>Published in Sweden Rock Magazine #64 August 2009.

Ahab
The Divinity of Oceans – 8/10
Napalm (Sound Pollution)

Den extremt extrema genren funeral doom är i mitt tycke oftast löjeväckande. Att spela så långsamt som möjligt och att låta vokalisten nästintill kväva sig själv medelst sinnessjukt dovt growlande är ingen utmaning. Mina förväntningar var således mycket låga inför detta släpp.
Men efter två genomlyssningar är jag nästintill hög, och jag har inte dragit ett enda bloss. Ahab skapar imponerande stor musik. De rör sig från fantastiskt vackra gitarrformationer till rejält brutalkrossande tyngd hur enkelt och naturligt som helst. Jag blir hela tiden överraskad av vändningar i låtarna, och då snackar vi alltså funeral doom – världens långsammaste genre. Att kunna göra något nytt av den är en enorm bedrift.
Någon renrasig begravning är det dock inte tal om. Ahab bryter traditioner på löpande band, men utan att gravskända alltför mycket. Sången pendlar mellan ultralåg growl och drömsk ren sång och ligger helt perfekt i mixen. Produktionen är överhuvudtaget som gjuten för ändamålet: känslan av att resa, betrakta och möta det mörkt gåtfulla havet, både ovan och under vattenytan. Kanske skulle det låta så här om Opeth närmade sig genren?
Det här är givetvis ingenting man diskar till. När The Divinity of Oceans ljuder ska det vara lugn och ro och mörker runtomkring. Här finns så många nyanser att upptäcka. Somnar du så förlorar du.
Tveklöst genrens bästa album.

———-

Dismember
Under Blood Red Skies DVD – 9/10
Regain (ADA/Warner)

Det här är så jävla bra! Dismember levererar alltid, och precis som med Bolt Thrower och Motörhead så vet man att det sällan kan bli sämre än asbra.
Skiva 1 klockar in på sjuttio minuter och innehåller Dismembers gig från Party San-festivalen i Tyskland 2008. Det är ett smart drag att börja med slöa Stillborn Ways. Det får publiken att gå helt bananas när tvåtakten plöjer fram i nästföljande Death Conquers All. Hälften av låtarna är från den senaste självbetitlade plattan, men i princip kvittar det från vilket album det här bandet väljer hits; det mesta är nämligen guld likt aset. Och när materialet framförs med sådan spelglädje och samspelthet är det bara att hänga med. Iron Maiden-partiet i Under a Bloodred Sky är så sjukt snyggt att man flinar bredare än vad som är möjligt. Även på scen hyllas bandets hjältar i form av klassiska posterflaggor med Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. En oväntad bonus dyker upp när de river av Tide of Blood, något som varken nämns på fodralet eller i DVD-menyn.
Andra delen av konserten utgörs av att hela debutplattan, Like an Everflowing Stream (1991), gås igenom i kronologisk ordning och jag hör mig själv ideligen utropa ”Det här är så jävla bra!” för mig själv i TV-soffan. Hela konserten är superbt filmad med mängder av kameror, och vi slipper tack och lov den hysteriska MTV-klippningen. Alla medlemmar har gott om tid i rutan. Till och med Thomas Daun syns osedvanligt bra bakom skinnen. När dessutom ljudet är fantastiskt (varenda trumdetalj hörs!), så är det svårt att inte ge högsta betyg för den här skivan.
Skiva två rymmer fyrtioåtta minuters härligt häng med grabbarna ute på vägarna i form av dokumentären Death Metal & More Mental Illness. Dessutom får vi bonusmaterial (ytterligare tjugosju minuters headbang och Die Apokalyptischen Reiter-ballonger) som fungerar som en förlängning av dokumentären. Jag gillar det skarpt! Det är en lätt efterbliven stämning över dokumentären och snubbarna bjuder verkligen på sig själva. Det här är lirare med ena foten på jorden och den andra på monitorn, frenetiskt headbangande sig igenom tillvaron. Man garvar mest hela tiden.
När Matti ”Kuk!” Kärki presenterar bandet från scenen med orden ”All the way from Norway, Copenhagen, we are fucking Entombed!”, varpå de sedan drar igång en hyfsat orepad cover på Entombeds Supposed to Rot där Matti growlar ”lalalalala” och bandet tycks spela olika låtar, så garvar man ännu mer. Översättningen är också av högsta kvalitet. När det i studion sägs ”Det var ett jävla bra hästgnägg där asså!” översätts detta med ”Great tremolowork!”.
Enligt promoblad och nyhetsutskick ska den här dubbeldisken innehålla ytterligare en hel konsert, men så är inte fallet. Det spelar dock mindre roll. Det här är så satans bra ändå.
Erik Danielsson från Trident Art/Watain har för övrigt gjort det läckra omslaget. Se och lär, photoshoppmuppar.

———-

Minsk
With Echoes in the Movement of Stone – 4/10
Relapse (Border)

Minsk öppnar likt ett piggare Neurosis, som ett psykedeliskt, mer svårtillgängligt Mastodon. Men ju längre man kommer in i den här skivan desto mer introvert blir materialet. Det känns som om strukturer suddas ut, som om man lämnar kroppen. Tillsammans med Minsk svävar man ut i rymden, drar omkring i öknen och sitter vid eldstaden hos några nedrökta hippies och lirar på pukor.
Det är flummigt, och det kräver koncentrerad lyssning. Mest intressant blir det i de sista skälvande styckena där Mogwais ande svävar över nejden.
Men jag tycker det blir för mycket utsvävningar och för lite låtar. Och när vokalisten går upp i det där högstämda Loa Falkman-skrålandet så osäkrar jag min Uzi. Samtidigt tror jag att albumet kan växa efterhand, men då krävs det givetvis att man sätter sig ner och tvångslyssnar. Just nu är jag inte särskilt sugen på det.

———-

Tormented
Rotten Death – 7/10
Iron Fist (Sound Pollution)

Pausen 03:01 in i Drowning in Decaying Flesh där det fullkomligt osar skit, piss, spya, död och vansinne säger allt om den här råa inspelningen. De första sekunderna i Reversed Funeral (briljant titel!) deklarerar också vad det handlar om: ös!
Mycket hänger på den råpunkiga mixen och den envetna tvåtakten som aldrig ger upp. Det är slagsmål i replokalen, men i grunden finns här mangelriff som mördar. Vi får absolut ingenting nytt, men det märks så väl när det är bra framfört och med rätt influenser.
Gött också att höra Andreas ”Drette” Axelsons röst igen. Jag gillar den som bäst på Marduks kaosartade debutskiva Dark Endless (1992). Här låter den mörkare och säkrare.
De här fyra lirarna återfinns även i ett stabilt kängpunkband vid namn Tortyr. Jag förväntade mig alltså en jävla omgång dödskäng, men så blev det inte alls. I stället fick man en näve skitig, gammal tvåtaktsdöds rakt i nyllet!
De e najs.

———-

Yob
The Great Cessation – 5/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Yob står bakom den smartaste definitionen av doom som jag någonsin skådat: albumtiteln The Illusion of Motion (2004). Jag älskar den! Och vilken platta det är! Tveklöst bandets kvalitetsmässiga höjdpunkt. Det blir knappast bättre än inledande Ball of Molten Led.
Men därefter dalade de snabbt. De blev aldrig bättre. Därmed inte sagt att det var dåligt, men det blev ett väldigt utdraget, repetitivt famlande efter kärnan. Uppföljaren The Unreal Never Lived (2005) lät så, och sedan upplöstes bandet.
Tyvärr känns denna comebackskiva likadan. Det är sällan dåligt, men jag tycker inte att Yob hittar fram till något riktigt väsentligt. Det är mycket mörkare än tidigare, och sången varieras än mer, men den släpiga, extrema doom som Yob står för finner inget hem förrän i det avslutande titelspåret.
Det räcker helt enkelt inte.

>Published in Sweden Rock Magazine #63 July 2009.

Anaal Nathrakh
In the Constellation of the Black Widow – 3/10
Candlelight (Sound Pollution)

Stackars lilla Anaal Nathrakh. De tror att de kan gömma sig bakom vansinnesskrik och blastbeats och emellanåt blanda in lite Emperor-storsvulstighet och komma undan med det. Icke!
Det här är black metal för folk som inte gillar black metal. Slipknot-black för vilsna får som vill ha sin black metal på bekvämt avstånd.
Bakom det plastiga kaoset döljer sig usel musik utan minsta övertygelse om något större än människan, och redan där är det kört för dessa bleka britter. Den stela produktionen gör inte det hela bättre.
Det här är duons femte fullängdare och man undrar stillsamt när sista andetaget är kommet så att alla som befläckats av detta dravel kan ägna sin tid åt viktigare sysslor.

———-

Brutal Truth
For the Ugly and Unwanted This is Grindcore – 3/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Kvalitet före kvantitet! Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger när det gäller grindcore. En grindcoreskiva/konsert bör vara max 25 minuter lång, allt annat är vansinne. Här får vi huvudsakligen Brutal Truths konsert från Obscene Extreme-festivalen 2007, samt ytterligare fyra gigs från Sounds of the Animal Kingdom-turnén 1997/1998. Total speltid: kring 210 minuter. Vem pallar?
När dessutom ljudet är under alla kritik på samtliga spelningar (endast huvudkonserten är filmad med flera kameror, resterande gigs är filmade av fans i publiken) känns detta som en blåsning. Man får inte ens några låtlistor. Gubbigt!
Den enda behållningen är att studera den kraftlöse trummisen Rich Hoaks besynnerliga spelstil och minspel, samt att Barbro Havohej från Birdflesh tackas på omslaget.
Detta var tidigare ett av mina favoritband där de två första plattorna, Extreme Conditions Demand Extreme Conditions (1992) och Need To Control (1994) definitivt håller än. Köp dem en gång till – även om du redan har dem – istället för det här skräpet.

———-

Goatwhore
Carving out the Eyes of God – 3/10
Metal Blade (Border)

Hur trovärdigt är det när ett gäng amerikaner med förflutet i band som Crowbar och Soilent Green slänger ihop ett black metal-band betitlat Goatwhore och kallar skivan för Carving out the Eyes of God? Avslutande låten heter To Mourn and Forever Wander Through Forgotten Doorways. Hade bandet varit bra hade det spelat mindre roll, men nu är det inte ens i närheten och då stör jag mig ännu mer på effektsökeriet.
Goatwhore sägs vara en unik blandning av black, death och sludge. Jag hör tyvärr inte det unika. Jag hör definitivt ingen sludge. Det här är så slickat som det kan bli.
När det dessutom spelas d-takt på amerikanskt vis (noll sväng, stelt som farmor, vek hi-hat) så är måttet rågat för min del. Ni andra kan ju sätta kepsen på sned och digga om ni känner för det.

———-

Myrkr
Black Illumination – 7/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Den väsande vokalisten låter sannerligen mer död än levande. Det är inte fråga om sång eller skrik utan snarare livlösa läten i upplösningstillstånd. Och lite så är det med musiken också. Den vittrar bort, svävar omkring likt unken luft och ställer till med dov oro i leden. Det enda som håller samman musiken är de envetna trummorna, trummor som inte gör mycket mer än håller entakten.
Detta är en fascinerande skapelse som lär växa efterhand, men just nu famlar jag i mörkret och försöker hitta den döda tråden som håller samman verket. När jag gjort det, när jag helt enkelt lärt mig låtarna, kan nog en viss dyrkan infinna sig. Men det kommer att ta tid att lära sig förstå.
Irländsk black metal som låter annorlunda, enkelspårig och murken. Jag tror att jag gillar.

>Published in Sweden Rock Magazine #62 June 2009.

1349
Revelations of the Black Flame – 6/10
Candlelight (Sound Pollution)

1349 spelar långsamt! Det tar ett bra tag för mig att ställa om efter den insikten.
Invocation låter som gamla Godflesh i slow motion. Nästföljande Serpentine Sibilance mullrar på i samma makliga tempo, likt upphackade övergångar mellan låtar. Sången ligger långt fram i mixen. Tre och en halv minut in i stycket kommer trumspelet igång, även här framfört på ett uppstyckat vis och vi snackar icke blastbeats förrän i de absolut sista sekunderna. Horns är tre minuters industriellt mörker. Sedan får vi en skvätt punkös och grind. Misanthropy innebär piano och baklängesgitarrer. Jag är förbryllad.
Det som på debuten Liberation (2003) var pisksnabb black metal med necroproduktion är nu något helt annat. 1349 har snickrat ihop ett väldigt annorlunda album. Ondskan finns inte längre i det extremsnabba och brutala, men väl i atmosfären och upplägget.
På sluttampen avverkas Pink Floyds Set the Controls for the Heart of the Sun i en tung, men kanske inte helt fulländad version, men som ändå visar åt vilket håll det lutar på denna experimentplatta. Efter detta följer ytterligare industrimörker och därefter avslutande At the Gateà som låter som ett mildare Sunn 0))) med tunga pukinslag. Mycket märkligt!
Men ändå inte helt oävet. Plattan funkar definitivt om man är i rätt sinnesstämning.

———-

Endstille
Verführer – 3/10
Regain (Sound Pollution)

Nej, jag kräver betydligt mer av min black metal än det här jämntjocka materialet. På tyska Endstilles sjätte album är produktionen kanon, trummorna låter bra, materialet varieras från snabbt till långsamt, tungt och ettrigt – men finns absolut ingenting som sticker ut. Jag minns inte en enda låt, inte ett enda riff. Ingenting. Endstille tråkar ut mig med sin totala brist på engagemang.
Det enda bestående minnet av detta album är vokalistens entoniga skrik som ligger som ett sprikrakt streck genom hela plattan.
Käften, tack.
Ett onödigt album från ett onödigt band.

———-

Funebrarum
The Sleep of Morbid Dreams – 6/10
Cyclone Empire (Sound Pollution)

Det här är riktigt bra. Men det skulle kunna vara ännu bättre.
Amerikanska Funebrarum slaktar sig fram likt ett slarvigare Kaamos med inslag av ett mörkare General Surgery och stanken från gamla uppgrävda Deicide-demos. Ungefär så. Det är den typen av mörk omodern death metal som får folk att knyta näven och headbanga så att credknapparna lossnar från skinnjackan. Ömsom snabbt, ömsom tungt, och alltid med brutala riff i bakfickan.
Men det som saknas är tydliga refränger. Jag väntar hela tiden på klimax, men orgasmen kommer aldrig och det lämnar mig otillfredsställd med värkande pungkulor.

———-

Maim
From the Womb to the Tomb – 6/10
Soulseller (Sound Pollution)

Old school death metal blir inte mer old school än så här. Och det är så sjukt mycket bättre än all digitaltråkig new school-döds som själsmördar musiken på ett uselt sätt. Maim från Åtvidaberg själsmördar på ett fantastiskt vis på denna debutplatta genom att dyrka det som en gång var och föra arvet vidare istället för att utveckla ett nytt tråkigt blastbeat.
Men hur står de sig gentemot originalen och inspiratörerna? Ganska slätt, faktiskt.
Men det är inte lätt att göra en Epitome of Darkness (världens bästa new wave of old school death metal-platta, skapad av Repugnant och förlöst kring 2006). Och det är inte lätt att toppa Autopsy, Death och Repulsion, även om Maim får klart godkänt.
Jag är grymt svag för tunga, skräckfilmsminnande ondskespår, där väl Entombeds mästerliga Hellraiser utgör fundamentet för det bästa möjliga, och därför anser jag avslutande instrumentala The Beyond vara skivans främsta spår. Ascending from the Grave går inte heller av för hackor. Autopsy-covern Ridden with Disease kunde man kanske skippat däremot.

———-

Teitanblood
Seven Chalices – 8/10
Norma Evangelium Diaboli (Sound Pollution)

Spanska Teitanblood frammanar kaotiskt driven death metal där den övertygande mörkerdöden är på riktigt. Den unika stämningen fullkomligt dryper av motbjudande kaos och underjordiskt vansinne när bortomvärldsliga väsen sveper genom den skeva ljudbilden på de mest fascinerande sätt. Ockultism och den motbjudande men ständigt lockande delen av den mörkaste magin är sällan så närvarande i musik som när Seven Chalices förvrider ens medvetande.
Om man tvunget måste namndroppa så känns kanske Blasphemy som en avlägsen släkten till Teitanblood, men jag ser hellre ett unikt mörker som stöter bort en när man lyssnar – tills man dras in och låter sig förtappas. Galenskapsgränsen hos denna trio är överskriden för längesedan.
Timo Ketolas fantastiska konst – den starkaste han någonsin skapat – ramar in verket. Konsten i sig är en tolva på en tiogradig skala och förtjänar egentligen en egen recension, och mannen från Brandbergen är tveklöst en ängel och ett geni. Galen, givetvis. Besök teitanblood.com för ett smakprov…
Hur länge kan man förresten lita på att Norma släpper kvalitet? Till syvende och sist handlar allt givetvis om subjektivt tyckande, men hittills har etiketten passat mig som handen i handsken trots vitt skilda albumsläpp. Låt det så förbli.

———-

Voivod
Infini – 6/10
Nuclear Blast (ADA/Warner)

1987 förlöste Per Fontander Voivods Tornado rakt ut i etern via sitt fantastiska radioprogam Rockbox och jag hamnade i koma. Samma år spelade ”Fontan” black metal-scenens absolut främsta låt, Under the Sign of the Black Mark med Bathory. Dessa båda stycken har följt mig sedan dess och har på olika sätt format mig som person.
Voivod varken lät eller såg ut som något annat. Allting var så annorlunda. Gitarrljudet, trumspelet, låt-, sång- och gitarrarrangemangen, punken, texterna, omslagen… Det var även första gången jag hörde världens bästa trumtakt (d-takten, givetvis). Jag reflekterade kanske inte över allt detta då, men jag är övertygad om att det fanns där i bakhuvudet, tankarna kring det skeva.
Time warp till 1997 och den grymma Phobos-skivan. Nyförälskelse och ny koma.
1999 ser jag Voivod, Today Is The Day och Neurosis samma kväll. Extrem jävla koma, snubbe!
Jag tror stenhårt på religiös fanatism, det vill säga att man kan dyrka något bortom all vett och sans (hej Bathory och Voivod!). Därför är det svårt att lyssna på nytt material med Voivod år 2009.

Denis ”Piggy” D’Amour, unik gitarrist och en stor del av bandets ljudbild, gick bort i cancer 2005. De har därefter använt hans heminspelade gitarrer på skivan Katorz (2006), och nu även på Infini, som grund för nya låtar. Det är tveklöst ett udda inspelningsförfarande, men det går helt i stil med bandets filosofi att aldrig göra en platta två gånger. Här finns ingen Tornado (dock en Volcano!), och det är heller ingen Nothingface (1989) eller Phobos.
När God Phones inleder tänker jag på Nirvana, The Melvins och Sonic Youth – om än i metalliserad form – och denna känsla finns kvar under hela resan. Det skeva och annorlunda finns där, men det känns spökskrivet. Och lite så är det ju också. Utan Piggy inget riktigt Voivod. Men det är fortfarande Voivod.
Om du enbart gillar gamla Voivod – innan Angel Rat (1991) – så har du nog ingenting att hämta här. Kan du tänka dig en smått stukad Voivod-variant av indierock /postpunk som den lät innan Nirvanas Nevermind (1991) borde Infini kunna tilltala i lagom portioner.

———-

Wolves In The Throne Room
Black Cascade – 4/10
Southern Lord (Sound Pollution)

Allt med den här trion är intressant – förutom musiken.
Jag läser intervjuer och nickar instämmande. Ja, ja och ja. Mycket av det de säger håller jag med om (de bor tillsammans i ett kollektiv, odlar sin egen mat, hyllar ekofeminism och tänker och lever över huvud taget hyfsat ekologiskt medvetet). De måste vara det perfekta bandet för mig. Men sedan faller allt platt till skogsmarken när jag hör musiken. Jag har lyssnat fram och tillbaka på Diadem of 12 Stars (2006) och Two Hunters (2007) efter bekantas rekommendationer, men jag greppar verkligen inte musikens storhet.
Bandet tycks tidigare ha experimenterat med olika kompositionella grepp för att finna en identitet. Nu har de landat i vad som mest kan liknas vid utdragen, atmosfärisk black metal med slätstruken sång och lågmäld energi. Något som vägrar lyfta och som saknar bärkraft.
Jag förväntar mig så mycket mer av människor med genomtänkta idéer.
Man har sagt mig att polska Mgła och WITTR är två sidor av samma mynt. De är inte ens av samma penningslag! Om Mgła är den svindyra aktieportfölj som i slutändan kommer att ödelägga världsekonomin och västvärlden så är WITTR boskapsvaluta i Indien, så mycket är det som skiljer de båda åt. Kom inte här och snacka…

>Published in Sweden Rock Magazine #61 May 2009.

Cobalt
Gin – 7/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Till skillnad från övriga amerikanska avantgardeband inom den allt vidare black metal-genren (läs främst Nachtmystium) så känns här kärnan tydligt genuin. Det är välgjort och tankfullt, inte plastigt och ytligt. Det bjuds på många nya infall, men här har de verkligen en självklar plats i musiken.
Att beskriva Cobalts musik låter sig inte göras i en handvändning. Det är tvära kast. Från black metal till americana, från psykedeliskt mässande till modernt chuggatugg, och så vidare. Grunden är mörkret och det stora vida okända landskapet som människan filosoferar kring och försöker finna sin plats i. Det är dock inte hysteriskt. Varje del har sin plats och tid.
Kanske kan man säga att Cobalt, denna säregna duo, är en amerikansk variant av franska Deathspell Omega där tyngdpunkten ligger på det mänskliga planet istället för det metafysiska. Men bara kanske.
Dry Body påminner om Neurosis. Och inte helt ur det blå medverkar sålunda självaste Jarboe från Swans med stämma och stämning på två spår. Pregnant Insect bjuder på metallisk punk och indianhojtande, och här brister det kanske en smula. Här önskar man nog skippa ett spår. I övrigt tycker jag att det håller. Att Gin som helhet tillägnas Ernest Hemingway och Hunter S. Thompson är storartat! Cormac MacCarthy hade också passat på listan.

———-

Forsaken
After the Fall – 6/10
I Hate Records (Sound Pollution)

Det här är klassisk, ren, traditionell doom som inte skrämmer bort gamlingarna med growlsång eller rostig ljudbild. Det här är doom för hårdrockaren som kräver snygga solon, episk sång och en modern åttiotalskänsla i sin musik. Vad som får Maltas Forsaken, som segat sig fram i drygt tjugo års tid, att sticka ut är den apokalyptiskt kristna rädslan som är allerstädes närvarande – i verserna. Refrängerna tenderar dock att närma sig power metal emellanåt, och då gör jag omedelbart stopptecken. Så länge det låter som i Vanguards of the Void är det däremot klartecken hela vägen. Perfekt tyngd, perfekt känsla. Vissa stycken sniffar även Iron Maiden i röven och det är ju aldrig fel.
Forsaken har hittills varit otroligt underskattade, vilket detta album borde ändra på. Här finns kvalitet ända ut i fingerspetsarna.

———-

Swedish Death Metal – 9/10
Index Verlag (Sound Pollution)

Det räcker egentligen att glo på låtlistan till detta fullspäckade soundtrack till Daniel ”Dellamorte” Ekeroths mästerliga bok Swedish Death Metal för att bli glad i själen. Man bjuds nämligen på 52 svenska dödshits fördelade på tre cd-skivor, förpackade tillsammans med ett minifanzine där banden kommenteras kort av Dellamorte himself. I kombination med boken tvekar jag inte att dela ut högsta möjliga betyg.
Samlingen är kronologiskt uppdelad och inleds med Mefisto 1986 och avslutas med Katalysator (numera Invidious) 2007. Men precis som i boken är det i princip slutdokumenterat efter 1993, vilket Danne i boken förklarar med att han hellre koncentrerar sig på det ursprungliga och stilbildande än vad det ledde till. Den negativa vibb som spreds bland fansen till följd av inställda konserter, nedlagda radioprogram och black metals verkliga intåg på scenen under mitten av nittiotalet torde också vara en förklaring till att folk tappade geisten.
Första skivan utgörs i princip av klassiska demokassettinspelningar. Lagom till andra skivan har banden börjat släppa plattor. På tredje plattan presenteras en del högkvalitativa band som hamnade i skymundan under den rådande konkurrensen, exempelvis Evocation, Traumatic, Eternal Darkness och Interment. Ungefär så. Det är guld värt att följa utvecklingen från gamla oborstade demokassetter inspelade på fyra kanaler till det senare moderna som försöker emulera det gamla, och jag diggar det mesta fullständigt förbehållslöst och förbannar alla levande band som får death metal att låta som företagsprodukter. Vart tog själen, spelglädjen och spontaniteten vägen?
I slutet av cd-häftet finns en bild som placerar alla medverkande band på en sverigekarta. Man kan undra varför norrlänningarna och skåningarna inte fick till någon särdeles kvalitativ death metal när det begav sig. Ovanför Edsbyn, där Orvar Säfströms briljanta Nirvana 2002 huserade, och under Växjös Carnage är det fullständigt tomt med undantag för obskyra Obscurity från Malmö. Mycket märkligt.
Sammanfattningen för denna samling är hur som helst väldigt enkel: buy or die.

———-

Thergothon
Stream from the Heavens – 3/10
Peaceville (Playground)

Det här är så långsamt att du hinner gå på bio, styra upp ett långkok samt cykla till Bahamas tur och retur innan Jori Sjöroos hinner slå sitt andra virvelslag. Jag skämtar inte.
Finska Thergothon lirade funeral doom femton år innan doom blev hype. Tillsammans med sina landsbröder Skepticism får de anses vara pionjärer inom denna extrema subgenre. Att vara först behöver dock inte behöva att man är bäst. Bandet hyllas och kultförklaras i alla “rätta” kretsar, men jag är skeptisk.
Vissa partier i Who Rides the Astral Wings funkar, men på det stora hela har jag svårt att komma i stämning, och det är det jag anser att funeral doom handlar om. Stämningen. Det extremt låga dödsgrowlandet i kombination med vanlig rensång är ett intressant grepp, men jag saknar engagerande låtmaterial.
Amerikanska Evoken har troligtvis stulit sitt bandnamn från en Thergothon-låt med samma namn, och i det här fallet rekommenderar jag ortodoxt nog hellre dem än originalet. Här finns nämligen mer av den ack så viktiga atmosfären.

———-

Unanimated
In the Light of Darkness – 8/10
Regain (Sound Pollution)

Melodiös death metal. Jag har aldrig förlikat mig med denna genrebeteckning som jag förknippar med plastiga band från den stad som är en enda stor feskekörka. Unanimated lyckades dock göra den här folkliga sidan av death metal till något man slapp skämmas för. De lämnade aldrig mörkret. Trots det melodiösa och atmosfäriska så var det ondskefulla alltid närvarande. Debuten In the Forest of the Dreaming Dead (1993) och uppföljaren Ancient God of Evil (1995) bevisade detta med råge.

Ondskan och mörkret hör black metal till, och det kommer aldrig finnas något band som blandar death och black så genialt som mästarna i Dissection. Varenda ton och sekund på deras två första plattor är vad som definierar ordet mästerverk. Unanimated kom inte ens i närheten, trots att de kanske bör ses som slingdödsens urfädrer, men är ändå extremt bra år 2009. De var enligt min mening tillsammans med Dissection de enda som lyckades göra något relevant av denna hybrid, och nu för de den klassiska Nödtveidt-ondskan vidare.
The Endless Beyond föräras en förtjänstfull Where Dead Angels Lie-känsla, och i sann Black Horizons-anda tar det åtskilliga minuter innan sången kommer in. I Enemy of the Sun hyllas Bathory. Influenserna är många, men det låter ändå Unanimated till hundra procent. Och det är bättre än någonsin. Tore Stjerna har styrt upp vad som kan vara den perfekta produktionen för ett band som detta. Och Micke Janssons sång… Jävlar vad bra han låter! Man kan tro att han legat i en fuktig krypta och finslipat stämbanden i fjorton år. Minst.
Vinylversionen bjuder på en briljant nyinspelning av Blackness of the Fallen Star, så du fattar ju att det är den som skall ägas.

>Published in Sweden Rock Magazine #60 April 2009.

Autopsy
Severed Survival – 8/10
Peaceville (Playground)

Here I sit surrounded by white
My arms wrapped around my back real tight
What did I do that was so wrong that I have to pay
I don’t think anyone’s gonna miss her anyway

Ah, denna genialt morbida humor var det första som mötte mig när Autopsys Severed Survival (1989) hamnade i mina händer. När sedan Charred Remains förlöstes ur stereon var jag såld. Vilket ljud! ”Så här låter det ju nästan i vår replokal”, minns jag att jag tänkte. Det är alltså inget som audiofiler skulle börja gråta av glädje till. Snarare tvärtom. Produktionen är rå, murkig och helt fel. Helt rätt alltså, för den som greppat grejen.
Och på något sätt är musiken inom räckhåll, till skillnad från exempelvis gudomliga Morbid Angel som låg på en övernaturlig nivå på den tiden. Autopsy var jordnära och kändes mer som de lokala alkisarna på parkbänken.
Men allt hänger givetvis inte på ljudet. Lyssna till de två helt nya spåren som inleder skiva två, Horrific Obsession och Feast of the Graveworm, inspelade sent 2008 enkom för denna dubbeldiskade jubileumsutgåva, där produktionen är modernare och inte fullt lika skitig. Låtarna finns där! Svänget, öset, tyngden, och spelglädjen som alltid utgjort grundstommen i Autopsys sluskdöds fungerar lika bra med ”fint” ljud.
Resterande godis på skiva två erbjuder tretton tidigare outgivna eller svåråtkomliga live- och replokalsinspelningar från 1987-1990, varav Mauled to Death (med Eric Cutler på sång) och Human Genocide skulle ha varit med på originalutgåvan av denna klassiker. En fet intervjubooklet utgör grädden på dödsmoset. Gillar du gammal death metal ska du tveklöst ha det här släppet.
Det bör noteras att Severed Survival inte är dyngbra på grund av nostalgiska skäl, vilket kan vara fallet ibland. Skivan är fantastisk för att låtarna är fantastiska. För en death metal-hjärna är detta ett tidlöst monument.