>SRM Reviews (#64 August 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #64 August 2009.

Ahab
The Divinity of Oceans8/10
Napalm (Sound Pollution)

Den extremt extrema genren funeral doom är i mitt tycke oftast löjeväckande. Att spela så långsamt som möjligt och att låta vokalisten nästintill kväva sig själv medelst sinnessjukt dovt growlande är ingen utmaning. Mina förväntningar var således mycket låga inför detta släpp.
Men efter två genomlyssningar är jag nästintill hög, och jag har inte dragit ett enda bloss. Ahab skapar imponerande stor musik. De rör sig från fantastiskt vackra gitarrformationer till rejält brutalkrossande tyngd hur enkelt och naturligt som helst. Jag blir hela tiden överraskad av vändningar i låtarna, och då snackar vi alltså funeral doom – världens långsammaste genre. Att kunna göra något nytt av den är en enorm bedrift.
Någon renrasig begravning är det dock inte tal om. Ahab bryter traditioner på löpande band, men utan att gravskända alltför mycket. Sången pendlar mellan ultralåg growl och drömsk ren sång och ligger helt perfekt i mixen. Produktionen är överhuvudtaget som gjuten för ändamålet: känslan av att resa, betrakta och möta det mörkt gåtfulla havet, både ovan och under vattenytan. Kanske skulle det låta så här om Opeth närmade sig genren?
Det här är givetvis ingenting man diskar till. När The Divinity of Oceans ljuder ska det vara lugn och ro och mörker runtomkring. Här finns så många nyanser att upptäcka. Somnar du så förlorar du.
Tveklöst genrens bästa album.

———-

Dismember
Under Blood Red Skies DVD — 9/10
Regain (ADA/Warner)

Det här är så jävla bra! Dismember levererar alltid, och precis som med Bolt Thrower och Motörhead så vet man att det sällan kan bli sämre än asbra.
Skiva 1 klockar in på sjuttio minuter och innehåller Dismembers gig från Party San-festivalen i Tyskland 2008. Det är ett smart drag att börja med slöa Stillborn Ways. Det får publiken att gå helt bananas när tvåtakten plöjer fram i nästföljande Death Conquers All. Hälften av låtarna är från den senaste självbetitlade plattan, men i princip kvittar det från vilket album det här bandet väljer hits; det mesta är nämligen guld likt aset. Och när materialet framförs med sådan spelglädje och samspelthet är det bara att hänga med. Iron Maiden-partiet i Under a Bloodred Sky är så sjukt snyggt att man flinar bredare än vad som är möjligt. Även på scen hyllas bandets hjältar i form av klassiska posterflaggor med Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. En oväntad bonus dyker upp när de river av Tide of Blood, något som varken nämns på fodralet eller i DVD-menyn.
Andra delen av konserten utgörs av att hela debutplattan, Like an Everflowing Stream (1991), gås igenom i kronologisk ordning och jag hör mig själv ideligen utropa ”Det här är så jävla bra!” för mig själv i TV-soffan. Hela konserten är superbt filmad med mängder av kameror, och vi slipper tack och lov den hysteriska MTV-klippningen. Alla medlemmar har gott om tid i rutan. Till och med Thomas Daun syns osedvanligt bra bakom skinnen. När dessutom ljudet är fantastiskt (varenda trumdetalj hörs!), så är det svårt att inte ge högsta betyg för den här skivan.
Skiva två rymmer fyrtioåtta minuters härligt häng med grabbarna ute på vägarna i form av dokumentären Death Metal & More Mental Illness. Dessutom får vi bonusmaterial (ytterligare tjugosju minuters headbang och Die Apokalyptischen Reiter-ballonger) som fungerar som en förlängning av dokumentären. Jag gillar det skarpt! Det är en lätt efterbliven stämning över dokumentären och snubbarna bjuder verkligen på sig själva. Det här är lirare med ena foten på jorden och den andra på monitorn, frenetiskt headbangande sig igenom tillvaron. Man garvar mest hela tiden.
När Matti ”Kuk!” Kärki presenterar bandet från scenen med orden ”All the way from Norway, Copenhagen, we are fucking Entombed!”, varpå de sedan drar igång en hyfsat orepad cover på Entombeds Supposed to Rot där Matti growlar ”lalalalala” och bandet tycks spela olika låtar, så garvar man ännu mer. Översättningen är också av högsta kvalitet. När det i studion sägs ”Det var ett jävla bra hästgnägg där asså!” översätts detta med ”Great tremolowork!”.
Enligt promoblad och nyhetsutskick ska den här dubbeldisken innehålla ytterligare en hel konsert, men så är inte fallet. Det spelar dock mindre roll. Det här är så satans bra ändå.
Erik Danielsson från Trident Art/Watain har för övrigt gjort det läckra omslaget. Se och lär, photoshoppmuppar.

———-

Minsk
With Echoes in the Movement of Stone4/10
Relapse (Border)

Minsk öppnar likt ett piggare Neurosis, som ett psykedeliskt, mer svårtillgängligt Mastodon. Men ju längre man kommer in i den här skivan desto mer introvert blir materialet. Det känns som om strukturer suddas ut, som om man lämnar kroppen. Tillsammans med Minsk svävar man ut i rymden, drar omkring i öknen och sitter vid eldstaden hos några nedrökta hippies och lirar på pukor.
Det är flummigt, och det kräver koncentrerad lyssning. Mest intressant blir det i de sista skälvande styckena där Mogwais ande svävar över nejden.
Men jag tycker det blir för mycket utsvävningar och för lite låtar. Och när vokalisten går upp i det där högstämda Loa Falkman-skrålandet så osäkrar jag min Uzi. Samtidigt tror jag att albumet kan växa efterhand, men då krävs det givetvis att man sätter sig ner och tvångslyssnar. Just nu är jag inte särskilt sugen på det.

———-

Tormented
Rotten Death7/10
Iron Fist (Sound Pollution)

Pausen 03:01 in i Drowning in Decaying Flesh där det fullkomligt osar skit, piss, spya, död och vansinne säger allt om den här råa inspelningen. De första sekunderna i Reversed Funeral (briljant titel!) deklarerar också vad det handlar om: ös!
Mycket hänger på den råpunkiga mixen och den envetna tvåtakten som aldrig ger upp. Det är slagsmål i replokalen, men i grunden finns här mangelriff som mördar. Vi får absolut ingenting nytt, men det märks så väl när det är bra framfört och med rätt influenser.
Gött också att höra Andreas ”Drette” Axelsons röst igen. Jag gillar den som bäst på Marduks kaosartade debutskiva Dark Endless (1992). Här låter den mörkare och säkrare.
De här fyra lirarna återfinns även i ett stabilt kängpunkband vid namn Tortyr. Jag förväntade mig alltså en jävla omgång dödskäng, men så blev det inte alls. I stället fick man en näve skitig, gammal tvåtaktsdöds rakt i nyllet!
De e najs.

———-

Yob
The Great Cessation5/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Yob står bakom den smartaste definitionen av doom som jag någonsin skådat: albumtiteln The Illusion of Motion (2004). Jag älskar den! Och vilken platta det är! Tveklöst bandets kvalitetsmässiga höjdpunkt. Det blir knappast bättre än inledande Ball of Molten Led.
Men därefter dalade de snabbt. De blev aldrig bättre. Därmed inte sagt att det var dåligt, men det blev ett väldigt utdraget, repetitivt famlande efter kärnan. Uppföljaren The Unreal Never Lived (2005) lät så, och sedan upplöstes bandet.
Tyvärr känns denna comebackskiva likadan. Det är sällan dåligt, men jag tycker inte att Yob hittar fram till något riktigt väsentligt. Det är mycket mörkare än tidigare, och sången varieras än mer, men den släpiga, extrema doom som Yob står för finner inget hem förrän i det avslutande titelspåret.
Det räcker helt enkelt inte.

4 thoughts on “>SRM Reviews (#64 August 2009)”

  1. >De andra texterna är usla, helt enkelt. Jag lägger upp det som jag är hyfsat nöjd med och som känns relevant.

  2. >Tackar för tipset om Ahab, har aldrig hört dem. Och nu blev man sugen på att höra Dismember igen. Måste varit tio år sen man lyssnade på Like an ever flowing stream och Indecent & obscene.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *