Electric Wizard Witchcult Today – 7/10 Rise Above (Border)
Rejäl doom ska ingjuta känslan av onaturlighet. Det obskyra och dolda som då framträder signalerar således att något inte står rätt till. Musiken ska släpa sig fram med avslitna hälsenor. Riffen bör begrundas med kemiskt ren klarsynthet och ska kunna nötas fram till domedagen om så krävs. Svenne Banan ska rygga tillbaka och raskt återgå till sina finlemmade skinkryttarfiler i sin mp3-spelare. Doom ska fanimej inte vara lätt. Många ögon kommer att slutas till det här efter att ha rullat runt i en rökfylld skalle. Man lär fnittra igenkännande åt alla geniala riff samtidigt som dimman tar plats i mörkret och förskjuter tiden. Den brittiska häxmästarens sjätte alster torde inte göra gamla fans besvikna. I mitt tycke blir gruppen bara bättre och bättre, samtidigt som man vet vad man får. Renrasiga doomfanatiker bör dock observera att det blir mycket lort under uppfläkta naglar när fuzz- och distpedalerna ryker som bäst. Ljudbilden är smutsig, men Electric Wizard är givetvis proffs på skitgörat. Och så omslaget! Snälla Gud, låt mig en enda gång i jordelivet få ikläda mig munkkåpa och getkranium och perfekt få placera en naken kvinna på ett djävulsaltare uppbyggt av koagulerat barnablod! Det är väl inte för mycket begärt, som den gode Helge Fossmo brukade mässa.
Nocturno Culto The Misanthrope – 3/10 Peaceville (Sound Pollution)
Nocturno Culto! När mannen presenteras så i andra spåret på mästerverket A Blaze In the Northern Sky (1992) är det bara att gå ner i spagat och prisa. I dagsläget har dock Darkthrone (där Nocturno Culto sköter sång och stränginstrument) förfallit till något slags patetiskt ölhävarpunkband med pinsam Åsa Nisse-lyrik. Förhoppningarna inför denna DVD känns således ganska låga. Mannen hävdar att han haft detta projekt i tankarna sedan 1993. Tanken är att medbringa en kamera i vardagslivet och dokumentera vad som händer utan att provocera fram något. Kameran är flugan på väggen. Det var längesedan jag såg något så meningslöst. Så här är upplägget: Rubrik: ”Tokyo” Vi får se några japaner som vandrar genom Tokyos gator. Kunde lika gärna varit filmat i Bräkne-Hoby. Rubrik: ”Desolate” Vi får se några filmklipp på en skog i dagsljus. Kunde lika gärna… Rubrik: ”Aura Noir signing” Vi får se två människor som skriver på ett kontrakt. Kunde lika gärna… Återkommande inslag: En snubbe som drar runt en kista i snön. Och då där håller det på; ett mischmasch av fullständigt anonyma skogslandskap samt nedslag i de mest händelsefattiga delarna av karlslokens liv. Inga förklaringar till någonting, ingen bakgrund, inga kommentarer. Som att se grannarnas semesterbilder från Bräkne-Hoby. Det enda som ger mig någonting är bonus-CD:n som utgör soundtracket; rymdproggigt gitarrplinkande. Helt okej. De små korta sekvenser när man får se Darkthrone repa känns däremot som ett hån. Fjorton års tankeverksamhet helt åt helvete.
En bok där redaktören skriver ”A bad Metallica album beats a good album by anyone else any day”. Ett förlag som ger ut böcker som ”Lost and Philosophy” (världens sämsta TV-serie), ”24 and Philosophy” (världens näst sämsta TV-serie), ”Beer and Philosophy” (världens sämsta dryck)… Klart man är skeptisk. Det luktar Dr Phil lång väg. Enkla lösningar ger ofta enkla pengar. Tjugo essäer fördelade på drygt tvåhundafemtio sidor. Det finns således inte plats att gå på djupet, men det är heller inte meningen. Meningen tycks vara att påvisa att Metallica kan påverka ens vardag och tänkesätt – som om hårdrockare vore dumma och inte kunde begripa detta själva (de är inte dumma, de har bara otur när de tänker) – genom att härleda texter och annat i dessa rockstjärnors liv till teser formulerade av gamla filosofer. Naturligtvis är det bra om fler upptäcker det fantastiska med filosofi, men när det ofta blir så långsökt, påtvingat och ytligt som här känns det långtifrån bra. Visst finns här tankar och slutsatser som man knappast kan komma ifrån värdet av, men läs hellre en rejäl levnadsteckning över exempelvis Nietzsche, Spengler eller Voltaire – samtidigt som du lyssnar på …And Justice For All. Chansen till mental avkastning torde bli större. ”If Metallica didn’t change your life then this book is not for you. Put it back on the shelf and put on your favorite Poison album”, skriver redaktören i förordet. Det är precis vad jag ämnar göra. Tyska Poisons Into The Abyss givetvis.
Daniel Ekeroth Swedish Death Metal – 9/10 Tamara Press
Jag var inte med när det hände, och de som var det borde nästan vara döda vid det här laget. Det känns faktiskt så. Det var ju så längesedan, och de söp ju så kopiöst. Sons of Satan, en tidig upplaga av Nihilist, drog sina första dödsriff redan 1986. Återupplivade Grotesque, Nirvana 2002 och Interment låter dock oerhört vitala när de på releasefesten för Daniel ”Dellamorte” Ekeroths betongbibel Swedish Death Metal headbangar sig igenom idel dödshits som inte framförts på tusen år. – Om alla band lät så här skulle jag gå på gig varje dag, säger en märkbart rörd och rusig Danne och skelar med blicken. Snubben har all rätt att skela en sån här kväll. Han har skapat en tegelsten. 500 sidor väger en hel del, och jag fick rätt ont i handlederna när jag läste den. Efter hemkomst från festen sträckläste jag till klockan sex på morgonen och innan hjärnan gav upp var jag bara tvungen att kräma på Shreds of Flesh från Entombeds But Life Goes On-demo på högsta jävla volym. Grannarna fick ta det denna arla lördagsmorgon, jag är ju så löjligt kolugn annars. För det är så här bra musikjournalistik fungerar. Man blir peppad på att lyssna på plattor. Det behöver inte vara mycket djupare än så. Det är musiken som gäller och det är den som Danne fokuserar på. Han viker knappt en tum. Den maniske nörden finner givetvis detta lysande. Den förvirrade posören som vigt sitt liv åt image och yta kanske inte blir lika begeistrad. Det här är ingen Lords of Chaos.
Ekeroth skriver engagerat, lättsamt och personligt – som i ett riktigt bra fanzine. Jämfört med andra otaliga exposéartade musikböcker jag plöjt genom åren – böcker som tett sig som döda i ordets rätta bemärkelse – så andas Dannes texter hängivelse. Vilken befrielse! Den sarkastiska tonen infinner sig när författaren närmar sig black metal – genren som avlivade hans älskade dödsmetall. Det är helt rätt, han måste skriva subjektivt annars blir det aldrig genuint. Jag ler brett när han avslutar texten om Lord Belial med följande rader: ”Though their image is extreme, the music is pretty mellow – which figures if you think about the fact that they have used five flute players in the band.” Och därpå följer en fulländad medlemspresentation – både gamla och nuvarande medlemmar radas upp – samt en komplett diskografi. Kapitel tio – ett bandindex – landar på 125 sidor och Danne lyckas avhandla nästan tusen konstellationer utan att tappa udden alltför ofta. Innan dess har vi fått 315 sidor svensk death metal-historik att förundras över – en översikt som givetvis börjar med Asocial och dylik råpunk i början av 80-talet. Resterande utrymme vigs åt affischer, flyers, omslag och logos som i all sin enkelhet sammanfattar den unika dödsestetiken. Glömde jag nämna genomgången av en bra bit över hundra death metal-fanzines? Att Dauthus, kanske världens främsta fanzine alla kategorier, inte nämns är dock en smärre gåta. Ni fattar att man får ont i handlederna av det här. Det är helt enkelt jävligt tungt!
Upplägget i historikdelen är lysande. Sedvanlig genomgång blandas med mängder av insprängda citat från de nyligen gjorda intervjuerna (drygt 30 av scenens mest framträdande personer har utfrågats), vilket håller intresset uppe. Danne väljer att avsluta det maniska grävandet kring år 1992, det år då alla hade hittat ett band att spela i och kunde stå med armarna i kors istället för att röja. Han fortsätter dock i ett lugnare tempo och avslutar i Uppsala 2007 med Katalysator: ett gäng totalt hängivna fans i moppeåldern som ser ut som Nihilist och låter som Grotesque. Lysande!
Är det något jag saknar så är det ett register i någon form. Vill man veta vilken dödsplatta som Rex Gisslén (ja, den Rex Gisslén, han från Shanghai) producerade får man snällt lita på sitt tålamod och goda minne. Och givetvis uppstår en mängd felaktigheter. Vissa bandpresentationer kunde ha varit bättre uppdaterade. Bilderna kunde ha varit i färg. Och så vidare. Man kan leta fel och reta sig på mycket, men kan man inte uppskatta boken för vad den är – ett mästerverk – så är man bara bitter och dum i huvudet. Dannes tidigare böcker, Violent Italy samt Svensk sensationsfilm, imponerade inte nämnvärt; tunna, amatörmässigt sammansatta och något torra. Swedish Death Metal däremot… Jag knäböjer, dyrkar och talar i tungor. Only death is real!
Q&A SRM får mobilledes tag i Daniel precis när han äntrar Close-Up-båten ( i extrema kretsar även kallad ”rensjollen”) där han tänkt sälja sin bok.
Hur lång tid tog det att sammanställa boken? – Fyra år. De två första åren satt jag och skrev lite då och då när det fanns tid, men de två sista åren var det ett heltidsjobb. Sista året körde jag i princip dygnet runt.
Hur finansierade du det hela? – Jag sålde filmsamlingen – drygt 2 000 kassetter. Den var kanske värd 600 000 kronor, men jag fick inte så mycket eftersom jag sålde den i klump till en person.
Hur gjorde du för att avgränsa materialet? – Från början var tanken att ta med allting inom death metal fram till idag, att skriva lika grundligt hela tiden, men det gick helt enkelt inte. Thrashkapitlen var på väg ut ett tag, men jag kände att de var nödvändiga i slutändan.
Hur gick du till väga för att spåra upp alla demos och fanzines? – En del hade jag sedan tidigare, resten lånade jag. Jag lånade minst tvåtusen demos av en kille exempelvis. Det var ett jävla jobb att bara lyssna igenom allt. Man tappar omdömet efter ett tag, men då slängde jag bara på Nihilist för att få en referenspunkt. Nihilist, Grotesque och Merciless är de tre band som jag tycker är klart bäst inom genren.
Berätta mer om arbetet. – Boken kom en dag innan releasefesten, så det var ju lite nervöst. Det var problem med allting. Det var inte lika lätt att göra en bok som ett fanzine, om man säger så. Ändrade man ett kommatecken så ändrades ungefär allting på alla sidor. Enbart layoutarbetet tog tre och en halv månad. Men vad fan, man vill ju göra någonting vettigt av sitt liv och det här tycker jag är vettigt.
Hur är det att skriva på engelska? – Jag är hyfsad på engelska. Jag kollar mycket på Simpsons, så man har ju snott en och anna formulering här och var, haha! Och så har jag pluggat en hel del och därmed skrivit en mängd uppsatser, så då blir det hyfsat.
Vad blir nästa skrivprojekt? – Ingen aning. Man tror jobbet är klart när boken är ute, men det här är totalt underground så jag gör allting själv. Varenda kväll går åt till att tejpa paket och fixa beställningar. Varenda bok som säljs går via mig. Och så har jag ett band som repar tre gånger i veckan, och ett heltidsjobb på det… Man blir rätt slut.
>Time for a Swedish post. I wrote this summary of the Roadburn festival 2009 for Sweden Rock Magazine. — Jag tänker fortfarande på Roadburn av Mattias Indy Pettersson
Det har nu gått en månad sedan Roadburn-festivalen gick av stapeln i lilla Tilburg i lilla Holland, men det har nog inte gått en dag eller natt utan att jag tänkt på eller berörts av festivalen på ett eller annat sätt. Jag tänker fortfarande på Roadburn.
Lördagen den 25 april, precis efter att NEUROSIS har förlöst något av det mäktigaste jag upplevt i hela mitt liv, så står jag där med tårar rinnandes längst kinderna. Folk runtomkring mig skriker i extas långt, långt efter att musiken har tystnat. För ett ögonblick tror jag mig förstå jihad, fanatismen och den religiösa galenskapen, för det här känns ända in i själen. Det är något man aldrig glömmer. När musik berör så djupt så går det inte att stå emot. Man blir en religiös fjant, helt enkelt – och får dåndimpen!
Roadburn presenterar sig själva så här: This is a gathering of like minded bands and fans from around the world, joined together by a love of music. This is a celebration of tube-driven distortion and crackling electric guitars, a raising of musical consciousness and brotherly and sisterly love, a communion with THEE MIGHTY RIFF, a time and place to get high en mass and bask in the heaviness.
Bättre än så kan inte festivalen beskrivas. Man erhåller en strid ström av upplevelser där det är rena lyxen att kryssa mellan alla godsaker som erbjuds: tre scener under samma tak, fantastiskt ljud, oerhört välarrangerat på alla plan, en hängiven publik, svingrymma band och en obeskrivligt mysig stämning. Fansen är där för att dyrka, banden är där för att frälsa.
Det här året, festivalens tioårsjubileum, kureras lördagen av NEUROSIS, vilket innebär att det är de som bestämmer vilka band som spelar just denna dag. Jag vet inte hur många gånger jag har gått igenom lördagens osannolika spelschema. Startfältet är obeskrivligt bra och NEUROSIS utgör den absoluta höjdpunkten klockan tio på lördagskvällen. NEUROSIS, ja. Herrejävlar. Innan giget sätts det upp plakat som varnar för den höga ljudnivån. “Räcker det inte med all hype nu”, hinner jag tänka. När jag sedan står där i världens fetaste torktumlare och kippar efter andan så fattar jag vad de menar. Satan, vilken volym! Jag är inget större fan av bandets new age-plattor (allt efter 1999 års “Times of Grace”), även om senaste “Given to the Rising” (2007) är fantastisk i sin återgång till det tyngre och brutalare. Men trots att kvällens låtlista nästan uteslutande består av senare material går det inte att motstå bandets enorma kraft. Det är verkligen svinbra. Enligt spelschemat (som alltid följs strikt discplinerat på den här festivalen) ska de sluta halv tolv, så när en sinnessjukt tung version av “Times of Grace” tonar ut vid den tiden utgår jag ifrån att det hela är över, och jag är förbannat nöjd. Då ser jag det. Fyra pukor bärs ut på scenen och en välbekant oljudssampling börjar fräsa i högtalarna. Jag får en flashback till 1996 och Eldslandet i Jönköping, platsen där jag för första gången skådade vad som kom att bli ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. NEUROSIS, ett band jag aldrig hade hört talas om då, står på scenen och inleder med att hamra infernaliskt på pukor. “Through Silver in Blood”! Det är bland det tuffaste jag någonsin sett och hört. En oförglömlig upplevelse. Och nu händer det igen, fjorton år senare. I ren panik rensar jag blixtsnabbt min kamera på alla dagens bilder och filmklipp och ställer mig i givakt med kameran i filmläge. Det kan vara så att de tänker köra “Through Silver in Blood”. Och fem sekunder in i nedanstående filmklipp kan man höra min reaktion när jag fattar att det verkligen är den låten som ska framföras. Tårarna rinner som på ett litet barn och det är för mig en gåta hur jag ens lyckades hålla kameran någorlunda stilla. Chocktillstånd, förmodligen.
Men jag går händelserna i förväg. Redan på torsdagen inleds festivalen och det absolut första bandet på lilla scenen (storleksmässigt som Kafé 44 i Stockholm ungefär) visar sig vara det absolut bästa. FARFLUNG från Los Angeles låter som en spacerock-variant av JOY DIVISION, som en roadtrip i rymden, som… jag vet inte vad. Vokalisten står där längst fram och rattar sitt lilla rymdskepp bestående av ett gäng synthar och effekter, och publiken bara gapar, ler fånigt och dyrkar på alla fyra. Jag lyckas filma delar av giget, men fångar inte magin. Hela konserten finns dock att uppleva i strömmande format på följande adress: http://3voor12.vpro.nl/concerten/
Det absolut sista bandet denna torsdag uppträder även de på lilla scenen, och även här blir jag totalt knockad. Tröttheten var nära att få mig att ge upp och skippa detta, men jag tackar gudarna för att så icke skedde. WHITE HILLS från New York skapar äkta sjuttiotalspsykedelia med en sådan grym närvaro att man tappar brallorna. De första fem minuterna ägnas dock åt typiskt manligt beteende då basisten visar sig vara som tagen från valfri ockult underjordsskräckis från sjuttiotalet. Hon bär plyschdräkt! Och hon är en gudinna rakt uppstigen från helvetet! Snyggheten personifierad. Och hon spelar så jävla coolt. Efter att ha kommit över denna chock upptäcker jag även musiken. Helt fantastiskt. Alla skivor är härmed beställda och jag vet inte hur många gånger jag kollat nedanstående klipp:
Under dagen har jag även beskådat italienska UFOMAMMUT som inledde årets festival. De är svinbra på platta, men live funkade det tyvärr inte alls. Volymen är för låg, låtarna för okarismatiska och trummisen tycks ha en dålig dag. Rose Kemp, dotter till Maddy Prior och Rick Kemp från bandet STEELEYE SPAN, inleder sitt gig med tjugo minuters krångel om någon lam ljudinställning. När det väl brakar igång är jag duktigt irriterad och kan inte riktigt insupa atmosfären. Hon är en fantastisk sångerska och bandet får verkligen hennes märkliga blandning av singer/songwriter, tung rock, folkprog och psykedelia att lyfta, men efter halva giget lämnar jag lokalen. Mitt följe intygar dock att andra häften av konserten var magisk. Jag betvivlar dem icke.
I stället glider jag över till Green Room, den mellanstora lokalen, och beskådar en orkan, en sjuhelsikes cyklon, i form av amerikanska MINSK som inte låter helt olikt NEUROSIS kring “Times of Grace” emellanåt. När de drar på som mest tvingas man nästan bakåt av ljudväggen – och då lägger de in ytterligare en växel! Och sedan river de ljudväggen med tystnad. Det är imponerande att beskåda. Ultrakultbandet AMON DÜÜL II, av många ansedda som krautrockens grundare och pionjärer (första plattan, ”Phallus Dei” kom 1969), står på stora scenen och svajar. De är inga ungtuppar direkt, men Renate Knaup håller igång cirkusen och det funkar. Är man ett gammalt fan tror jag att man uppskattar gruppen mer än vad jag gjorde. Även detta gig går att lyssna på i sin helhet här: http://3voor12.vpro.nl/concerten/
Norska MOTORPSYCHO övertygar hela första timmen med sin äckligt skickliga blandning av psych, rock, jazz och vilken genre man än kan tänka sig. Min rygg börjar strejka och när jag rör mig runt i lokalen börjar de spela poplåtar. Nog för att viss pop går hem i mitt hem, men inte ikväll. Inte just nu. Trion lirar i ytterligare en och en halv timme, men det finns annat att upptäcka. Jag glider vidare i jakt på mer magi. Överskattade WOLVES IN THE THRONE ROOM och THE DEVIL’S BLOOD skippar jag med glädje och åkallar istället plyschklädda demoner tillsammans med världens bästa WHITE HILLS. Efter en sån här dag undrar man stillsamt hur fan det ska kunna bli bättre. Det är väl lika bra att åka hem redan efter första dagen? Nästan så.
Tur då att fredagen inte är fullt lika hysterisk i sitt upplägg. Dagen inleds med fantastiska BOHREN UND DER CLUB OF GORE. Den stora scenen är fullständigt dränkt i mörker, så när som på en minimal spotlight vid varje medlem. Man ser aldrig något annat än deras ansikten, och då endast i ett rökigt dis. Så snyggt! Så suggestivt! När den Twin Peaks-minnande jazzen sveper genom lokalen och baskaggen (även den upplyst visandes omslaget till senaste skivan “Dolores”) mullrar så det fläktar kring öronen är det bara att luta sig tillbaka och njuta. En bättre början på dagen är svår att tänka sig. För kamrat Martin Hallin, tidigare vokalist i black metal-konstellationen NEPHENZY CHAOS ORDER, är detta festivalens absoluta höjdpunkt. In i dimman, in i mörket…
Direkt efter tyskarna så kliver gamla klassiska ANGEL WITCH upp på scenen. Kontrasten är total och väldigt välkommen. Mitt bland all ”svår” musik är det skönt med äkta, renrasig heavy metal, och jag tror ingen blev särskilt besviken. Spelglädjen hos britterna går nästan att ta på och folk headbangar loss totalt. Fler nedslag i väntan på SAINT VITUS: VIBRAVOID lyckas bra med sin psychrymdrock (hur många effektpedaler kan man koppla samman egentligen?). Japanska MONO förtrollar som alltid. Alla gånger jag har sett CATHEDRAL har jag somnat stående efter två låtar, så jag avböjer deras invit denna gång.
Och så äntligen SAINT VITUS då. De ser så sjukt coola ut att man knappt tror det är sant. Wino är så jävla hårdrock. Och han allena håller samman setet, för de andra är ute och cyklar på fattiga Elgiganten-cyklar mest hela tiden. Så är det faktiskt. Visst, SAINT VITUS är inget jävla DREAM THEATER gällande spelskicklighet, och de är verkligen inget BLACK SABBATH gällande komponerande, men nån hejd på kackigheten får det väl ändå vara? Kommer Armando in på ettan en enda gång? Tveksamt. Vad pysslar Dave Chandler med? Ingen som vet. Hans gitarrsolo är fantastiskt i all sin tafflighet, och när sedan Armando avlöser honom med ett ”trumsolo” som får hela Spinal Tap-filmen att radera sig själv från masterbandet så tycker jag nästan synd om gubbarna och de fanatiska fansen som enträget står och tokhyllar. Men det är ändå coolt på nåt sätt. Det är SAINT VITUS-coolt. Trots det väljer jag att gå på upptäcksfärd och hamnar mot all vett och sans framför ett band vid namn DRAGONTEARS (!) från Danmark (!!). Jag likställer ju power metal med dansbandsmusik och schlager. Vad är det som händer? Men trots det ultrasunkiga bandnamnet är dessa danskar årets överraskning. Jag tror de kör två låtar under hela konserten, och vi snackar således långa, utdragna jamsessions där det psykedeliska aldrig tycks ta slut. Vi som är där dras in i en av många transer och vägrar ge upp. Deras album ”Tambourine Freak Machine” rekommenderas å det varmaste. Det lät och såg ut ungefär så här:
Lördag. Den stora NEUROSIS-dagen! GRAILS inleder med ett schysst set som kanske aldrig riktigt lyfter utöver det vanliga, men som tveklöst får mig att bege mig till deras gratisspelning några dagar senare i Stockholm. Att de sömlöst byter instrument med varandra ett flertal gånger under konsertens gång visar bandets bredd. Bör upplevas! EARTH, som jag sett några dagar innan i Stockholm (och som du kan läsa en intervju med här), och som jag därför inbillar mig kunna undvara till förmån för nya upptäckter, är enormt svåra att motstå på den stora scenen. Helt plötsligt går tillvaron i slow motion och man tror sig befinna sig mitt ute i den amerikanska öknen. På riktigt. Den effekten har EARTH på mig. Fantastiskt och galet. Vidare till Eugene Robinson, en stor svart kille som är känd för sina åsikter om… slagsmål. Han har till och med skrivit en bok betitlad “Fight” (rekommenderas varmt till fightingfans, MMA-dyrkare osv…). Han sjunger även i konstighetsrockbandet OXBOW. På Roadburn står han ensam på scenen och berättar anekdoter från sin uppväxt som kantats av våld. Han verkar inte helt pålitlig i sitt agerande och det är med viss spänning som jag står längst fram. En rullstolsbunden kille har helt plötsligt mikrofonstativet i knät. Det är en tryckt stämning i lokalen och jag gillar det skarpt. Efter sitt spoken word-framträdande får han sällskap av bandet BLACK SUN och tillsammans kör de ett improviserat nummer som stinker av svett, ilska och energi. Sannerligen ett udda inslag även på en festival som Roadburn.
En av festivalens höjdpunkter (det finns hur många som helst!) är tveklöst OM, en duo som nöjer sig med bas och trummor. Al Cisneros, som till vardags tjänar sitt uppehälle som schacklärare, tidigare i mäktiga SLEEP, och Emil Amos (även i GRAILS) ser så otroligt sköna ut på den stora scenen att man blir glad bara av åsynen. När de börjar lira… Jösses! De låter fullständigt magiska tillsammans. Kanske att Amos borde hejda sig lite i sitt trumvirvlande – musiken bygger faktiskt på transframkallande minimalism – men vad fan, det får gå. Man ger sig hän. När “At Giza” kickar igång njuter nära tvåtusen personer i full beundran. De avverkar en ny låt som är fullständigt grym och som jag fångar på film, men några dagar senare får jag mail från Al där han vänligt ber mig ta bort klippet från YouTube. När skivan kommer ut åker det förhoppningsvis upp igen.
Jag vägrar bryta OM-transen och missar således början av U.S. CHRISTMAS, ett av de band jag verkligen sett fram emot. Samtidigt vill jag ha bästa möjliga plats inför NEUROSIS som börjar samtidigt som U.S. CHRISTMAS slutar. Å, dessa förbannade krockar! Jag väljer sålunda att stanna kvar efter OM och påbörjar min mentala förberedelse inför festivalens katarsis. Men trots att jag missar U.S. CHRISTMAS är jag nöjd ändå. NEUROSIS dög som bekant. Ytterligare några band spelade efter deras monumentala ångvältsgig, men jag orkade inte mer. Man vill inte dö riktigt än. Jag tänker redan på nästa års Roadburn…
>I often return to the reggae. It may take months between each listening session, but once the bass kicks in I’m trapped. Since I’m hooked on strange sounds I prefer the most spaced out old school dub, but regular mainstream reggae might work just as good. If I was forced to pick ten albums that I had to listen to for the rest of my life, The Wailers Catch A Fire would doubtlessly be one of them. Just make sure you get the original (previously unreleased) Jamaican versions of the songs, since the remixed English versions suck ass. Trust me. If you want both, then get the Deluxe Edition.
The Wailers – Catch a Fire (1973) One of the 10 best albums of all time.
The religious and simple-minded homophobic message often present within the reggae culture is fucked up, of course, but stuff like that has never stopped me from listening to good music, and when reggae is good it kills. Too bad 90% of all reggae is crap, though. But that’s the tiresome problem with all music genres: everything sucks, except for that 10% worth of gold.
If you want some heavyweight dub, make sure to check out pretty much everything released by the Blood and Fire label. Instant faves ought to be The Dubmasters remix album X-Ray Music, the first Heavyweight sampler, King Tubby’s Dub Gone Crazy albums, I-Roy’s Don’t Check Me With No Lightweight Stuff… Everything!
Yesterday my friend David Bock sent me an amazing dancehall mix namedRoll Like A Thunder Vol. 1, mixed by the folks at Computer Style. It’s been on repeat ever since. Check out the track list:
01. Scientist – Dematerialize 02. Anthony Johnson – Soundclash 03. Supercat – Dance Inna New York 04. Early B – Bicycle 05. Shabba Ranks – Respect 06. Barrington Levy – Murderer 07. Carlton Livingston – 100 Lbs Of Collie Weed 08. Shinehead – Billy Jean 09. Lone Ranger – M16 10. Tenor Saw – Roll Call 11. Tenor Saw – Golden Hen 12. Sizzla – Blessed 13. Capleton – Weh Dem Go So Fast 14. Elephant Man – How Di Fire Fi Out 15. Lexxus – Quit 16. Michael Palmer – Lick Shot 17. Michigan & Smiley – Diseases 18. Cocoa Tea – Lost My Sonia 19. Josey Wales – Gateman 20. Nicodemus – Boneman Connection 21. Jah Thomas – Dancehall Connection 22. Michigan & Willie Williams – Armagedeon 23. Barrington Levy & Cutty Ranks – You Must Be Greedy 24. Johnny Osbourne – Ice Cream Sound 25. Mega Banton – Sound Boy Killing 26. Cobra – Gundelero 27. Johnny Osbourne – Little Sound Boy 28. King Tubby – Death Row 29. Michael Bitas – Die Yu Die 30. Courtney Melody – This Sound A Dem Trouble 31. Courtney Melody – Ninja Mi Ninja 32. Ackie – Call Me Rambo 33. Lee Perry & The Full Experience – Disco Devil
Electric Wizard
