All posts by Indy

literature, philosophy, quotes, swedish

>"We’re sympathetic towards the occult…"

2 Comments

>

We’re sympathetic towards the occult and the secret arts. We are not occultists, however. We weren’t born with the kind of will it takes, let alone the patience to educate and develop such a will into the perfect instrument of a wizard or hypnotist. But we sympathize with occultism, especially since it tends to express itself in ways that many who read and even think they understand it don’t understand a thing. Its arcane attitude is arrogantly superior. It is, in addition, a rich source of mysterious and terrifying sensations: astral larvae, the strange beings with strange bodies evoked in its temples by ritual magic, and the immaterial presences that hover all around our unperceiving senses, in the physical silence of inner sound – all of this comforts us in darkness and distress with the caress of its sticky, horrid hand.
But we don’t sympathize with occultists when they act as apostles and champions of humanity; this strips them of their mystery. The only valid reason for an occultist to operate in the astral realm is for the sake of a higher aesthetic, not for the insidious purpose of doing good to others.
Almost unawares we harbour an ancestral sympathy for black magic, for the forbidden forms of transcendental science, and for the Lords of Power who sold themselves to Condemnation and degenerate Reincarnation. The eyes of our weak, vacillating souls lose themselves – like a bitch in heat – in the theory of inverse degrees, in corrupted rites, and in the sinister curve of the descendent, infernal hierarchy.
Like it or not, Satan exerts an attraction on us like a male on a female. The serpent of Material Intelligence has wound around our heart, as around the symbolic caduceus of the God who communicates: Mercury, lord of Understanding.

Those of us who aren’t homosexuals wish we had the courage to be. Our distaste for action can’t help but feminize us. We missed our true calling as housewives and idle chatelaines because of a sexual mix-up in our current incarnation. Although we don’t believe this one bit, to act as though we do smacks of irony’s very blood.

None of this is out of meanness, just weakness. In private we adore the Bad, not because it’s bad, but because it’s stronger and more intense than the Good, and all that is strong and intense is attractive to nerves that should have belonged to a woman. Pecca fortiter can’t apply to us, for we have no force,not even the force of intelligence, which is the only one we could ever claim. To think of sinning forcefully – that’s the most we can do with this severe dictum. But even this is not always possible, for our inner life has its own reality which we sometimes find painful just because it is a reality. The existence of laws governing the association of ideas (along with all other mental operations) is insulting to our inherent lack of discipline.

Fernando Pessoa, The Book of Disquiet, published for the first time 50 years after his death. Pessoa died in 1935.

NATRIUMBIKARBONAT

Plötsligt en ångest…
Åh, vilken ångest, vilken kväljning från mage till själ!
Vilka vänner jag har haft!
Vilken tomhet i alla städer jag har passerat igenom!
Vilken metafysisk dynga alla mina föresatser!

En ångest,
en tröstlöshet i själens hud,
armarna hänger vanmäktiga vid krafternas solnedgång…
Jag förnekar.
Jag förnekar allt.
Jag förnekar mer än allt.
Jag förnekar i ord och handling alla gudar
och förnekelsen av dem.
Men vad är det som fattas mig,
som jag känner fattas i mage och blodomlopp?
Vad är det för tom förvirring som tröttar ut min hjärna?

Skall jag dricka något eller ta livet av mig?
Nej, jag skall leva vidare. Seså! Jag skall leva vidare.
Le-va vi-da-re…
Le–va–vi–da–re…

Gode Gud! Vilken buddism kommer mitt blod att stelna!
Att avstå från vidöppna dörrar,
inför ett landskap alla landskap
utan hopp i frihet
utan samband,
en tillfällighet i tingens ytas inkonsekvens,
monoton men sömndrucken,
och vilka vindar när dörrar och fönster slås upp på vid gavel!
Vilken angenäm sommar, de andras!

Ge mig något att dricka, för jag är inte törstig!

Fernando Pessoa (under heteronymen Álvaro de Campos), 1930

literature, quotes, swedish

>Apsefiston

7 Comments

>

4. ATT VARA TACKSAM.

Arbetsmarknaden stöter bort en som om man vore ett artfrämmande dödssmittat organ, och man har varken hyfs eller vett nog att känna den verkligt djupa tacksamheten… De storståtligaste, mest högkvalificerade, olidligt pösande platsannonser, hel- och halvsidiga, hela bilagor fulla i de tristaste och mest aktade blaskor (Frankfurter Arschgemeine är grotesk i det avseendet) betyder mycket litet för den och dess tänkbara gelikar. Så underbart att vara fri och någorlunda fattig, inte mer kompetent eller rangordnad eller beroende av någons uppskattning än en aldrig av människoglosöga skådad djuphavsvarelse!

9. I FÖRBIGÅENDE SAGT, TILL NÅGON SOM ÄR UNG OCH UNDERLIG.

Tillgodogör dej alla befriande avarter av bildning, och förbli fientligt främmande för middagsskålarnas och cocktailpladdrarnas parasitvärld. Inse att ingen vill ha med dej att göra om de inte tjänar något på det, hur subtilt och till synes människovänligt detta vinstsyfte än må vara, och alldeles oavsett om det är medvetet eller inte. Att du förväntas roa eller inspirera dem, eller att du rentav, som “ensam och utanför”, skulle må så väl av lite “mänsklig kontakt”, vilket får de bättre ställda att känna sej goda och generösa… Och med hela dej vill ingen befatta sej, endast med en tillrättalagd, skönfärgad, mildrad och rundad populärversion, som i allt ådagalägger sin betryggande samstämda harmlöshet. Därför blir sällskapsväsendet till en ömklig vämjelighet?

23. MISANTROPISK HUMANISM?

Människoföraktets frigörande folkliga möjlighet: om det drivs så långt att inget utrymme lämnas åt ledarkult, laglydighet, undersåtlighet.

50. KARAKTÄRSDANING I VANMAKTENS LIMBO.

[…]
Demonregissören Gud bygger kraftverk drivna av kreatursångest, och vi kan endast välja mellan att skildra eländet och vända bort blicken.

263. BRISTTILLSTÅND OCH FÖRSÖKEN ATT SKYLA ÖVER DEM.

Någon säger: “Jag förstår mej verkligen inte på den människan” – ett yttrande som blottar en ögats grumlighet och tankens svaghet hos den talande, inte alls ett tecken på att denne skulle vara “bättre beskaffad” i jämförelse med den “svårförståelige”, ofta betraktad som moraliskt “ond”.

music, reviews, swedish

>SRM Reviews (#63 July 2009)

Leave a comment

>Published in Sweden Rock Magazine #63 July 2009.

Anaal Nathrakh
In the Constellation of the Black Widow – 3/10
Candlelight (Sound Pollution)

Stackars lilla Anaal Nathrakh. De tror att de kan gömma sig bakom vansinnesskrik och blastbeats och emellanåt blanda in lite Emperor-storsvulstighet och komma undan med det. Icke!
Det här är black metal för folk som inte gillar black metal. Slipknot-black för vilsna får som vill ha sin black metal på bekvämt avstånd.
Bakom det plastiga kaoset döljer sig usel musik utan minsta övertygelse om något större än människan, och redan där är det kört för dessa bleka britter. Den stela produktionen gör inte det hela bättre.
Det här är duons femte fullängdare och man undrar stillsamt när sista andetaget är kommet så att alla som befläckats av detta dravel kan ägna sin tid åt viktigare sysslor.

———-

Brutal Truth
For the Ugly and Unwanted This is Grindcore – 3/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Kvalitet före kvantitet! Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger när det gäller grindcore. En grindcoreskiva/konsert bör vara max 25 minuter lång, allt annat är vansinne. Här får vi huvudsakligen Brutal Truths konsert från Obscene Extreme-festivalen 2007, samt ytterligare fyra gigs från Sounds of the Animal Kingdom-turnén 1997/1998. Total speltid: kring 210 minuter. Vem pallar?
När dessutom ljudet är under alla kritik på samtliga spelningar (endast huvudkonserten är filmad med flera kameror, resterande gigs är filmade av fans i publiken) känns detta som en blåsning. Man får inte ens några låtlistor. Gubbigt!
Den enda behållningen är att studera den kraftlöse trummisen Rich Hoaks besynnerliga spelstil och minspel, samt att Barbro Havohej från Birdflesh tackas på omslaget.
Detta var tidigare ett av mina favoritband där de två första plattorna, Extreme Conditions Demand Extreme Conditions (1992) och Need To Control (1994) definitivt håller än. Köp dem en gång till – även om du redan har dem – istället för det här skräpet.

———-

Goatwhore
Carving out the Eyes of God – 3/10
Metal Blade (Border)

Hur trovärdigt är det när ett gäng amerikaner med förflutet i band som Crowbar och Soilent Green slänger ihop ett black metal-band betitlat Goatwhore och kallar skivan för Carving out the Eyes of God? Avslutande låten heter To Mourn and Forever Wander Through Forgotten Doorways. Hade bandet varit bra hade det spelat mindre roll, men nu är det inte ens i närheten och då stör jag mig ännu mer på effektsökeriet.
Goatwhore sägs vara en unik blandning av black, death och sludge. Jag hör tyvärr inte det unika. Jag hör definitivt ingen sludge. Det här är så slickat som det kan bli.
När det dessutom spelas d-takt på amerikanskt vis (noll sväng, stelt som farmor, vek hi-hat) så är måttet rågat för min del. Ni andra kan ju sätta kepsen på sned och digga om ni känner för det.

———-

Myrkr
Black Illumination – 7/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Den väsande vokalisten låter sannerligen mer död än levande. Det är inte fråga om sång eller skrik utan snarare livlösa läten i upplösningstillstånd. Och lite så är det med musiken också. Den vittrar bort, svävar omkring likt unken luft och ställer till med dov oro i leden. Det enda som håller samman musiken är de envetna trummorna, trummor som inte gör mycket mer än håller entakten.
Detta är en fascinerande skapelse som lär växa efterhand, men just nu famlar jag i mörkret och försöker hitta den döda tråden som håller samman verket. När jag gjort det, när jag helt enkelt lärt mig låtarna, kan nog en viss dyrkan infinna sig. Men det kommer att ta tid att lära sig förstå.
Irländsk black metal som låter annorlunda, enkelspårig och murken. Jag tror att jag gillar.

art

>Art Crime: Erse

4 Comments

>


1988
2007

Erse, one of Sweden’s best. Still active after all those years.
Too bad with the small pictures below, but that’s all you get from these shitty fotologs – they’re just as crappy as MySpace.
Interview with the man here.







philosophy, politics, religion

>Belief and Bloodshed: The Religion of Genocide

8 Comments

>

First and last illustrations in this article are stolen from Babalon Graphics.
Go there for more relevant art.

My belief in humanity and God was shattered many years ago. The belief in humanity and God to do good, that is. But ignorance, injustice, hypocrisy and plain evil are always present, and thus form the basis of the ultimate truth of mankind.
There’s no doubt in my mind that humanity would be better off dead, and it seems to me quite strange how one could see it any other way. What signs are there that tell of a brighter future? Signs of dystopia are present wherever there are humans.
It should be obvious. The history of mankind is sealed with blood. Man was put on earth to fight, wage war and destroy. That’s what history tells us, and why would this ever change? Mankind is not good enough. Never will be. Our future breed is the last, to quote a brilliant Neurosis song (read the lyrics here), and rightfully so.

The shrouded reason, the bleeding answer
The human plague in womb
Bring clouds of war
Let us rest
Our future breed is the last

Violence and religion have been closely related since the dawn of civilization. While institutionalized religions have used violence against both their disciples and their real (or imagined) opponents, there is also this thing with religion as a provider of spiritual and material comfort to its victims of political/social violence. It works both ways; religious faith can both motivate aggression as well as constrain it. Religion helps to normalize genocide by providing myths of ultimate redemption, or by saying that it’s ok to annihilate your neighbour… In short, religion is used to legitimize and motivate mass murder.

Christian churches were clearly involved on many levels in preparing the theological, moral, political and mythical basis for genocide in this century. The Institute and Eradication of Jewish Influence on German Religious Life, established in 1939, greatly contributed to spread the idea of Aryan-Christianity by ”proving” that Jesus was racially an Aryan who fought to destroy the Jews. Such German Christians defined themselves both as a chosen people and as a victimized people, and they were socially and academically respected. Even though there were supporters as well as opposers to Nazism among the church leaders, what most of them had in common was the dislike of Jewish presence in Germany. Instead of discussing the moral of what was going on, they provided the perpetrators of the atrocities with religious comfort. They provided a cozy home where the killers could find peace and support, resulting in moral numbness.


We all know about the traditional Jewish concept of Jews as the Chosen People, the Jewish exclusivity and the Holocaust with a capital H. It’s pretty ironic then that the Nazis adopted this concept, them being the racial superiors, the Chosen Ones, and that the Jewish victims, and those who helped rescue them, went for the Christian concept of universalism: all people are equal – especially the weak (!).
Nowadays universalism is rarely to be seen as the racist Zionist movement continues its relentless massacre. The Zionist movement insists on the uniqueness of the Holocaust and is consequently refusing to consider any other case of mass murder as comparable. For example, Zionists do not look upon Armenians as fellow victims of genocide. For many Jews the Holocaust was directly related to Christian antisemitism. Armenians are Christians. Hence, no support from the Zionists. Also, the state of Israel needs to maintain good relations with Turkey, which has never even acknowledged the Armenian genocide, not even expressing regret for it. Politics and religion, not a very good mix.

Speaking of the Holocaust, Palestine radical author Hayim Israel Tsimrman puts the blame for the Holocaust on the younger generation of pious Jews in the 1930s who rejected tradition and betrayed their task of carrying Judaism forward. Their abandonment of religion along with their failure to return to the Land of Israel made it even worse. In his book Tamim Pa’alo, written shortly after the war, he argues that this is the answer to the question ”Why did God do this to this nation?”.
Radical, indeed.

The genocide in Rwanda can be traced back to the impact of the Catholic church on the population. The Belgian and French colonialism – for its own purposes – separated the inhabitants into the ethnic groups of Tutsi and Hutu. The church took part in this process and shifted its support from one group to another according to whoever was in power. This eventually led to the phenomenon of priests taking an active part in decieving the Tutsi population, calling them to seek shelter in the churches, which then became sites of mass murder. Here was the true face of the church, who claimed to bring Western civilization and Western morality to non-European and non-Christian peoples. The Vatican still denies any role in this genocide, and many of those clergy men who were involved are still active in Rwanda.


Back in the day of the mighty Inquisition, one was able to escape getting killed simply by converting to Christianity, thus losing one’s true identity, risking social exclusion and most importantly facing divine punishment. The horror!
Modern genocide tend to outrule this option, since religion tends to be related to race. The most extreme example might be how Serbian religious nationalists claim that Slavic Muslims suffer from a defective gene and therefore must be cleansed by murder or expulsion, since they cannot be transformed even by conversion.

Genocide – savagery, limitless brutality and cruelty.
Spirituality – love, compassion and humanness.
They walk together, hand in hand.

Article inspired by the book In God’s Name (2001).

music, reviews, swedish

>SRM Reviews (#62 June 2009)

3 Comments

>Published in Sweden Rock Magazine #62 June 2009.

1349
Revelations of the Black Flame – 6/10
Candlelight (Sound Pollution)

1349 spelar långsamt! Det tar ett bra tag för mig att ställa om efter den insikten.
Invocation låter som gamla Godflesh i slow motion. Nästföljande Serpentine Sibilance mullrar på i samma makliga tempo, likt upphackade övergångar mellan låtar. Sången ligger långt fram i mixen. Tre och en halv minut in i stycket kommer trumspelet igång, även här framfört på ett uppstyckat vis och vi snackar icke blastbeats förrän i de absolut sista sekunderna. Horns är tre minuters industriellt mörker. Sedan får vi en skvätt punkös och grind. Misanthropy innebär piano och baklängesgitarrer. Jag är förbryllad.
Det som på debuten Liberation (2003) var pisksnabb black metal med necroproduktion är nu något helt annat. 1349 har snickrat ihop ett väldigt annorlunda album. Ondskan finns inte längre i det extremsnabba och brutala, men väl i atmosfären och upplägget.
På sluttampen avverkas Pink Floyds Set the Controls for the Heart of the Sun i en tung, men kanske inte helt fulländad version, men som ändå visar åt vilket håll det lutar på denna experimentplatta. Efter detta följer ytterligare industrimörker och därefter avslutande At the Gateà som låter som ett mildare Sunn 0))) med tunga pukinslag. Mycket märkligt!
Men ändå inte helt oävet. Plattan funkar definitivt om man är i rätt sinnesstämning.

———-

Endstille
Verführer – 3/10
Regain (Sound Pollution)

Nej, jag kräver betydligt mer av min black metal än det här jämntjocka materialet. På tyska Endstilles sjätte album är produktionen kanon, trummorna låter bra, materialet varieras från snabbt till långsamt, tungt och ettrigt – men finns absolut ingenting som sticker ut. Jag minns inte en enda låt, inte ett enda riff. Ingenting. Endstille tråkar ut mig med sin totala brist på engagemang.
Det enda bestående minnet av detta album är vokalistens entoniga skrik som ligger som ett sprikrakt streck genom hela plattan.
Käften, tack.
Ett onödigt album från ett onödigt band.

———-

Funebrarum
The Sleep of Morbid Dreams – 6/10
Cyclone Empire (Sound Pollution)

Det här är riktigt bra. Men det skulle kunna vara ännu bättre.
Amerikanska Funebrarum slaktar sig fram likt ett slarvigare Kaamos med inslag av ett mörkare General Surgery och stanken från gamla uppgrävda Deicide-demos. Ungefär så. Det är den typen av mörk omodern death metal som får folk att knyta näven och headbanga så att credknapparna lossnar från skinnjackan. Ömsom snabbt, ömsom tungt, och alltid med brutala riff i bakfickan.
Men det som saknas är tydliga refränger. Jag väntar hela tiden på klimax, men orgasmen kommer aldrig och det lämnar mig otillfredsställd med värkande pungkulor.

———-

Maim
From the Womb to the Tomb – 6/10
Soulseller (Sound Pollution)

Old school death metal blir inte mer old school än så här. Och det är så sjukt mycket bättre än all digitaltråkig new school-döds som själsmördar musiken på ett uselt sätt. Maim från Åtvidaberg själsmördar på ett fantastiskt vis på denna debutplatta genom att dyrka det som en gång var och föra arvet vidare istället för att utveckla ett nytt tråkigt blastbeat.
Men hur står de sig gentemot originalen och inspiratörerna? Ganska slätt, faktiskt.
Men det är inte lätt att göra en Epitome of Darkness (världens bästa new wave of old school death metal-platta, skapad av Repugnant och förlöst kring 2006). Och det är inte lätt att toppa Autopsy, Death och Repulsion, även om Maim får klart godkänt.
Jag är grymt svag för tunga, skräckfilmsminnande ondskespår, där väl Entombeds mästerliga Hellraiser utgör fundamentet för det bästa möjliga, och därför anser jag avslutande instrumentala The Beyond vara skivans främsta spår. Ascending from the Grave går inte heller av för hackor. Autopsy-covern Ridden with Disease kunde man kanske skippat däremot.

———-

Teitanblood
Seven Chalices – 8/10
Norma Evangelium Diaboli (Sound Pollution)

Spanska Teitanblood frammanar kaotiskt driven death metal där den övertygande mörkerdöden är på riktigt. Den unika stämningen fullkomligt dryper av motbjudande kaos och underjordiskt vansinne när bortomvärldsliga väsen sveper genom den skeva ljudbilden på de mest fascinerande sätt. Ockultism och den motbjudande men ständigt lockande delen av den mörkaste magin är sällan så närvarande i musik som när Seven Chalices förvrider ens medvetande.
Om man tvunget måste namndroppa så känns kanske Blasphemy som en avlägsen släkten till Teitanblood, men jag ser hellre ett unikt mörker som stöter bort en när man lyssnar – tills man dras in och låter sig förtappas. Galenskapsgränsen hos denna trio är överskriden för längesedan.
Timo Ketolas fantastiska konst – den starkaste han någonsin skapat – ramar in verket. Konsten i sig är en tolva på en tiogradig skala och förtjänar egentligen en egen recension, och mannen från Brandbergen är tveklöst en ängel och ett geni. Galen, givetvis. Besök teitanblood.com för ett smakprov…
Hur länge kan man förresten lita på att Norma släpper kvalitet? Till syvende och sist handlar allt givetvis om subjektivt tyckande, men hittills har etiketten passat mig som handen i handsken trots vitt skilda albumsläpp. Låt det så förbli.

———-

Voivod
Infini – 6/10
Nuclear Blast (ADA/Warner)

1987 förlöste Per Fontander Voivods Tornado rakt ut i etern via sitt fantastiska radioprogam Rockbox och jag hamnade i koma. Samma år spelade ”Fontan” black metal-scenens absolut främsta låt, Under the Sign of the Black Mark med Bathory. Dessa båda stycken har följt mig sedan dess och har på olika sätt format mig som person.
Voivod varken lät eller såg ut som något annat. Allting var så annorlunda. Gitarrljudet, trumspelet, låt-, sång- och gitarrarrangemangen, punken, texterna, omslagen… Det var även första gången jag hörde världens bästa trumtakt (d-takten, givetvis). Jag reflekterade kanske inte över allt detta då, men jag är övertygad om att det fanns där i bakhuvudet, tankarna kring det skeva.
Time warp till 1997 och den grymma Phobos-skivan. Nyförälskelse och ny koma.
1999 ser jag Voivod, Today Is The Day och Neurosis samma kväll. Extrem jävla koma, snubbe!
Jag tror stenhårt på religiös fanatism, det vill säga att man kan dyrka något bortom all vett och sans (hej Bathory och Voivod!). Därför är det svårt att lyssna på nytt material med Voivod år 2009.

Denis ”Piggy” D’Amour, unik gitarrist och en stor del av bandets ljudbild, gick bort i cancer 2005. De har därefter använt hans heminspelade gitarrer på skivan Katorz (2006), och nu även på Infini, som grund för nya låtar. Det är tveklöst ett udda inspelningsförfarande, men det går helt i stil med bandets filosofi att aldrig göra en platta två gånger. Här finns ingen Tornado (dock en Volcano!), och det är heller ingen Nothingface (1989) eller Phobos.
När God Phones inleder tänker jag på Nirvana, The Melvins och Sonic Youth – om än i metalliserad form – och denna känsla finns kvar under hela resan. Det skeva och annorlunda finns där, men det känns spökskrivet. Och lite så är det ju också. Utan Piggy inget riktigt Voivod. Men det är fortfarande Voivod.
Om du enbart gillar gamla Voivod – innan Angel Rat (1991) – så har du nog ingenting att hämta här. Kan du tänka dig en smått stukad Voivod-variant av indierock /postpunk som den lät innan Nirvanas Nevermind (1991) borde Infini kunna tilltala i lagom portioner.

———-

Wolves In The Throne Room
Black Cascade – 4/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Allt med den här trion är intressant – förutom musiken.
Jag läser intervjuer och nickar instämmande. Ja, ja och ja. Mycket av det de säger håller jag med om (de bor tillsammans i ett kollektiv, odlar sin egen mat, hyllar ekofeminism och tänker och lever över huvud taget hyfsat ekologiskt medvetet). De måste vara det perfekta bandet för mig. Men sedan faller allt platt till skogsmarken när jag hör musiken. Jag har lyssnat fram och tillbaka på Diadem of 12 Stars (2006) och Two Hunters (2007) efter bekantas rekommendationer, men jag greppar verkligen inte musikens storhet.
Bandet tycks tidigare ha experimenterat med olika kompositionella grepp för att finna en identitet. Nu har de landat i vad som mest kan liknas vid utdragen, atmosfärisk black metal med slätstruken sång och lågmäld energi. Något som vägrar lyfta och som saknar bärkraft.
Jag förväntar mig så mycket mer av människor med genomtänkta idéer.
Man har sagt mig att polska Mgła och WITTR är två sidor av samma mynt. De är inte ens av samma penningslag! Om Mgła är den svindyra aktieportfölj som i slutändan kommer att ödelägga världsekonomin och västvärlden så är WITTR boskapsvaluta i Indien, så mycket är det som skiljer de båda åt. Kom inte här och snacka…