Portal — ION, AVOW, HAGBULBIA

ION

Den människoliknande varelsen Nyarlathotep som i H.P. Lovecrafts mytologi likt råttfångaren i Hameln lockar till sig följare genom trollbindande toner och drömspel går även under namnet Det krälande kaos. Ett kaos som långsamt sveper genom människorna på jorden med syfte att sprida galenskap genom fasa och osäkerhet i en sammanfallande värld.
Portals egensinniga death metal jobbar på samma sätt. På ytan ett myllrande kaos, på djupet en transframkallande, ihållande förfäran som släcker liv. När jag lyssnar igenom ION upphör både tid och rum, tankar och medvetande, och det enda som existerar är en massa av organiserat oljud som hämtat från botten av där allting började. Det är ingen slump att jag tappar förståndet. Detta är psykiskt krävande, kanske till och med kvävande. Att fullständigt låta sig omslutas av Portals vansinne resulterar onekligen i en fascinerande utmattning. Efteråt känns livet lite mörkare och mycket intressantare, ty man har stirrat ner i avgrunden. På riktigt.

AVOW

Portal har gått från oklarhet till oklarhet sedan första demon 1998 och nyförlösta ”Avow” talar knappast sitt tydliga språk. Det är befriande att inte riktigt veta vad som väntar när musiken följer ett mönster olikt allt annat. Betänk att sångaren The Curator brukade ha ett gökur på skulten (vilket med fördel kan beskådas på YouTube, sök på ”Glumurphonel”). Det låter därefter. Ett instängt, klaustrofobiskt mörker där man kan tro att de virvelvindsaktiga riffen spelas baklänges, att trummorna tonsätter en dödsryckning, att namnlösa fasor sakta men säkert reser sig från djupen… Att kalla Portals death metal för avantgardistisk är garanterat en underdrift.
Och nu sjunker man än djupare ner i lagren av smuts och förvirring. Det är bottenlöst. De ständigt närvarande underliggande oljuden bidrar till obehaget, och i avslutande ”Drain” blir det som mest effektivt. Således en perfekt övergång till ”Hagbulbia”, skivan som ackompanjerar ”Avow”. Mardrömmen fortsätter där. Emot världen, emot livet.

HAGBULBIA

”Hagbulbia” släpps utan förvarning, samma dag som utannonserade ”Avow”. Hipsters flåsar i kör och snart finns skivorna ihopmixade på nätet. De tror nämligen att det är så de ska belyssnas, likt det Neurosis gjorde för tjugo år sedan. Då fungerade det, främst för att det var så det var tänkt, men också för att speltiden på de båda skivorna var densamma. Så är inte fallet här. Skivorna avnjutes alltså med fördel separat.
Detta är Portal kört genom ett filter som slipat bort alla former av riff och referenser till sedvanliga instrument. Man möts av streck, tjocka och tunna linjer av ljud, grovt sammanfogade till en helhet som bygger vidare på det skrikande vakuum som uppstår efter ”Avow”. Att lyssna på dessa skivor efter varandra är som att uppnå nivå fem i en högt doserad tripp, en nivå där egot har upplösts, hjärnan har smält och det råder fullständig häpnad och ödmjukhet inför vad som enklast kan beskrivas som en mörk ny tidsålder. Människan pulveriserad. Ett överväldigande tomt intet.