Swedenborg och Bibeln fördjupat en del begrepp: Ankomst, Kristus, Messias, Konungen, Den Smorde, Vandra, Guds son, Herren är livet, Klippa, Tron, Svärd, Sitta etc. Pärmen innehåller också ett annat stort projekt. Något mer självständigt, om än rent mekaniskt. Pappa har alfabetiskt listat alla ord i Psaltaren och angett kapitel och vers. Det har ingen gjort förut. Men ingen analys, inga förklaringar. […] Så småningom växte Olofs största ambition fram. Han skulle själv göra det som mästaren inte hann eller mäktade. Han skulle angripa Nya testamentet och finna evangeliernas egentliga mening. Han skulle dra fram sanningen ur berättelserna om Kristus. Åtskilliga hundra blad i den andliga kartongen består av uppställningar av kristendomens mest centrala texter: Evangelium enligt Lukas, Matteus, Markus och Johannes. Pappa har gått till väga på två olika vis. Det ena är en uppspaltning av ord, begrepp eller företeelser med hänvisning till de olika ställena i evangelierna där de förekommer. Det har blivit ytterst minutiösa diagram där han för hand med hjälp av linjal ordnat kolumner och rader så de passar hans syften. Han arbetar smått och prydligt. Dessa rutsystem på blanka vita papper är så perfekta att jag måste titta mycket nära och länge för att avgöra om de inte i själva verket är tryckta – men det är de inte. Hans andra metod är att utgå från händelserna i Jesu liv, eller de budskap som Jesus framför, och söka efter paralleller mellan de olika evangelierna. Det är då han tvingas tejpa ihop flera blad för att sida vid sida få plats med de fullständiga citat som hos de olika evangelierna motsvarar varandra. Detta gör han kanske hundra gånger, ibland är citaten först utskrivna på maskin i smala kolumner så att resultatet liknar ett lapptäcke. Ofta är citaten nedskrivna för hand, lika prydligt. […] Jag tror de flesta av oss kopplar mening till nytta. Och nytta reduceras ofta till ekonomisk försörjning. Har vi bara ett arbete och uträttar det vi är ålagda så har vi gjort rätt för oss och behöver inte tänka så mycket mer på det. Ytterst är det lönebeskedet som legitimerar existensen. Om man som pappa inte behöver arbeta för att få mat på bordet blir meningsfrågan mer akut. Då måste man ta den brottningen varje dag. Olof får inte ett månadsbelopp som bevis för utfört arbete. Han får ingen hjälp av jobbarkompisar att bekräfta någonting. Heller ingen familj eller umgänge som får honom att känna att han betyder något. Han måste på ett helt annat sätt tro på en stor mening och vara övertygad om att han har en uppgift i detta meningsfulla. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det känns att i åratal, i decennier, arbeta på en stor men inbillad uppgift – och till slut tvingas pressa ned misslyckandet i en sliten pappkartong.