>SRM Reviews (#65 September 2009)

>Published in Sweden Rock Magazine #65 September 2009.

Griftegård
Solemn, Sacred, Severe9/10
Ván (Sound Pollution)

Allvarsmättat? Jo, tack.
Sakralt? Så in i helvete.
Kännbart? Minst sagt.
Tyngden är ofattbar. Atmosfären så närvarande. Och allting har en stabil grund att stå på: allvaret i sökandet efter meningen med tillvaron. Man slipper det ytliga poserandet, det larviga som aldrig betyder något. På så sätt blir Griftegårds doom genuin på ett sätt som är få förunnat.
Och Thomas Erikssons röst svävar över allting annat och fullkomligt krossar konkurrensen.
Om du inte förnekar hårdrockens rötter lär du även kunna ta till dig de partier som på detta verk kan uppfattas som smöriga och pretentiösa. Hos mig går de rakt in i hjärtat, och det känns skönt att även kunna finna några smörklickar bland all aska som jag vanligtvis kryddar mina musikaliska rätter med.
Den som har svårt för religiösa tongångar – de tar sina mest extrema uttryck i psalmen Noah’s Hand — kanske inte faller pladask. Inte heller de som förväntar sig rockiga midtempolåtar. Inser man däremot det sakralas betydelse för den långsamt stundande undergången lär man hitta rätt direkt.
Doom metal blir knappast bättre än så här. Sacred, Solemn, Severe är en milstolpe.
[Interview in the print edition of the magazine]

———-

Switch Opens
Switch Opens8/10
GMR (Border)

Många band gör musik som ska låta på ett visst sätt. Switch Opens musik låter på sitt sätt, och det höjer dem över mängden.
Trummisen dyrkar The Police. Ena gitarristen har Van Halen som husgudar, medan den andre tillbringar huvuddelen av dagen inne i sitt huvud tillsammans med Hawkwind. Sångaren och basisten, Jesper Skarin, hyllar Megadeth och spelar trummor med technosnubben i The Field. Ni hör ju själva. Detta är helt jävla sjukt! I stället för musik: förvirring? Nej, inte alls.
Efter att tidigare ha hetat Fingerspitzengefühl och släppt två rejält spretiga men svinbra album har bandet äntligen hittat hem. Det schizofrena uttrycket har kokats ned till vad de gör bäst: de vänder ut och in på tyngden. Ändå är detta deras mest varierade album. Det händer saker hela tiden. Udda trumkomp, fantastiska sånginsatser, psykedeliska gitarrsjok och basfetma som berör både fysiskt och psykiskt – dessa fyra hjältar torde kunna rädda världen!
Produktionen är både taggigt trasig och mjuk som ett duntäcke. Bergsmassiv och genomskinlig. Man fattar inte riktigt hur det har gått till, men de har som sagt hittat hem.
Årets tripp? Fuglesangs fjuttiga rymdresa är en spottloska i havet.
[Interview in the print edition of the magazine]

2 thoughts on “>SRM Reviews (#65 September 2009)”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *