>Pulished in Sweden Rock Magazine #67 December 2009.
Urgehal
Ikonoklast – 4/10
Season of Mist (Sound Pollution)
Band, skivbolag och konsumenter måste inse att fullängdsformatet i många fall är överskattat. Att införliva slarv och trams bara för att fylla ut speltiden är inget annat än musikbyråkratisk idioti. Om norska Urgehal på sitt sjätte album hade anammat devisen kvalitet framför kvantitet hade vi sluppit bottennapp som Kniven rider dypt i natt (något slags ölstint punkrocktjosan) och i stället kunnat mässa i lugn och ro till Cut Their Tounge Shut Their Prayer. I sistnämnda spår är norrmännen som vassast; klassiskt norska black metal-slingor av det finstämda snittet, härligt antikristen lyrik och rejäla hooks. Men då och då försöker de sig på samhällskritik och metallisk punkrock. Man tar sig för pannan! Vem i bandet bör knivhuggas för dessa tilltag? Säg mig och jag anlitar närmaste torped. Jag kan inte ta bandet på allvar.
Urgehal påminner stundtals om tidiga Khold, men snabbare och brutalare. Mer thrash. Inget groove att tala om. Långtifrån lika skitigt. Det är dock deras bleka black metal jag vill åt. Den glimrar till emellanåt, men alldeles för sällan. En EP med de bästa svartmetallstyckena hade känts mer relevant än det här.
—
V/A
Grind Madness at the BBC – The Earache Peel Sessions – 7/10
Earache (Sound Pollution)
I en tid när mp3-bloggar och YouTube var så mycket framtid att Saida inte ens kunde förvarna om det vanvettiga som är crabcore (googla, gubbe!) i sin kristallkula så förlitade sig ungdomen på radio. Lars Aldman var väl den svensk som presenterade alternativ musik på bästa sätt i sina Bommen-program. England hade John Peel, och till skillnad från Aldman var Peel en levande legend. Hans inflytande i underjorden går inte att ta miste på. Han spelade vad helst han ville, och struntade kraftigt i vad pöbeln krävde. Det är bland annat sådant som skapar en legend värd namnet.
The Peel Sessions-plattorna fångar magin som uppstår i replokalen och under konserten, men som är så svårfångad i studion. Detta för att John Peel tillät banden att vara sig själva. Här finns ingen studiokonstlad stelhet.
Denna samling handlar dock bara om ett enda band.
Om The Beatles lade grunden för popmusik och Black Sabbath för hårdrock, så lade Napalm Death definitivt grunden för extrem metal. I min värld finns inget brutalare än när Mick Harris går loss på skinnen i The Kill. Dagens Nasum-grindare har inte en chans och har inte fattat ett smack. Grindcore handlar om kaos, inte om perfektion. Grindcore handlar om punk, inte om metal.
Napalm Deaths debut i John Peels radioprogram är det bästa de någonsin spelat in. Det är också den bästa grindcore som någonsin framförts – och detta var 1987! Begrunda faktum i någon minut, tack.
Deras två första inspelningar definierade och definierar fortfarande vad som är grindcore i min värld. Antimusik när den är som mest råbarkad och meningsfull. Enkom dessa tjugo minuter gör denna samling värd sitt pris.
Som bonus får man ytterligare över tre timmars musik.
Men märk väl att det enbart är Napalm Death och i viss mån Unseen Terror som står för renrasig grindcore på den här samlingen. Extreme Noise Terror är namnet till trots ganska variationsfattig crust. Snabbfotad sådan, men sällan i grindcoretempo. Carcass, även de pionjärer i sin goregrind-genre, är ganska såsiga och deras extremt vansinniga Reek of Putrefaction– och Symphonies of Sickness-låtar kommer inte riktigt till sin rätt här. Bolt Thrower bidrar med murken death metal och låter kanske inte som allra bäst – men definitivt råast. Unseen Terrors låtar är däremot att föredra framför deras enda knepigt producerade fullängdare Human Error. Heresy och Intense Degree definierar egensinnig hardcore. Och Godflesh är som alltid det svarta fåret med sin monotona industrimetal.
Men som ni märker är det Napalm Death som gäller här. Total dyrkan på alla plan.
Vi tackar John Peel för kulturgärningen och låter honom nu vila i frid.
—
I also did an interview with Die Hard in this issue.