>Published in Sweden Rock Magazine #62 June 2009.

1349
Revelations of the Black Flame – 6/10
Candlelight (Sound Pollution)

1349 spelar långsamt! Det tar ett bra tag för mig att ställa om efter den insikten.
Invocation låter som gamla Godflesh i slow motion. Nästföljande Serpentine Sibilance mullrar på i samma makliga tempo, likt upphackade övergångar mellan låtar. Sången ligger långt fram i mixen. Tre och en halv minut in i stycket kommer trumspelet igång, även här framfört på ett uppstyckat vis och vi snackar icke blastbeats förrän i de absolut sista sekunderna. Horns är tre minuters industriellt mörker. Sedan får vi en skvätt punkös och grind. Misanthropy innebär piano och baklängesgitarrer. Jag är förbryllad.
Det som på debuten Liberation (2003) var pisksnabb black metal med necroproduktion är nu något helt annat. 1349 har snickrat ihop ett väldigt annorlunda album. Ondskan finns inte längre i det extremsnabba och brutala, men väl i atmosfären och upplägget.
På sluttampen avverkas Pink Floyds Set the Controls for the Heart of the Sun i en tung, men kanske inte helt fulländad version, men som ändå visar åt vilket håll det lutar på denna experimentplatta. Efter detta följer ytterligare industrimörker och därefter avslutande At the Gateà som låter som ett mildare Sunn 0))) med tunga pukinslag. Mycket märkligt!
Men ändå inte helt oävet. Plattan funkar definitivt om man är i rätt sinnesstämning.

———-

Endstille
Verführer – 3/10
Regain (Sound Pollution)

Nej, jag kräver betydligt mer av min black metal än det här jämntjocka materialet. På tyska Endstilles sjätte album är produktionen kanon, trummorna låter bra, materialet varieras från snabbt till långsamt, tungt och ettrigt – men finns absolut ingenting som sticker ut. Jag minns inte en enda låt, inte ett enda riff. Ingenting. Endstille tråkar ut mig med sin totala brist på engagemang.
Det enda bestående minnet av detta album är vokalistens entoniga skrik som ligger som ett sprikrakt streck genom hela plattan.
Käften, tack.
Ett onödigt album från ett onödigt band.

———-

Funebrarum
The Sleep of Morbid Dreams – 6/10
Cyclone Empire (Sound Pollution)

Det här är riktigt bra. Men det skulle kunna vara ännu bättre.
Amerikanska Funebrarum slaktar sig fram likt ett slarvigare Kaamos med inslag av ett mörkare General Surgery och stanken från gamla uppgrävda Deicide-demos. Ungefär så. Det är den typen av mörk omodern death metal som får folk att knyta näven och headbanga så att credknapparna lossnar från skinnjackan. Ömsom snabbt, ömsom tungt, och alltid med brutala riff i bakfickan.
Men det som saknas är tydliga refränger. Jag väntar hela tiden på klimax, men orgasmen kommer aldrig och det lämnar mig otillfredsställd med värkande pungkulor.

———-

Maim
From the Womb to the Tomb – 6/10
Soulseller (Sound Pollution)

Old school death metal blir inte mer old school än så här. Och det är så sjukt mycket bättre än all digitaltråkig new school-döds som själsmördar musiken på ett uselt sätt. Maim från Åtvidaberg själsmördar på ett fantastiskt vis på denna debutplatta genom att dyrka det som en gång var och föra arvet vidare istället för att utveckla ett nytt tråkigt blastbeat.
Men hur står de sig gentemot originalen och inspiratörerna? Ganska slätt, faktiskt.
Men det är inte lätt att göra en Epitome of Darkness (världens bästa new wave of old school death metal-platta, skapad av Repugnant och förlöst kring 2006). Och det är inte lätt att toppa Autopsy, Death och Repulsion, även om Maim får klart godkänt.
Jag är grymt svag för tunga, skräckfilmsminnande ondskespår, där väl Entombeds mästerliga Hellraiser utgör fundamentet för det bästa möjliga, och därför anser jag avslutande instrumentala The Beyond vara skivans främsta spår. Ascending from the Grave går inte heller av för hackor. Autopsy-covern Ridden with Disease kunde man kanske skippat däremot.

———-

Teitanblood
Seven Chalices – 8/10
Norma Evangelium Diaboli (Sound Pollution)

Spanska Teitanblood frammanar kaotiskt driven death metal där den övertygande mörkerdöden är på riktigt. Den unika stämningen fullkomligt dryper av motbjudande kaos och underjordiskt vansinne när bortomvärldsliga väsen sveper genom den skeva ljudbilden på de mest fascinerande sätt. Ockultism och den motbjudande men ständigt lockande delen av den mörkaste magin är sällan så närvarande i musik som när Seven Chalices förvrider ens medvetande.
Om man tvunget måste namndroppa så känns kanske Blasphemy som en avlägsen släkten till Teitanblood, men jag ser hellre ett unikt mörker som stöter bort en när man lyssnar – tills man dras in och låter sig förtappas. Galenskapsgränsen hos denna trio är överskriden för längesedan.
Timo Ketolas fantastiska konst – den starkaste han någonsin skapat – ramar in verket. Konsten i sig är en tolva på en tiogradig skala och förtjänar egentligen en egen recension, och mannen från Brandbergen är tveklöst en ängel och ett geni. Galen, givetvis. Besök teitanblood.com för ett smakprov…
Hur länge kan man förresten lita på att Norma släpper kvalitet? Till syvende och sist handlar allt givetvis om subjektivt tyckande, men hittills har etiketten passat mig som handen i handsken trots vitt skilda albumsläpp. Låt det så förbli.

———-

Voivod
Infini – 6/10
Nuclear Blast (ADA/Warner)

1987 förlöste Per Fontander Voivods Tornado rakt ut i etern via sitt fantastiska radioprogam Rockbox och jag hamnade i koma. Samma år spelade ”Fontan” black metal-scenens absolut främsta låt, Under the Sign of the Black Mark med Bathory. Dessa båda stycken har följt mig sedan dess och har på olika sätt format mig som person.
Voivod varken lät eller såg ut som något annat. Allting var så annorlunda. Gitarrljudet, trumspelet, låt-, sång- och gitarrarrangemangen, punken, texterna, omslagen… Det var även första gången jag hörde världens bästa trumtakt (d-takten, givetvis). Jag reflekterade kanske inte över allt detta då, men jag är övertygad om att det fanns där i bakhuvudet, tankarna kring det skeva.
Time warp till 1997 och den grymma Phobos-skivan. Nyförälskelse och ny koma.
1999 ser jag Voivod, Today Is The Day och Neurosis samma kväll. Extrem jävla koma, snubbe!
Jag tror stenhårt på religiös fanatism, det vill säga att man kan dyrka något bortom all vett och sans (hej Bathory och Voivod!). Därför är det svårt att lyssna på nytt material med Voivod år 2009.

Denis ”Piggy” D’Amour, unik gitarrist och en stor del av bandets ljudbild, gick bort i cancer 2005. De har därefter använt hans heminspelade gitarrer på skivan Katorz (2006), och nu även på Infini, som grund för nya låtar. Det är tveklöst ett udda inspelningsförfarande, men det går helt i stil med bandets filosofi att aldrig göra en platta två gånger. Här finns ingen Tornado (dock en Volcano!), och det är heller ingen Nothingface (1989) eller Phobos.
När God Phones inleder tänker jag på Nirvana, The Melvins och Sonic Youth – om än i metalliserad form – och denna känsla finns kvar under hela resan. Det skeva och annorlunda finns där, men det känns spökskrivet. Och lite så är det ju också. Utan Piggy inget riktigt Voivod. Men det är fortfarande Voivod.
Om du enbart gillar gamla Voivod – innan Angel Rat (1991) – så har du nog ingenting att hämta här. Kan du tänka dig en smått stukad Voivod-variant av indierock /postpunk som den lät innan Nirvanas Nevermind (1991) borde Infini kunna tilltala i lagom portioner.

———-

Wolves In The Throne Room
Black Cascade – 4/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Allt med den här trion är intressant – förutom musiken.
Jag läser intervjuer och nickar instämmande. Ja, ja och ja. Mycket av det de säger håller jag med om (de bor tillsammans i ett kollektiv, odlar sin egen mat, hyllar ekofeminism och tänker och lever över huvud taget hyfsat ekologiskt medvetet). De måste vara det perfekta bandet för mig. Men sedan faller allt platt till skogsmarken när jag hör musiken. Jag har lyssnat fram och tillbaka på Diadem of 12 Stars (2006) och Two Hunters (2007) efter bekantas rekommendationer, men jag greppar verkligen inte musikens storhet.
Bandet tycks tidigare ha experimenterat med olika kompositionella grepp för att finna en identitet. Nu har de landat i vad som mest kan liknas vid utdragen, atmosfärisk black metal med slätstruken sång och lågmäld energi. Något som vägrar lyfta och som saknar bärkraft.
Jag förväntar mig så mycket mer av människor med genomtänkta idéer.
Man har sagt mig att polska Mgła och WITTR är två sidor av samma mynt. De är inte ens av samma penningslag! Om Mgła är den svindyra aktieportfölj som i slutändan kommer att ödelägga världsekonomin och västvärlden så är WITTR boskapsvaluta i Indien, så mycket är det som skiljer de båda åt. Kom inte här och snacka…