>Published in Sweden Rock Magazine #72 June 2010.
Here’s the unabridged version.

Watain
Lawless Darkness – 9/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Det här är ett storslaget verk sprunget ur mörkermagiskt vansinne. Mäktigt och komplext, men ändå med ett helvetes driv. En episk tripp som går på djupet, men ändå bara skummar på ytan. Jag tror nämligen att Watain har ännu mer att ge, hur märkligt det än må låta.
Men jag var skeptisk. Hur kan man tio år efter den fullkomligt fanatiska debuten Rabid Death’s Curse utveckla och förnya en hel genre – till det bättre? Vad kan man göra efter Casus Luciferi och Sworn to the Dark utan att totalt tappa fotfästet eller upprepa sig? Jag trodde inte att Watain hade så mycket mer att ge, men efter tjugo intensiva genomlyssningar är jag överbevisad och sitter här med kalsongerna på huvudet. Den entitet som är Watain tar nu black metal vidare på allvar.

Samtidigt är detta en återgång, flera steg tillbaka bortom det tidiga raseriet. En hyllning till de klassiska album som släpptes på åttiotalet där varje låt var något av det bästa som gjorts; mästerverken som för alltid kommer att finnas i våra själar. Känslan framträder tydligast i Kiss of Death, ett lapptäcke av tvära kast som bara växer och växer. Överlag dryper plattan av allsångsvänliga slagdängor (Quorthons ande är allestädes närvarande) som till en början må framstå som primitiva, men som är ruskigt effektiva. Du lär komma ihåg de här låtarna. Och här finns skivans styrka: det enkla vävs samman med det komplexa, och balansen däremellan är perfekt, vilket även kan sägas om produktionen. Tore Stjerna har överträffat sig själv i den anrika Necromorbus-studion. Skivan kunde inte ha låtit annorlunda.
Enkelheten återkommer även i texterna. Det är slagkraftig lyrik, men ganska långt ifrån de komplexa sjoken på de två första skivorna. Även här en återgång alltså, som egentligen började redan på Sworn to the Dark. Jag gissar på en vilja till makt, att hitta urkraftkällorna. Ibland slår det enkla hårdare än det svåra.

Att kalla detta ett mästerverk är dock omöjligt. Det återstår att se om tio år. Men ändå: Waters of Ain. Carl McCoy. Herrejävlar.
Fields of the Nephilim-sångaren medverkar blott med tjugosju ord i detta avslutande stycke, men stämningen – som redan är magisk – höjs ytterligare några snäpp när karln börjar mässa. Just Waters of Ain (jag antar att ordleken ”Wat” och ”Ain” är medveten) blir smältdegeln där allt som byggts upp under resans gång faller på plats. Epik i kubik, men enbart på ett självklart och upphöjande vis, aldrig patetiskt.
Varje spår är värt sin vikt i guld, men d-taktsröjet i Malfeitor och Total Funeral måste framhävas, liksom den mäktiga refrängen i Wolves Curse. Här finns så mycket att ta av att en viss yrsel infinner sig när reptilhjärnan försöker bearbeta materialet, och  ändå är det så snyggt sammanhållet – och alltid omisskännligt Watain. Paketeringen, där den hittills relativt okände Zbigniew M. Bielak står för all konst, sluter cirkeln. Total perfektion.
Även om tio år lär jag bocka och buga inför Lawless Darkness. Kanske har jag även då kommit överens med albumtiteln…

>Published in Sweden Rock Magazine #70 April 2010.

1349
Demonoir – 5/10
Indie (Sound Pollution)

Knappt tio månader efter formexperimentet Revelations of the Black Flame (se recension i #62) är 1349 tillbaka med ett verk som blandar det experimentella med det traditionella. Vartannat stycke är mullrande oljudsmörker à la intro och vartannat pisksnabb black metal. Imponerande frenesi överlag, men knappast minnesvärt. Intron fyller sällan någon funktion och att här få sju sådana och sex vanliga låtar känns bara störande. Jag funderar även på om effekten av att lägga sången så frånskilt från övrigt material tillhör det experimentella. Det låter märkligt emellanåt.
Jämfört med debuten Liberation (2003) och sylvassa låtar som Manifest och Riders of the Apocalypse står detta sig jämmerligt slätt, vilket är synd på ett så kompetent band. Jag skulle uppskatta om de hittade tillbaka till de mästerliga styckena och det råa ljudet.

—

Opeth
Blackwater Park – Legacy Edition – 9/10
Legacy/Sony

”Idiot. Sluta läsa omedelbart och spring iväg och tjacka vad som förmodligen redan nu är årets bästa album alla kategorier!” Så löd min fullständiga recension av Blackwater Park i Close-Up #44 för tio år sedan. Ett drygt decennium dessförinnan satt Mikael Åkerfeldt ute i Sörskogen och plinkade på det som sedermera skulle mynna ut i Opeth. 20 jävla år sedan…
Vi som avgudar bandet har våra favoritskivor. För mig är det Still Life (1999) som smäller högst, medan Ghost Reveries (2005) fortfarande är en besvikelse. Men betänk då att när Opeth är som sämst är de ändå bäst. Med Blackwater Park hittade gruppen hem på allvar. Ljudbilden klarnade, nyanserna fick större spelrum och gruppen kändes mer samspelt. Den inledande raden ”We entered winter once again” är för mig lika klassisk som när Churchill inleder Live After Death. Det säger en del om hur högt jag håller detta band.
Tio år senare kan jag ana en svacka i mitten av albumet, kring The Drapery Falls och Dirge for November, där arrangemangen inte är lika intrikata utan snarare mal på likt mörka mantran. Här känns opeth svagare och lätt apatiska.
Att många band har inspirerats av just Blackwater Park torde vara odiskutabelt. Lyssna exempelvis på Deathspell Omega och Hétoïmasia. Mästerverk inspirerar andra mästerverk. Så har det alltid varit inom konsten och Opeth är tveklöst konst för mig.
Den medföljande dvd:n är egentligen inte mycket att orda om. 35 minuters runkande i Studio Fredman, ungefär som en utdragen version av Harvest-videon. Ultratönten Steven Wilson kedjekäkar ostbågar och Moonchild-stölden avslöjas. Vi musikdokumentärnördar fröjdas ändå.
Att albumet denna gång även bjuder på en 5.1-mix bör få alla audiofiler att knäböja. Omslagsfetischisterna får sig ett nytt omslag. Själv lär jag aldrig sluta dyrka oavsett vilken mix eller vilket omslag som erbjuds.

Triptykon
Eparistera Daimones – 8/10
Century Media (EMI)

Svanesången Monotheist (2006) var inget annat än monumental mysticism. Celtic Frost lämnade tveklöst scenen med flaggan i topp och de traditionalistiska skeptikerna med en kasse sura äpplen att bita i. Tom G. Warrior har dock mer att uträtta på denna gudsförgätna helvetesjord innan Satan sätter punkt. Efter att i årtionden ha stirrat djupt ner i avgrunden stirrar nu avgrunden tillbaka.
Triptykon och Eparistera Daimones är en så mörk och tung upplevelse att svart är en alldeles för blek färg att likna det hela vid. När inledande Goetia efter elva minuters briljans avslutas med ett mässande ”Lie upon lie/Mankind shall die” vet jag att detta är rätt. Efterföljande Abyss Within My Soul är krossande doomtyngd personifierad. In Shrouds Decayed lyser upp det kompakta mörkret för en stund. Men bara för en stund. Mörkret sluter sig.
Gitarrljudet är så tungt och förvridet att det emellanåt gränsar till rent oljudsmuller (lyssna på nittonminuterseposet The Prolonging). Men riffen finns där, om än djupt begravda i den gåtfulla myllan. Och det finns mycket mer att hämta. När halva skivan avverkats börjar man skönja spår av Tiamat, Fields of the Nephilim och kanske även Nine Inch Nails och Opeth. Det ålderdomligt ockulta blandas med det modernt metalliska och skivan växer för varje omgång.
Det är sannerligen ingen enkel platta att ta till sig. Även den intresserade uppmanas att lyssna extra noggrant, om och om igen. Till en början tyckte jag att helheten var aningen seg, men efter tredje varvet lossnade det. Nu dyrkas det här hemma i kistan.
Att H.R. Giger återvänder som omslagskonstnär – hans Satan I prydde Celtic Frosts To Mega Therion 1985 – får ses som en njutfull bonus. Vinylutgåvan är således ett absolut måste.
Triptykon lirar på årets Roadburnfestival om några veckor och jag ser verkligen fram emot en överdos av smutsig, svart monumentalism. UNH!

>Published in Sweden Rock Magazine #68 January 2010.

Krallice

Dimensional Bleedthrough – 3/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Resultatet av min högst subjektiva forskning i ämnet amerikansk black metal vittnar om att det sällan handlar om black metal annat än som etikett. Så även här.
De här grabbarna kan lira och vill visa det. Långa, nästintill instrumentala tremolosjok i intrikata arrangemang är vad som bjuds, och trots all aktivitet känns det sorgligt tomt och energifattigt. Något mörker finns inte alls. Snarare handlar det om ett segdraget postrocknötande som leder ut i intet, varför du som inte gillar black metal kanske gillar det här.
Men ska du prompt lyssna på avantgarde metal rekommenderas hellre skivbolagskamraterna Cobalt och förra årets intressanta skapelse Gin. Där finns helheten. Hos Krallice finns bara musikskoletomheten.

—