>SRM Reviews (#72 June 2010) Watain — Lawless Darkness

>Published in Sweden Rock Magazine #72 June 2010.
Here’s the unabridged version.

Watain
Lawless Darkness9/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Det här är ett storslaget verk sprunget ur mörkermagiskt vansinne. Mäktigt och komplext, men ändå med ett helvetes driv. En episk tripp som går på djupet, men ändå bara skummar på ytan. Jag tror nämligen att Watain har ännu mer att ge, hur märkligt det än må låta.
Men jag var skeptisk. Hur kan man tio år efter den fullkomligt fanatiska debuten Rabid Death’s Curse utveckla och förnya en hel genre – till det bättre? Vad kan man göra efter Casus Luciferi och Sworn to the Dark utan att totalt tappa fotfästet eller upprepa sig? Jag trodde inte att Watain hade så mycket mer att ge, men efter tjugo intensiva genomlyssningar är jag överbevisad och sitter här med kalsongerna på huvudet. Den entitet som är Watain tar nu black metal vidare på allvar.

Samtidigt är detta en återgång, flera steg tillbaka bortom det tidiga raseriet. En hyllning till de klassiska album som släpptes på åttiotalet där varje låt var något av det bästa som gjorts; mästerverken som för alltid kommer att finnas i våra själar. Känslan framträder tydligast i Kiss of Death, ett lapptäcke av tvära kast som bara växer och växer. Överlag dryper plattan av allsångsvänliga slagdängor (Quorthons ande är allestädes närvarande) som till en början må framstå som primitiva, men som är ruskigt effektiva. Du lär komma ihåg de här låtarna. Och här finns skivans styrka: det enkla vävs samman med det komplexa, och balansen däremellan är perfekt, vilket även kan sägas om produktionen. Tore Stjerna har överträffat sig själv i den anrika Necromorbus-studion. Skivan kunde inte ha låtit annorlunda.
Enkelheten återkommer även i texterna. Det är slagkraftig lyrik, men ganska långt ifrån de komplexa sjoken på de två första skivorna. Även här en återgång alltså, som egentligen började redan på Sworn to the Dark. Jag gissar på en vilja till makt, att hitta urkraftkällorna. Ibland slår det enkla hårdare än det svåra.

Att kalla detta ett mästerverk är dock omöjligt. Det återstår att se om tio år. Men ändå: Waters of Ain. Carl McCoy. Herrejävlar.
Fields of the Nephilim-sångaren medverkar blott med tjugosju ord i detta avslutande stycke, men stämningen – som redan är magisk – höjs ytterligare några snäpp när karln börjar mässa. Just Waters of Ain (jag antar att ordleken ”Wat” och ”Ain” är medveten) blir smältdegeln där allt som byggts upp under resans gång faller på plats. Epik i kubik, men enbart på ett självklart och upphöjande vis, aldrig patetiskt.
Varje spår är värt sin vikt i guld, men d‑taktsröjet i Malfeitor och Total Funeral måste framhävas, liksom den mäktiga refrängen i Wolves Curse. Här finns så mycket att ta av att en viss yrsel infinner sig när reptilhjärnan försöker bearbeta materialet, och  ändå är det så snyggt sammanhållet – och alltid omisskännligt Watain. Paketeringen, där den hittills relativt okände Zbigniew M. Bielak står för all konst, sluter cirkeln. Total perfektion.
Även om tio år lär jag bocka och buga inför Lawless Darkness. Kanske har jag även då kommit överens med albumtiteln…

6 thoughts on “>SRM Reviews (#72 June 2010) Watain — Lawless Darkness”

  1. >Jag vågar redan nu påstå att det är ett mästerverk.

    Ain är det hebreiska ordet för “kaosvattnet”.

  2. >Claudio Marino — Nja inte riktigt det syftar på Ain Soph (Ein Sof) och betyder ungefär det “oändliga”.

  3. >Tänk om man kunde ha fått så där många tecken till att skriva, men ändå känns det för lite elle hur? Ska fan skriva en alternativ recension nån gång som ska upp på nätet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *