>SRM Reviews (#68 January 2010)

>Published in Sweden Rock Magazine #68 January 2010.

Dimensional Bleedthrough3/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Resultatet av min högst subjektiva forskning i ämnet amerikansk black metal vittnar om att det sällan handlar om black metal annat än som etikett. Så även här.
De här grabbarna kan lira och vill visa det. Långa, nästintill instrumentala tremolosjok i intrikata arrangemang är vad som bjuds, och trots all aktivitet känns det sorgligt tomt och energifattigt. Något mörker finns inte alls. Snarare handlar det om ett segdraget postrocknötande som leder ut i intet, varför du som inte gillar black metal kanske gillar det här.
Men ska du prompt lyssna på avantgarde metal rekommenderas hellre skivbolagskamraterna Cobalt och förra årets intressanta skapelse Gin. Där finns helheten. Hos Krallice finns bara musikskoletomheten.

Nekropsalms8/10
Fysisk Format (Sound Pollution)
Ugh! Det här är bra skit. Här ryms det mesta: riffglädje blandas med mörker, Autopsy-tyngd och träsk med zombierens. Materialet är genomarbetat till max och rymmer så mycket coola detaljer och vansinne att jag baxnar. Man kan lyssna så, eller bara ryckas med i norrmännens smått psykedeliska death metal och röja hjärnan ur skallen. Det fungerar minst lika bra.
Produktionen är ny och fräsch, men ändå organisk. En skitigare ljudbild — som jag vanligtvis föredrar — hade begravt det mystiska skimret. Obliteration tar det bästa från det gamla och gör något nytt inom dödsgenren — och det är svinbra! Jag tror knappt mina überkritiska öron.  
Avslutande niominutersverket The Worm that Gnaws in the Night är framtiden. Döden.

Contamination6/10
Metal Blade (Border)
Med Contamination levererar stockholmska Valkyrja ett styrkebesked. Det som tidigare har befunnit sig i embryostadiet har nu börjat utvecklas till något större. Något att räkna med.
Utmärkande för albumet är ett drivande trumspel i kombination med en bred Necromorbusproduktion, samt förmågan att skapa atmosfär utan att det blir plastigt. Lägg därtill en skönt sliten röst som varken tar över eller försvinner i ljudbilden.
Här finns några få gemensamma ljud- och strukturmässiga nämnare med senare Watain, men när Watain håller samman sin skapelse med fanatisk viljekraft så framstår Valkyrjas material som mer svävande. Här finns inga tydliga markörer. Allt flyter samman. Och det kanske är där som bandet anser sig ha sin styrka? Att gruppen befinner sig på en hög nivå är det nämligen inget snack om.
Ändå saknar jag något definitivt att ta fasta på. Något man kan hänga sig till.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *