Category Archives: swedish

music, reviews, swedish

Funeral Mist – Salvation & Maranatha

1 Comment

Det finns såklart spår av vad som komma skall på mini-LP:n ”Devilry” (1998), men ingen hade väl kunnat ana vilket brutalt jävla övergrepp ”Salvation” skulle innebära fem år senare. Den ångvält som albumdebuten utgör saknar motstycke i black metal-historien. Åtminstone där och då i min revisionistiska bok.

2003 var black metal nämligen något uddlöst och intetsägande. Mainstream, helt enkelt. En formula som upprepade sig själv. Ljudmässigt kunde det knappast låta tristare. Textmässigt är det svårt att hitta något mer andefattigt. Men allkonstnären Arioch och batteristen tillika producenten Necromorbus gav uppenbarligen fan i den själlösa nutiden och skapade något som hämtat direkt från ett ortodoxt helvete.

Redan efter nittio sekunder står det klart att detta är våld mot alla sinnen. Religiöst, fanatiskt våld i sin smutsigaste form, som hitsänt av Satan själv. En förkunnelse av och en uppgörelse med kristendomen, helt utan skygglappar och initierat som få, och med en vibrerande mörk kraft i botten. När Necromorbus vrider upp tempot i inledande ”Agnus Dei” fattar man att det är helt kört. Sedan fortsätter misshandeln i spår efter spår; lager på lager av kaos, likt en tonsatt apokalyps som exploderar och imploderar samtidigt, till dess att skeva fioler från den över hundra år gamla skräckfilmen ”Körkarlen” (1921) av Victor Sjöström ekar ut i tomrummet. Världen har aldrig hört något liknande.

Men bland alla dessa lager finns dessutom låtar. Kompositioner. Melodier och ljud som biter sig fast. En atmosfär som dryper av fasa. Det är få plattor som får mig att känna genuint obehag, som får mig att må psykiskt dåligt. ”Salvation” är en av dom, och jag välkomnar den känslan. Att öppna upp sinnena för Funeral Mist är som att ingå i ett väckelsemöte. Gudsfruktan och djävulsdyrkan i symbios. Jag får flashbacks till barndomens tältmöten med Pingstkyrkan där vuxna män talade i tungor. ”Shine through me, Satan! Yes, live now through this tool of yours. Live through me, O seditious star, and like a thousand suns shall I spread thy light”… Fy fan, vilka minnen!

Ariochs röst går genom märg och ben. Varje andetag sliter sönder, varje skrik har sin plats. Ofta är rösten överallt, körd genom effekter, baklänges, upp och ner och ut och in. Alltid organisk. Hela ljudbilden är organisk. Stundtals som en rejäl knytnäve rakt in i magen, andra gånger surrande likt flugor kring lik. Utan rösten inget Funeral Mist. Och betänk en tidstypisk metalproduktion anno 2003 på ”Salvation”. Bevare oss väl. Bra produktioner sänker ofta skivor av denna kaliber. Det måste vara bra på rätt sätt, annars blir det platt, livlöst och tråkigt.

Men ”Salvation” är aldrig tråkig, särskilt inte i ”Sun of Hope”. Här bildar flagellanter i procession en skrämmande fond under vredens dag. Scenen är tagen från Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” (1957) och återkommer i slutet av låten, vars sista rad lyder ”Purity comes when death is all”. Dessförinnan har den slutgiltiga striden mot Guds krafter utkämpats, och eskatologin är fulländad. Det finns inte en sekund som går förlorad här. Tränger man igenom väggen av kaos belönas man rikligt med ett ständigt varierande flöde av energier.

Det är tveksamt om kraut och shoegaze fanns i Funeral Mists sinnevärld för tjuo år sedan, men det transframkallande, monotona malandet gav åtminstone mig en resa åt det hållet vid första lyssningen. Pulserande, hypnotiskt. ”Circle of Eyes” är praktexemplet.

Är ”Salvation” det bästa som hänt black metal sedan Mayhems ”De Mysteriis Dom Sathanas”? Tveklöst. Men sex år senare kom ”Maranatha”.

Året är 2009 och det har gått drygt 1980 dagar sedan vi kördes över fullständigt av mästerverket ”Salvation”. Omslaget till nya ”Maranatha” visar bland annat en äldre dam (med betoning på äldre och med citationstecken runt dam) som visar fittan. Vid belyssning hörs en televangelist ropandes något om blodet, Djävulen och Jesus. Allt är som det ska vara. Men ändå inte. Något har hänt.

Kan black metal låta så här? Utblåset vid 03:13 i ”White Stone” ger mig gåshud och jag inser att black metal kan låta hur som helst, så länge Satan finns i detaljerna och det finns ett uns av metal.
”Jesus Saves” kommer an med samma urkraft som i Burzums ”Jesu død”. Den senare nickningen till Wovenhand (namnet symboliserar två händer sammanflätade i bön), ett band under ledning av den svårt kristne David Eugene Edwards, är inget hån, utan snarare ett tecken på ömsesidig respekt. De öser ur samma outtömliga källa, kristendomens Bibel och dess upplevelsevärld.
”A New Light” bländar med vackra körer som abrupt avbryts av ett sinnesslött ”Öööh!”. Jag tänker mig en dyngrak Gud som har fått slut på tankar. ”My throat is a thousand open graves” låter det, och Arioch gurglar gravaska med blod och galla.
”Blessed Curse” stoltserar med ett trumkomp som motoriskt driver på i all oändlighet. Ett urkomp som är så urbota enkelt, men ack så effektivt. När Jerikos horn ljuder och murarna faller har Arioch själv förvandlats till evangelist.
”Anti-Flesh Nimbus” avslutas med en sampling av ”Ederlezi”, en traditionell rumänsk folksång, kanske mest känd från Emir Kusturicas film ”Zigenarnas tid” (1988). Det sista ordet som uttalas på skivan är ”God”.

Funeral Mist har härmed utvecklats till Ariochs soloprojekt. Han har funnit sin ton och sin tro på att ramen är rak, men går att töjas. Skapelsen är hundra procent black metal, och ändå liknar den inget annat i genren.

5029 dagar senare är det september 2022 och ”Maranatha” snurrar fortfarande regelbundet i min hjärna. Så framskrider ett mästerverk.

/Publicerat i Sweden Rock Magazine #12 December 2022

music, reviews, swedish

Portal – ION, AVOW, HAGBULBIA

ION

Den människoliknande varelsen Nyarlathotep som i H.P. Lovecrafts mytologi likt råttfångaren i Hameln lockar till sig följare genom trollbindande toner och drömspel går även under namnet Det krälande kaos. Ett kaos som långsamt sveper genom människorna på jorden med syfte att sprida galenskap genom fasa och osäkerhet i en sammanfallande värld.
Portals egensinniga death metal jobbar på samma sätt. På ytan ett myllrande kaos, på djupet en transframkallande, ihållande förfäran som släcker liv. När jag lyssnar igenom ION upphör både tid och rum, tankar och medvetande, och det enda som existerar är en massa av organiserat oljud som hämtat från botten av där allting började. Det är ingen slump att jag tappar förståndet. Detta är psykiskt krävande, kanske till och med kvävande. Att fullständigt låta sig omslutas av Portals vansinne resulterar onekligen i en fascinerande utmattning. Efteråt känns livet lite mörkare och mycket intressantare, ty man har stirrat ner i avgrunden. På riktigt.

AVOW

Portal har gått från oklarhet till oklarhet sedan första demon 1998 och nyförlösta ”Avow” talar knappast sitt tydliga språk. Det är befriande att inte riktigt veta vad som väntar när musiken följer ett mönster olikt allt annat. Betänk att sångaren The Curator brukade ha ett gökur på skulten (vilket med fördel kan beskådas på YouTube, sök på ”Glumurphonel”). Det låter därefter. Ett instängt, klaustrofobiskt mörker där man kan tro att de virvelvindsaktiga riffen spelas baklänges, att trummorna tonsätter en dödsryckning, att namnlösa fasor sakta men säkert reser sig från djupen… Att kalla Portals death metal för avantgardistisk är garanterat en underdrift.
Och nu sjunker man än djupare ner i lagren av smuts och förvirring. Det är bottenlöst. De ständigt närvarande underliggande oljuden bidrar till obehaget, och i avslutande ”Drain” blir det som mest effektivt. Således en perfekt övergång till ”Hagbulbia”, skivan som ackompanjerar ”Avow”. Mardrömmen fortsätter där. Emot världen, emot livet.

HAGBULBIA

”Hagbulbia” släpps utan förvarning, samma dag som utannonserade ”Avow”. Hipsters flåsar i kör och snart finns skivorna ihopmixade på nätet. De tror nämligen att det är så de ska belyssnas, likt det Neurosis gjorde för tjugo år sedan. Då fungerade det, främst för att det var så det var tänkt, men också för att speltiden på de båda skivorna var densamma. Så är inte fallet här. Skivorna avnjutes alltså med fördel separat.
Detta är Portal kört genom ett filter som slipat bort alla former av riff och referenser till sedvanliga instrument. Man möts av streck, tjocka och tunna linjer av ljud, grovt sammanfogade till en helhet som bygger vidare på det skrikande vakuum som uppstår efter ”Avow”. Att lyssna på dessa skivor efter varandra är som att uppnå nivå fem i en högt doserad tripp, en nivå där egot har upplösts, hjärnan har smält och det råder fullständig häpnad och ödmjukhet inför vad som enklast kan beskrivas som en mörk ny tidsålder. Människan pulveriserad. Ett överväldigande tomt intet.

politics, swedish

>Mjuka tankar om terrorattentatet i Stockholm 2010

11 Comments

>

Den här gången orkar jag inte tänka på engelska. Det får bli en ström av tankar på svenska, skrivna i affekt efter att ha tagit del av en otrolig mängd skitsnack om muslimer på det världsomspännande fria nätet som världsmakten nu är så mån om att begränsa…

Måhända får jag omvärdera tankarna vid ett senare tillfälle, men terrorattentatet i Stockholm har enligt min uppfattning att göra med följande:

1. Sveriges samarbeten med USA och det sionistiska Israel, USA:s utrikespolitik i stort, samt det sionistiska Israels dominans och arrogans gentemot omvärlden. Och börja inte ytlighetsjiddra om antisemitism med mig, tack. Det här går mycket djupare än så.
Jag har tidigare skrivit (på engelska) om sionismens destruktivitet på flera ställen i den här bloggen. Klicka här för en del av artiklarna.

2. En totalt misslyckad integrationspolitik som bl.a. beror på att media och politiker lever i en skyddad verkstad där man konsekvent vägrar att tala om de faktiska problemen. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet existerar inte på riktigt. Har du “fel” åsikter får du nämligen inte vara med. Det torde vara uppenbart att vi lever i en skendemokrati.

Ska vi då stoppa invandringen? Nej, absolut inte. Däremot måste den urskiljningslösa massinvandringen stoppas, eftersom vi uppenbarligen inte lyckas hantera den. Detta har varit solklart sedan dag ett.

3. Det är skrämmande att folk fortfarande inte har fattat att religiöst fanatiska människor av den här kalibern menar blodigt allvar när man konstant skändar deras profet och religion. Det här är ingen lek för dem, vilket givetvis är svårt att förstå för en sekulariserad svensk som inte bryr sig eller har kunskaper om något annat än Idol och som gärna drar alla miljarder muslimer över en kam för vad några relativt få extremister håller på med.
Människor tycks ha svårt att förstå att man också kan få ta konsekvenserna av sitt agerande emellanåt, särskilt om man vet om att fanatikerna faktiskt menar allvar. Därmed inte sagt att man ska låta terrorister diktera våra friheter.
Som en parentes: Den organiserade brottsligheten har dödat betydligt fler oskyldiga än vad terrorismen har lyckats med.

4. Gemene man är så otroligt dåligt påläst när det gäller omvärldsbevakning och kan i princip aldrig se de större sambanden. Man kan inte relatera, helt enkelt. Man kan inte förstå att detta kan hända i Sverige. Till och med chefsåklagare Thomas Lindstrand tycker att det känns som ”science fiction”. Vilken verklighet lever dessa människor i?
Man vill leva kvar i sin Astrid Lindgren-värld och slippa bry sig om hur det egentligen ser ut i världen, trots att det räcker med att läsa löpsedlarna för att förstå hur illa ställt det egentligen är. Inte ens WikiLeaks kan få Svensson att vakna, ty informationen går över dennes vattenskalle.

Om kunskapen om omvärlden är usel, så är kunskapen om islam ännu sämre. Det tjatas om muslimer när det borde pratas om fanatiska extremister. Man pratar om islam som en enda konsekvent religion, när verkligheten innebär att politisk islam omfattar hela det politiska spektrat från vänster till höger. Precis som det finns tusentals riktningar inom kristendomen finns det tusentals, troligtvis fler, riktningar inom islam. Islam har knappast en enda given mening.

Tyvärr är det oerhört få som orkar diskutera omvärlden efter att ha trampat runt i råtthjulet en hel arbetsdag. Då räcker hjärnkapaciteten endast till för att slappa framför TV:n.
Notera: Jag tillhör naturligtvis själv ”gemene man” och vill inte gärna ställa mig över andra, men det är ett faktum att majoriteten av människovarelserna inte är kapabla till annat än att dumarbeta ihjäl sig, supa sig ännu dummare och därefter slappa framför TV:n.

Att ett självmordsattentat skulle ske i Sverige var bara en tidsfråga. Jag är förvånad över att det inte skett tidigare, och att det inte sker mer frekvent, med tanke på det rådande världsläget (som i princip har sett lika miserabelt ut sedan människans begynnelse…).

Mänskligheten får alltid vad den förtjänar, vilket tyvärr i slutändan leder till terrorism och förtryck i alla dess former. Sådan är människan. Här finns ingen respekt, här finns ingen fred. Man får vara glad att just det här dådet inte orsakade ett blodbad och att han gjorde kaos med sig själv och inte vad som rimligtvis kunde ha blivit hundratals oskyldiga.
Detta är förvisso den första självmordsbombaren i Sverige, men däremot inte det första terrordådet på svensk mark. Folk glömmer så lätt…
Men jag tror ändå att det här bara är början. Något annat vore konstigt. Varför skulle saker och ting plötsligt bli bättre i världen? Jag ser ingenting som tyder på det.

Lars Vilks taffliga rondellhundar då? Ska han inte få kludda med dessa? Jo, självklart ska han få det.  Yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet osv är det viktigaste vi har. Man ska kunna skämta om allt. Samtidigt måste man inse att man även kan få ta konsekvenserna av sitt agerande. Man är liksom inte ensam här i världen.

Till syvende och sist handlar det om att respektera andras åsikter, hur konstiga de än må vara för en sekulariserad, priviligerad svensk som aldrig har varit i närheten av förtryck, krig, död, flykt och diktatur. Men det finns alltid en gräns för hur långt man kan gå i sitt syfte att provocera.

Personligen tycker jag givetvis att terrordåd som det här är fullkomligt sinnesförvridet, och att alla människor som brukar religionen enligt fanatismens oskrivna regler är körda i botten, men detta handlar inte så mycket om vad man som enskild person tycker, utan mer om hur man respekterar varandras åsikter i en globaliserad värld. Tyvärr har människan ingen känsla för något så enkelt som respekt utan tänker mestadels kortsiktigt på sig själv och har föga förståelse för omvärlden. Man håller sig inom tullarna, umgås alltid med likasinnade och tar sällan en diskussion.

Världshistorien bygger på våld och det finns ingenting som tyder på att det plötsligt kommer bli annorlunda och att våldet skulle trappas ner. Snarare tvärtom. Återigen: Mänskligheten får alltid vad den förtjänar. Västvärlden är inte navet i världsordningen, och om den vore det så borde den bete sig därefter. Om vi anser oss så mycket bättre än övriga folk så får vi visa det också, och inte bete oss lika korkat som den uppmärksamhetskåte Lars Vilks som ju är en nolla i sammanhanget. Jag blir nästan förbannad på mig själv som ens nämner honom här, även om jag fortfarande hyser stor respekt för hans tidigare konstverk.

Någon lösning på mänsklighetens idioti kan jag inte se, varken kortsiktigt eller långsiktigt. Människan är alltför korkad för att lyckas lösa ens de mest triviala vardagsproblemen, så varför skulle vi lyckas lösa det här?

Det bästa vore att börja om. Tillbaka till ingenting. Enter the void, into the wild, för att avsluta på engelska.

Enligt mig är ovanstående ett realistiskt sätt att se på saken.

music, reviews, swedish

>SRM Reviews (#72 June 2010) Watain – Lawless Darkness

6 Comments

>Published in Sweden Rock Magazine #72 June 2010.
Here’s the unabridged version.

Watain
Lawless Darkness – 9/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Det här är ett storslaget verk sprunget ur mörkermagiskt vansinne. Mäktigt och komplext, men ändå med ett helvetes driv. En episk tripp som går på djupet, men ändå bara skummar på ytan. Jag tror nämligen att Watain har ännu mer att ge, hur märkligt det än må låta.
Men jag var skeptisk. Hur kan man tio år efter den fullkomligt fanatiska debuten Rabid Death’s Curse utveckla och förnya en hel genre – till det bättre? Vad kan man göra efter Casus Luciferi och Sworn to the Dark utan att totalt tappa fotfästet eller upprepa sig? Jag trodde inte att Watain hade så mycket mer att ge, men efter tjugo intensiva genomlyssningar är jag överbevisad och sitter här med kalsongerna på huvudet. Den entitet som är Watain tar nu black metal vidare på allvar.

Samtidigt är detta en återgång, flera steg tillbaka bortom det tidiga raseriet. En hyllning till de klassiska album som släpptes på åttiotalet där varje låt var något av det bästa som gjorts; mästerverken som för alltid kommer att finnas i våra själar. Känslan framträder tydligast i Kiss of Death, ett lapptäcke av tvära kast som bara växer och växer. Överlag dryper plattan av allsångsvänliga slagdängor (Quorthons ande är allestädes närvarande) som till en början må framstå som primitiva, men som är ruskigt effektiva. Du lär komma ihåg de här låtarna. Och här finns skivans styrka: det enkla vävs samman med det komplexa, och balansen däremellan är perfekt, vilket även kan sägas om produktionen. Tore Stjerna har överträffat sig själv i den anrika Necromorbus-studion. Skivan kunde inte ha låtit annorlunda.
Enkelheten återkommer även i texterna. Det är slagkraftig lyrik, men ganska långt ifrån de komplexa sjoken på de två första skivorna. Även här en återgång alltså, som egentligen började redan på Sworn to the Dark. Jag gissar på en vilja till makt, att hitta urkraftkällorna. Ibland slår det enkla hårdare än det svåra.

Att kalla detta ett mästerverk är dock omöjligt. Det återstår att se om tio år. Men ändå: Waters of Ain. Carl McCoy. Herrejävlar.
Fields of the Nephilim-sångaren medverkar blott med tjugosju ord i detta avslutande stycke, men stämningen – som redan är magisk – höjs ytterligare några snäpp när karln börjar mässa. Just Waters of Ain (jag antar att ordleken ”Wat” och ”Ain” är medveten) blir smältdegeln där allt som byggts upp under resans gång faller på plats. Epik i kubik, men enbart på ett självklart och upphöjande vis, aldrig patetiskt.
Varje spår är värt sin vikt i guld, men d-taktsröjet i Malfeitor och Total Funeral måste framhävas, liksom den mäktiga refrängen i Wolves Curse. Här finns så mycket att ta av att en viss yrsel infinner sig när reptilhjärnan försöker bearbeta materialet, och  ändå är det så snyggt sammanhållet – och alltid omisskännligt Watain. Paketeringen, där den hittills relativt okände Zbigniew M. Bielak står för all konst, sluter cirkeln. Total perfektion.
Även om tio år lär jag bocka och buga inför Lawless Darkness. Kanske har jag även då kommit överens med albumtiteln…