>Published in Sweden Rock Magazine #70 April 2010.

1349
Demonoir – 5/10
Indie (Sound Pollution)

Knappt tio månader efter formexperimentet Revelations of the Black Flame (se recension i #62) är 1349 tillbaka med ett verk som blandar det experimentella med det traditionella. Vartannat stycke är mullrande oljudsmörker à la intro och vartannat pisksnabb black metal. Imponerande frenesi överlag, men knappast minnesvärt. Intron fyller sällan någon funktion och att här få sju sådana och sex vanliga låtar känns bara störande. Jag funderar även på om effekten av att lägga sången så frånskilt från övrigt material tillhör det experimentella. Det låter märkligt emellanåt.
Jämfört med debuten Liberation (2003) och sylvassa låtar som Manifest och Riders of the Apocalypse står detta sig jämmerligt slätt, vilket är synd på ett så kompetent band. Jag skulle uppskatta om de hittade tillbaka till de mästerliga styckena och det råa ljudet.

—

Opeth
Blackwater Park – Legacy Edition – 9/10
Legacy/Sony

”Idiot. Sluta läsa omedelbart och spring iväg och tjacka vad som förmodligen redan nu är årets bästa album alla kategorier!” Så löd min fullständiga recension av Blackwater Park i Close-Up #44 för tio år sedan. Ett drygt decennium dessförinnan satt Mikael Åkerfeldt ute i Sörskogen och plinkade på det som sedermera skulle mynna ut i Opeth. 20 jävla år sedan…
Vi som avgudar bandet har våra favoritskivor. För mig är det Still Life (1999) som smäller högst, medan Ghost Reveries (2005) fortfarande är en besvikelse. Men betänk då att när Opeth är som sämst är de ändå bäst. Med Blackwater Park hittade gruppen hem på allvar. Ljudbilden klarnade, nyanserna fick större spelrum och gruppen kändes mer samspelt. Den inledande raden ”We entered winter once again” är för mig lika klassisk som när Churchill inleder Live After Death. Det säger en del om hur högt jag håller detta band.
Tio år senare kan jag ana en svacka i mitten av albumet, kring The Drapery Falls och Dirge for November, där arrangemangen inte är lika intrikata utan snarare mal på likt mörka mantran. Här känns opeth svagare och lätt apatiska.
Att många band har inspirerats av just Blackwater Park torde vara odiskutabelt. Lyssna exempelvis på Deathspell Omega och Hétoïmasia. Mästerverk inspirerar andra mästerverk. Så har det alltid varit inom konsten och Opeth är tveklöst konst för mig.
Den medföljande dvd:n är egentligen inte mycket att orda om. 35 minuters runkande i Studio Fredman, ungefär som en utdragen version av Harvest-videon. Ultratönten Steven Wilson kedjekäkar ostbågar och Moonchild-stölden avslöjas. Vi musikdokumentärnördar fröjdas ändå.
Att albumet denna gång även bjuder på en 5.1-mix bör få alla audiofiler att knäböja. Omslagsfetischisterna får sig ett nytt omslag. Själv lär jag aldrig sluta dyrka oavsett vilken mix eller vilket omslag som erbjuds.

Triptykon
Eparistera Daimones – 8/10
Century Media (EMI)

Svanesången Monotheist (2006) var inget annat än monumental mysticism. Celtic Frost lämnade tveklöst scenen med flaggan i topp och de traditionalistiska skeptikerna med en kasse sura äpplen att bita i. Tom G. Warrior har dock mer att uträtta på denna gudsförgätna helvetesjord innan Satan sätter punkt. Efter att i årtionden ha stirrat djupt ner i avgrunden stirrar nu avgrunden tillbaka.
Triptykon och Eparistera Daimones är en så mörk och tung upplevelse att svart är en alldeles för blek färg att likna det hela vid. När inledande Goetia efter elva minuters briljans avslutas med ett mässande ”Lie upon lie/Mankind shall die” vet jag att detta är rätt. Efterföljande Abyss Within My Soul är krossande doomtyngd personifierad. In Shrouds Decayed lyser upp det kompakta mörkret för en stund. Men bara för en stund. Mörkret sluter sig.
Gitarrljudet är så tungt och förvridet att det emellanåt gränsar till rent oljudsmuller (lyssna på nittonminuterseposet The Prolonging). Men riffen finns där, om än djupt begravda i den gåtfulla myllan. Och det finns mycket mer att hämta. När halva skivan avverkats börjar man skönja spår av Tiamat, Fields of the Nephilim och kanske även Nine Inch Nails och Opeth. Det ålderdomligt ockulta blandas med det modernt metalliska och skivan växer för varje omgång.
Det är sannerligen ingen enkel platta att ta till sig. Även den intresserade uppmanas att lyssna extra noggrant, om och om igen. Till en början tyckte jag att helheten var aningen seg, men efter tredje varvet lossnade det. Nu dyrkas det här hemma i kistan.
Att H.R. Giger återvänder som omslagskonstnär – hans Satan I prydde Celtic Frosts To Mega Therion 1985 – får ses som en njutfull bonus. Vinylutgåvan är således ett absolut måste.
Triptykon lirar på årets Roadburnfestival om några veckor och jag ser verkligen fram emot en överdos av smutsig, svart monumentalism. UNH!