All posts by Indy

literature, religion

>Jehova, Christ, Lucifer and Satan

Leave a comment

>

Robert DeGrimston was the founder of the very odd religious group The Process Church of The Final Judgement, whose main thing was that they worshipped both Christ and Satan. Their belief was that in the end times, Satan would join with Christ and together they were to judge humanity; Christ to judge and Satan to execute judgement.
The Process believed there are three God-patterns that exist within all of us.
Wikipedia:

  • Jehovah, the wrathful God of vengeance and retribution, demands discipline, courage and ruthlessness, and a single-minded dedication to duty, purity and self-denial.
  • Lucifer, the Light Bearer, urges us to enjoy life to the full, to value success in human terms, to be gentle and kind and loving, and to live in peace and harmony with one another. Man’s apparent inability to value success without descending into greed, jealousy and an exaggerated sense of his own importance, has brought the God Lucifer into disrepute. He has become mistakenly identified with Satan.
  • Satan, the receiver of transcendent souls and corrupted bodies, instills in us two directly opposite qualities; at one end an urge to rise above all human and physical needs and appetites, to become all soul and no body, all spirit and no mind, and at the other end a desire to sink beneath all human codes of behavior, and to wallow in a morass of violence, lunacy and excessive physical indulgence. But it is the lower end of Satan‘s nature that men fear, which is why Satan, by whatever name, is seen as the Adversary.

The X Spot has a great article about these people here. The group existed between 1963 and 1974, and when Robert was removed from the top position as Teacher the group quickly renounced most of his ideas. They changed the name to Founding Faith of the Millennium, and within short time their focus had changed completely. Now they exist as Best Friends Animal Society, which is one of America’s best known animal welfare rescue groups (!).  
However, I’m not at all interested in their old religious belief system. What I like is their old newsletters and prose, especially the book Satan on War. I enjoy the words immensely. Like this:

Know that life is worthless unless it is lived in the very teeth of death, that peace is nothing except as a fleeting moment in the midst of WAR, that love is empty save as a transitory oasis in a world of violent hatred, that to create is only meaningful in order to destroy.

philosophy, politics

>Theodore Kaczynski, The Unabomber – Part Thirteen

2 Comments

>


The 60’s were years of chaos. People began feeling a sense of disillusionment with the system. To Kaczynski this would become disastrous. As he continued to suffer through Murray’s experiments, he began to worry about society’s use of ”mind control”. He was convinced that academics – in particular scientists – were servants of the system, employed to develop techniques for behavioral control of populations. And Murray, who treated human beings as guinea pigs, and who was at the forefront in his field, widely accepted by everybody, wasn’t the only cause for Kaczynski’s conviction.

Alston Chase, in his book Harvard and the Unabomber, has a seemingly endless list of what caused the chaos and conviction:
Technological progress, the space race, the escalation of the Cold War, the sexual revolution, the birth of drug culture, television, the civil rights revolution, consumerism, the environmental awakening, The Cuban missile crisis, A Clockwork Orange, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Manchurian Candidate (a movie about brainwashing and mind control), the first Wal-Mart store, the birth-control pill, the women rights movement, Timothy Leary, the assassinations of Jack and Bobby Kennedy, Malcolm X and Martin Luther King Jr., the ”Summer of Love”, anti-Vietnam war protests, riots in hundreds of cities and college campuses, the moon landings, Woodstock, the Bay of Pigs fiasco, the Cambodia bombings…

In 1967 around 150,000 people marched against the Vietnam War in New York and San Francisco. Later that year, another 150,000 protestors marched against the Pentagon. The CIA launched ”Operation CHAOS”, a plan to spy on American citizens that would eventually collect the names of 300,000 people. In March 1968, FBI director J. Edgar Hoover initiated a Counter-intelligence program against what they called ”Black-Nationalist-Hate-Groups”. Two weeks later, the assassination of Martin Luther King Jr. triggered race riots in 125 cities, causing 46 deaths, 21,270 arrests, and involving 55,000 National Guard and federal troops. In November, students at San Francisco State College began a strike against the war that would last five months.
At Harvard, April 9, 1969, the home of Theodore Kaczynski, things would change too. Without warning, three hundred students charged the steps of the administration buildings and hung the red and black banner of the SDS (Students for a Democratic Society) from a window. Altogether, forty-one students were injured.
Chaos reigned and The Age of Reason had come to an end. The last nails in the coffin of the Western civilization was about to be driven down.

The influental French philosopher, historian and sociologist Michel Foucault had come to the conclusion that ”there was morality nowhere” (in the words of Norman Cantor). ”His culture is a culture of political despair. He sees only a struggle for power, a manipulation of ideas and ethical values by all groups of society through all moments of time, including the present.”
The shift of emphasis from the individual to the system reinforced feelings of helplessness. The system ruled and everyone was a victim. This was eventually distilled down into one thought: The system rested on power alone and therefore must be destroyed.

Theodore Kaczynski chose to retreat to the wilderness. He wanted to escape the clutches of civilization and then later plot its destruction.

music, reviews, swedish

>SRM Reviews (#64 August 2009)

4 Comments

>Published in Sweden Rock Magazine #64 August 2009.

Ahab
The Divinity of Oceans – 8/10
Napalm (Sound Pollution)

Den extremt extrema genren funeral doom är i mitt tycke oftast löjeväckande. Att spela så långsamt som möjligt och att låta vokalisten nästintill kväva sig själv medelst sinnessjukt dovt growlande är ingen utmaning. Mina förväntningar var således mycket låga inför detta släpp.
Men efter två genomlyssningar är jag nästintill hög, och jag har inte dragit ett enda bloss. Ahab skapar imponerande stor musik. De rör sig från fantastiskt vackra gitarrformationer till rejält brutalkrossande tyngd hur enkelt och naturligt som helst. Jag blir hela tiden överraskad av vändningar i låtarna, och då snackar vi alltså funeral doom – världens långsammaste genre. Att kunna göra något nytt av den är en enorm bedrift.
Någon renrasig begravning är det dock inte tal om. Ahab bryter traditioner på löpande band, men utan att gravskända alltför mycket. Sången pendlar mellan ultralåg growl och drömsk ren sång och ligger helt perfekt i mixen. Produktionen är överhuvudtaget som gjuten för ändamålet: känslan av att resa, betrakta och möta det mörkt gåtfulla havet, både ovan och under vattenytan. Kanske skulle det låta så här om Opeth närmade sig genren?
Det här är givetvis ingenting man diskar till. När The Divinity of Oceans ljuder ska det vara lugn och ro och mörker runtomkring. Här finns så många nyanser att upptäcka. Somnar du så förlorar du.
Tveklöst genrens bästa album.

———-

Dismember
Under Blood Red Skies DVD – 9/10
Regain (ADA/Warner)

Det här är så jävla bra! Dismember levererar alltid, och precis som med Bolt Thrower och Motörhead så vet man att det sällan kan bli sämre än asbra.
Skiva 1 klockar in på sjuttio minuter och innehåller Dismembers gig från Party San-festivalen i Tyskland 2008. Det är ett smart drag att börja med slöa Stillborn Ways. Det får publiken att gå helt bananas när tvåtakten plöjer fram i nästföljande Death Conquers All. Hälften av låtarna är från den senaste självbetitlade plattan, men i princip kvittar det från vilket album det här bandet väljer hits; det mesta är nämligen guld likt aset. Och när materialet framförs med sådan spelglädje och samspelthet är det bara att hänga med. Iron Maiden-partiet i Under a Bloodred Sky är så sjukt snyggt att man flinar bredare än vad som är möjligt. Även på scen hyllas bandets hjältar i form av klassiska posterflaggor med Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. En oväntad bonus dyker upp när de river av Tide of Blood, något som varken nämns på fodralet eller i DVD-menyn.
Andra delen av konserten utgörs av att hela debutplattan, Like an Everflowing Stream (1991), gås igenom i kronologisk ordning och jag hör mig själv ideligen utropa ”Det här är så jävla bra!” för mig själv i TV-soffan. Hela konserten är superbt filmad med mängder av kameror, och vi slipper tack och lov den hysteriska MTV-klippningen. Alla medlemmar har gott om tid i rutan. Till och med Thomas Daun syns osedvanligt bra bakom skinnen. När dessutom ljudet är fantastiskt (varenda trumdetalj hörs!), så är det svårt att inte ge högsta betyg för den här skivan.
Skiva två rymmer fyrtioåtta minuters härligt häng med grabbarna ute på vägarna i form av dokumentären Death Metal & More Mental Illness. Dessutom får vi bonusmaterial (ytterligare tjugosju minuters headbang och Die Apokalyptischen Reiter-ballonger) som fungerar som en förlängning av dokumentären. Jag gillar det skarpt! Det är en lätt efterbliven stämning över dokumentären och snubbarna bjuder verkligen på sig själva. Det här är lirare med ena foten på jorden och den andra på monitorn, frenetiskt headbangande sig igenom tillvaron. Man garvar mest hela tiden.
När Matti ”Kuk!” Kärki presenterar bandet från scenen med orden ”All the way from Norway, Copenhagen, we are fucking Entombed!”, varpå de sedan drar igång en hyfsat orepad cover på Entombeds Supposed to Rot där Matti growlar ”lalalalala” och bandet tycks spela olika låtar, så garvar man ännu mer. Översättningen är också av högsta kvalitet. När det i studion sägs ”Det var ett jävla bra hästgnägg där asså!” översätts detta med ”Great tremolowork!”.
Enligt promoblad och nyhetsutskick ska den här dubbeldisken innehålla ytterligare en hel konsert, men så är inte fallet. Det spelar dock mindre roll. Det här är så satans bra ändå.
Erik Danielsson från Trident Art/Watain har för övrigt gjort det läckra omslaget. Se och lär, photoshoppmuppar.

———-

Minsk
With Echoes in the Movement of Stone – 4/10
Relapse (Border)

Minsk öppnar likt ett piggare Neurosis, som ett psykedeliskt, mer svårtillgängligt Mastodon. Men ju längre man kommer in i den här skivan desto mer introvert blir materialet. Det känns som om strukturer suddas ut, som om man lämnar kroppen. Tillsammans med Minsk svävar man ut i rymden, drar omkring i öknen och sitter vid eldstaden hos några nedrökta hippies och lirar på pukor.
Det är flummigt, och det kräver koncentrerad lyssning. Mest intressant blir det i de sista skälvande styckena där Mogwais ande svävar över nejden.
Men jag tycker det blir för mycket utsvävningar och för lite låtar. Och när vokalisten går upp i det där högstämda Loa Falkman-skrålandet så osäkrar jag min Uzi. Samtidigt tror jag att albumet kan växa efterhand, men då krävs det givetvis att man sätter sig ner och tvångslyssnar. Just nu är jag inte särskilt sugen på det.

———-

Tormented
Rotten Death – 7/10
Iron Fist (Sound Pollution)

Pausen 03:01 in i Drowning in Decaying Flesh där det fullkomligt osar skit, piss, spya, död och vansinne säger allt om den här råa inspelningen. De första sekunderna i Reversed Funeral (briljant titel!) deklarerar också vad det handlar om: ös!
Mycket hänger på den råpunkiga mixen och den envetna tvåtakten som aldrig ger upp. Det är slagsmål i replokalen, men i grunden finns här mangelriff som mördar. Vi får absolut ingenting nytt, men det märks så väl när det är bra framfört och med rätt influenser.
Gött också att höra Andreas ”Drette” Axelsons röst igen. Jag gillar den som bäst på Marduks kaosartade debutskiva Dark Endless (1992). Här låter den mörkare och säkrare.
De här fyra lirarna återfinns även i ett stabilt kängpunkband vid namn Tortyr. Jag förväntade mig alltså en jävla omgång dödskäng, men så blev det inte alls. I stället fick man en näve skitig, gammal tvåtaktsdöds rakt i nyllet!
De e najs.

———-

Yob
The Great Cessation – 5/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Yob står bakom den smartaste definitionen av doom som jag någonsin skådat: albumtiteln The Illusion of Motion (2004). Jag älskar den! Och vilken platta det är! Tveklöst bandets kvalitetsmässiga höjdpunkt. Det blir knappast bättre än inledande Ball of Molten Led.
Men därefter dalade de snabbt. De blev aldrig bättre. Därmed inte sagt att det var dåligt, men det blev ett väldigt utdraget, repetitivt famlande efter kärnan. Uppföljaren The Unreal Never Lived (2005) lät så, och sedan upplöstes bandet.
Tyvärr känns denna comebackskiva likadan. Det är sällan dåligt, men jag tycker inte att Yob hittar fram till något riktigt väsentligt. Det är mycket mörkare än tidigare, och sången varieras än mer, men den släpiga, extrema doom som Yob står för finner inget hem förrän i det avslutande titelspåret.
Det räcker helt enkelt inte.

movies

>35 movies

6 Comments

>

The best movie of all time.

At present time I’ve rated 1417 movies at filmtipset.se [username: indygrinder]. So far only 35 films have been worthy of the highest possible grade. In the 21st Century I’ve only watched five truly superb flicks.
Is it me or is it the movies?
Truthfully, I believe people are too keen on giving high grades…

Here are my top 35 movies of all time in chronological order. Few surprises, I guess, and I probably forgot a bunch. And of course there are still endless of movies that I haven’t seen yet… Still, when I’m in need of a damned good film I’ll just watch one of these and I’m good.

Triumph des Willens [Triumph of the Will] (1935)

Leni Reifenstahl‘s absolute masterpiece. No matter how much you despise the message you cannot deny the superb filmic quality and craftmanship. It is a reminder of a time almost too surreal to be true.
The whole movie is watchable at YouTube here, but I strongly recommend a high quality DVD release.

Olympia 1. Teil – Fest der Völker [Festival of the Nations] (1938)

Another Riefenstahler. The beauty!

I told myself not to include documentaries on this list, but these films must be mentioned.

Olympia 2. Teil – Fest der Schönheit [Festival of Beauty] (1938)

Not much to add.
Reifenstahl was crowned The Mother of Modern Film.
Righteously so.

Citizen Kane (1941)

I often tend to dismiss classics as overrated, but Citizen Kane really did it for me when I first watched it at film school on the big screen. Having read so much about Orson Welles and the movie it was pure bliss watching all the details, getting hooked by the storytelling and being blessed by the magic of Mr. Welles.
Read a lenghty review here.

Shichinin no samurai [Seven Samurai] (1954)

I liked this one a lot for many years, but when I got a hold of the Criterion edition with the magnificent audio commentary by Michael Jeck I became an Akira Kurosawa worshipper. If you haven’t seen the movie with Michael Jeck as your guide, you simply have not seen the movie.
Strangeness: There are only six samurai on the cover…

Il buono, il brutto, il cativo [The Good, the Bad and the Ugly] (1966)

The definition of absolute coolness and true cinemagick.
Check the finale here.
Listen to Enrico Morricone’s genius theme here.
I love spaghetti.

Vargtimmen [Hour of the Wolf] (1968)

I’m no superultrafreakfan of Ingmar Bergman, but Vargtimmen is one helluvan evil flick. I watched this one too on the big screen when studying film at the university and I truly love the cinematography.

(I must point out that even though Det Sjunde Inseglet [The Seventh Seal] is not on this list, it is definitely an awesome movie. But it’s not worthy of the Indy 500 top rating…)

The Godfather (1972)

No words necessary. Everything is perfect.
If I had a gun to my head and was forced to choose just one movie that I had to watch forever in Hell I could easily go for The Godfather.

“Forgive me, Godfather…”

The Godfather: Part II (1974)

Just as good as the first one. In fact, I think this sequel is better. Thus: Everything is perfect. But for the full experience I think you need to see all the Godfather movies in a row. And then once more with the audio commentary tracks. It’s pure magic.

Godfather: Part III (1990) is so underrated. It’s such a good film, but it doesn’t qualify on this list (the list of my four star rated films is endless…).

One Flew Over the Cuckoo’s Nest (1975)

“Good morning, Miss Ratched.”

Taxi Driver (1976)

I’m obsessed with this masterpiece.
Read my thoughts about the film here.

Alien (1979)

It’s all about the atmosphere.
And by far the most grim looking monster in any movie to date.

Apocalypse Now (1979)

If all the movies on this list are rated 5/5, then Apocalypse Now in my mind is a definite 6. It’s better than everything else.
As for the Redux version, I’m not sure. I’ve only watched it once, and I immediately dismissed it for ruining the ultimate doom movie.
I think I’ll watch it again and give it a second opinion.

Life of Brian (1979)

One of the funniest movies ever. So many memorable scenes and quotes it’s almost surreal. I hate the ending, though. That fucking song… I hate it.

Stalker (1979)

The best sci-fi movie ever, and it doesn’t even contain any sci-fi!
Master Tarkovsky kills the competition.

Read a fine review here.

Modet att döda (1980)

This is a TV production, but what the hell…
Lars Norén. Enough said.

Sällskapsresan (1980)

Lasse Åberg is a dork, but this film is a true Swedish classic. No doubt.
After the success of this one he made another four films of which only the sequel, Snowroller, is worthy. The rest suck big time.

Scarface (1980)

Tony Montana!

Natten är dagens mor (1984)

Another Lars Norén TV drama that will kill your soul and rape your mind.
Elite!

Dekalog, piec (1989)

Another television drama, this is part five of ten in Kieslowski’s powerful series dealing with the ten commandments (this one being “Thou shalt not kill”).
I wrote about it in July 2007 here.

Sökarna (1993)

Wow! This is such an underrated movie.
It’s the work of mad men, and thus it’s so bad it’s beyond bad and turns out truly superb. Genius!
I love this movie so much and I watch it at least two times every year.
The sequel pretty much sucks… For real.

Pulp Fiction (1994)

I guess we all got a bit fed up with this movie for a while since everybody was talking about it everywhere. However, it’s a genuine classic and deserves no less than the highest possible rating. I recommend seeing it with the audio commentary track if you haven’t done so already.

Xich lo [Cyclo] (1995)

A Vietnamese masterpiece which is both beautiful and shocking.
Genius and brutality by the director of The Scent of Green Papaya, Anh Hung Tran.

Se7en (1995)

Even though Se7en is at its very best the first time you watch it, it’s a movie made with such elegance and instinctive feel I can watch it over and over again. Splendid cinematography by the Iranian master Darius Khondji as always.
Read an article about him here.

Fear and Loathing in Las Vegas (1998)

I worship Hunter S. Thompson.
I worship Terry Gilliam.
I worship Benicio Del Toro.
I worship Johnny Depp.
I worship the Sixth Reich.

Festen (1998)

The first Dogma movie was a really good one. Not so much because the use of the Dogma regulations, but because of the nervous tension that builds and builds throughout the film.
An amazing drama.

Happiness (1998)

Finally a film featuring my favourite actor, Philip Seymour Hoffman! In my opinion he’s always on point. And so is this film. 5/5 all the way.
If I had to recommend only one independent film, this would be it.

Fight Club (1999)

To me, this movie pretty much says “I must change before I am forever stuck being the person that I am not”, as somebody so eloquently put it.
It’s a wake up call making some very bold statements against this sick consumerism-driven society that we live in.
I’ve written some texts about situationism here.

Magnolia (1999)

A must see. So many great performances.

Torsk på Tallin (1999)

Yet another TV production.
Of all the stuff that Killinggänget created, this one is my favourite.
It’s balancing perfectly on this thin line between comedy and tragedy.

Le fabuleux destin d’Amélie Poulain (2001)

I’m no fan of uplifting movies, but Amélie is simply too good to resist.
This is a Film with a capital F.

Cidade de Deus [City of God] (2002)

Another Film with a capital F. Totally brilliant!
As for the TV series and the City of Men stuff, I wasn’t that impressed.

Farväl Falkenberg (2006)

99 times out of 100, Swedish films suck so bad it’s unbelievable.
This is one of very few exceptions. This is poetry in motion. It brought me to tears, which hardly ever happens with movies.
The soundtrack is one of the best ever. All hail Erik Enocksson for that one.

Into the Wild (2007)

How strange! Another movie that brought me to tears. Another movie with a perfect soundtrack.
I wrote a little something about that here.

There Will Be Blood (2007)

First time I saw it I rated it 4/5. I’ve seen it a couple of times now and there’s no doubt in my mind that it deserves the full score.

“There are times when I look at people and I see nothing worth liking.”

Ok. That’s it. These are the 35 movies out of 1417 that I’ve given the highest score so far. Too many Hollywood flicks? Missed out on something? Let me know. I need some inspiration as well.
The list of 4/5-films is deep and long, but on the list of 5/5-films there is only room for the true elite.

literature, philosophy, quotes, swedish

>"We’re sympathetic towards the occult…"

2 Comments

>

We’re sympathetic towards the occult and the secret arts. We are not occultists, however. We weren’t born with the kind of will it takes, let alone the patience to educate and develop such a will into the perfect instrument of a wizard or hypnotist. But we sympathize with occultism, especially since it tends to express itself in ways that many who read and even think they understand it don’t understand a thing. Its arcane attitude is arrogantly superior. It is, in addition, a rich source of mysterious and terrifying sensations: astral larvae, the strange beings with strange bodies evoked in its temples by ritual magic, and the immaterial presences that hover all around our unperceiving senses, in the physical silence of inner sound – all of this comforts us in darkness and distress with the caress of its sticky, horrid hand.
But we don’t sympathize with occultists when they act as apostles and champions of humanity; this strips them of their mystery. The only valid reason for an occultist to operate in the astral realm is for the sake of a higher aesthetic, not for the insidious purpose of doing good to others.
Almost unawares we harbour an ancestral sympathy for black magic, for the forbidden forms of transcendental science, and for the Lords of Power who sold themselves to Condemnation and degenerate Reincarnation. The eyes of our weak, vacillating souls lose themselves – like a bitch in heat – in the theory of inverse degrees, in corrupted rites, and in the sinister curve of the descendent, infernal hierarchy.
Like it or not, Satan exerts an attraction on us like a male on a female. The serpent of Material Intelligence has wound around our heart, as around the symbolic caduceus of the God who communicates: Mercury, lord of Understanding.

Those of us who aren’t homosexuals wish we had the courage to be. Our distaste for action can’t help but feminize us. We missed our true calling as housewives and idle chatelaines because of a sexual mix-up in our current incarnation. Although we don’t believe this one bit, to act as though we do smacks of irony’s very blood.

None of this is out of meanness, just weakness. In private we adore the Bad, not because it’s bad, but because it’s stronger and more intense than the Good, and all that is strong and intense is attractive to nerves that should have belonged to a woman. Pecca fortiter can’t apply to us, for we have no force,not even the force of intelligence, which is the only one we could ever claim. To think of sinning forcefully – that’s the most we can do with this severe dictum. But even this is not always possible, for our inner life has its own reality which we sometimes find painful just because it is a reality. The existence of laws governing the association of ideas (along with all other mental operations) is insulting to our inherent lack of discipline.

Fernando Pessoa, The Book of Disquiet, published for the first time 50 years after his death. Pessoa died in 1935.

NATRIUMBIKARBONAT

Plötsligt en ångest…
Åh, vilken ångest, vilken kväljning från mage till själ!
Vilka vänner jag har haft!
Vilken tomhet i alla städer jag har passerat igenom!
Vilken metafysisk dynga alla mina föresatser!

En ångest,
en tröstlöshet i själens hud,
armarna hänger vanmäktiga vid krafternas solnedgång…
Jag förnekar.
Jag förnekar allt.
Jag förnekar mer än allt.
Jag förnekar i ord och handling alla gudar
och förnekelsen av dem.
Men vad är det som fattas mig,
som jag känner fattas i mage och blodomlopp?
Vad är det för tom förvirring som tröttar ut min hjärna?

Skall jag dricka något eller ta livet av mig?
Nej, jag skall leva vidare. Seså! Jag skall leva vidare.
Le-va vi-da-re…
Le–va–vi–da–re…

Gode Gud! Vilken buddism kommer mitt blod att stelna!
Att avstå från vidöppna dörrar,
inför ett landskap alla landskap
utan hopp i frihet
utan samband,
en tillfällighet i tingens ytas inkonsekvens,
monoton men sömndrucken,
och vilka vindar när dörrar och fönster slås upp på vid gavel!
Vilken angenäm sommar, de andras!

Ge mig något att dricka, för jag är inte törstig!

Fernando Pessoa (under heteronymen Álvaro de Campos), 1930

literature, quotes, swedish

>Apsefiston

7 Comments

>

4. ATT VARA TACKSAM.

Arbetsmarknaden stöter bort en som om man vore ett artfrämmande dödssmittat organ, och man har varken hyfs eller vett nog att känna den verkligt djupa tacksamheten… De storståtligaste, mest högkvalificerade, olidligt pösande platsannonser, hel- och halvsidiga, hela bilagor fulla i de tristaste och mest aktade blaskor (Frankfurter Arschgemeine är grotesk i det avseendet) betyder mycket litet för den och dess tänkbara gelikar. Så underbart att vara fri och någorlunda fattig, inte mer kompetent eller rangordnad eller beroende av någons uppskattning än en aldrig av människoglosöga skådad djuphavsvarelse!

9. I FÖRBIGÅENDE SAGT, TILL NÅGON SOM ÄR UNG OCH UNDERLIG.

Tillgodogör dej alla befriande avarter av bildning, och förbli fientligt främmande för middagsskålarnas och cocktailpladdrarnas parasitvärld. Inse att ingen vill ha med dej att göra om de inte tjänar något på det, hur subtilt och till synes människovänligt detta vinstsyfte än må vara, och alldeles oavsett om det är medvetet eller inte. Att du förväntas roa eller inspirera dem, eller att du rentav, som “ensam och utanför”, skulle må så väl av lite “mänsklig kontakt”, vilket får de bättre ställda att känna sej goda och generösa… Och med hela dej vill ingen befatta sej, endast med en tillrättalagd, skönfärgad, mildrad och rundad populärversion, som i allt ådagalägger sin betryggande samstämda harmlöshet. Därför blir sällskapsväsendet till en ömklig vämjelighet?

23. MISANTROPISK HUMANISM?

Människoföraktets frigörande folkliga möjlighet: om det drivs så långt att inget utrymme lämnas åt ledarkult, laglydighet, undersåtlighet.

50. KARAKTÄRSDANING I VANMAKTENS LIMBO.

[…]
Demonregissören Gud bygger kraftverk drivna av kreatursångest, och vi kan endast välja mellan att skildra eländet och vända bort blicken.

263. BRISTTILLSTÅND OCH FÖRSÖKEN ATT SKYLA ÖVER DEM.

Någon säger: “Jag förstår mej verkligen inte på den människan” – ett yttrande som blottar en ögats grumlighet och tankens svaghet hos den talande, inte alls ett tecken på att denne skulle vara “bättre beskaffad” i jämförelse med den “svårförståelige”, ofta betraktad som moraliskt “ond”.

music, reviews, swedish

>SRM Reviews (#63 July 2009)

Leave a comment

>Published in Sweden Rock Magazine #63 July 2009.

Anaal Nathrakh
In the Constellation of the Black Widow – 3/10
Candlelight (Sound Pollution)

Stackars lilla Anaal Nathrakh. De tror att de kan gömma sig bakom vansinnesskrik och blastbeats och emellanåt blanda in lite Emperor-storsvulstighet och komma undan med det. Icke!
Det här är black metal för folk som inte gillar black metal. Slipknot-black för vilsna får som vill ha sin black metal på bekvämt avstånd.
Bakom det plastiga kaoset döljer sig usel musik utan minsta övertygelse om något större än människan, och redan där är det kört för dessa bleka britter. Den stela produktionen gör inte det hela bättre.
Det här är duons femte fullängdare och man undrar stillsamt när sista andetaget är kommet så att alla som befläckats av detta dravel kan ägna sin tid åt viktigare sysslor.

———-

Brutal Truth
For the Ugly and Unwanted This is Grindcore – 3/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Kvalitet före kvantitet! Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger när det gäller grindcore. En grindcoreskiva/konsert bör vara max 25 minuter lång, allt annat är vansinne. Här får vi huvudsakligen Brutal Truths konsert från Obscene Extreme-festivalen 2007, samt ytterligare fyra gigs från Sounds of the Animal Kingdom-turnén 1997/1998. Total speltid: kring 210 minuter. Vem pallar?
När dessutom ljudet är under alla kritik på samtliga spelningar (endast huvudkonserten är filmad med flera kameror, resterande gigs är filmade av fans i publiken) känns detta som en blåsning. Man får inte ens några låtlistor. Gubbigt!
Den enda behållningen är att studera den kraftlöse trummisen Rich Hoaks besynnerliga spelstil och minspel, samt att Barbro Havohej från Birdflesh tackas på omslaget.
Detta var tidigare ett av mina favoritband där de två första plattorna, Extreme Conditions Demand Extreme Conditions (1992) och Need To Control (1994) definitivt håller än. Köp dem en gång till – även om du redan har dem – istället för det här skräpet.

———-

Goatwhore
Carving out the Eyes of God – 3/10
Metal Blade (Border)

Hur trovärdigt är det när ett gäng amerikaner med förflutet i band som Crowbar och Soilent Green slänger ihop ett black metal-band betitlat Goatwhore och kallar skivan för Carving out the Eyes of God? Avslutande låten heter To Mourn and Forever Wander Through Forgotten Doorways. Hade bandet varit bra hade det spelat mindre roll, men nu är det inte ens i närheten och då stör jag mig ännu mer på effektsökeriet.
Goatwhore sägs vara en unik blandning av black, death och sludge. Jag hör tyvärr inte det unika. Jag hör definitivt ingen sludge. Det här är så slickat som det kan bli.
När det dessutom spelas d-takt på amerikanskt vis (noll sväng, stelt som farmor, vek hi-hat) så är måttet rågat för min del. Ni andra kan ju sätta kepsen på sned och digga om ni känner för det.

———-

Myrkr
Black Illumination – 7/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Den väsande vokalisten låter sannerligen mer död än levande. Det är inte fråga om sång eller skrik utan snarare livlösa läten i upplösningstillstånd. Och lite så är det med musiken också. Den vittrar bort, svävar omkring likt unken luft och ställer till med dov oro i leden. Det enda som håller samman musiken är de envetna trummorna, trummor som inte gör mycket mer än håller entakten.
Detta är en fascinerande skapelse som lär växa efterhand, men just nu famlar jag i mörkret och försöker hitta den döda tråden som håller samman verket. När jag gjort det, när jag helt enkelt lärt mig låtarna, kan nog en viss dyrkan infinna sig. Men det kommer att ta tid att lära sig förstå.
Irländsk black metal som låter annorlunda, enkelspårig och murken. Jag tror att jag gillar.