>Pulished in Sweden Rock Magazine #67 December 2009.

Urgehal
Ikonoklast – 4/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Band, skivbolag och konsumenter måste inse att fullängdsformatet i många fall är överskattat. Att införliva slarv och trams bara för att fylla ut speltiden är inget annat än musikbyråkratisk idioti. Om norska Urgehal på sitt sjätte album hade anammat devisen kvalitet framför kvantitet hade vi sluppit bottennapp som Kniven rider dypt i natt (något slags ölstint punkrocktjosan) och i stället kunnat mässa i lugn och ro till Cut Their Tounge Shut Their Prayer. I sistnämnda spår är norrmännen som vassast; klassiskt norska black metal-slingor av det finstämda snittet, härligt antikristen lyrik och rejäla hooks. Men då och då försöker de sig på samhällskritik och metallisk punkrock. Man tar sig för pannan! Vem i bandet bör knivhuggas för dessa tilltag? Säg mig och jag anlitar närmaste torped. Jag kan inte ta bandet på allvar.
Urgehal påminner stundtals om tidiga Khold, men snabbare och brutalare. Mer thrash. Inget groove att tala om. Långtifrån lika skitigt. Det är dock deras bleka black metal jag vill åt. Den glimrar till emellanåt, men alldeles för sällan. En EP med de bästa svartmetallstyckena hade känts mer relevant än det här.

—

V/A
Grind Madness at the BBC – The Earache Peel Sessions – 7/10
Earache (Sound Pollution)

I en tid när mp3-bloggar och YouTube var så mycket framtid att Saida inte ens kunde förvarna om det vanvettiga som är crabcore (googla, gubbe!) i sin kristallkula så förlitade sig ungdomen på radio. Lars Aldman var väl den svensk som presenterade alternativ musik på bästa sätt i sina Bommen-program. England hade John Peel, och till skillnad från Aldman var Peel en levande legend. Hans inflytande i underjorden går inte att ta miste på. Han spelade vad helst han ville, och struntade kraftigt i vad pöbeln krävde. Det är bland annat sådant som skapar en legend värd namnet.
The Peel Sessions-plattorna fångar magin som uppstår i replokalen och under konserten, men som är så svårfångad i studion. Detta för att John Peel tillät banden att vara sig själva. Här finns ingen studiokonstlad stelhet.
Denna samling handlar dock bara om ett enda band.

Om The Beatles lade grunden för popmusik och Black Sabbath för hårdrock, så lade Napalm Death definitivt grunden för extrem metal. I min värld finns inget brutalare än när Mick Harris går loss på skinnen i The Kill. Dagens Nasum-grindare har inte en chans och har inte fattat ett smack. Grindcore handlar om kaos, inte om perfektion. Grindcore handlar om punk, inte om metal.
Napalm Deaths debut i John Peels radioprogram är det bästa de någonsin spelat in. Det är också den bästa grindcore som någonsin framförts – och detta var 1987! Begrunda faktum i någon minut, tack.
Deras två första inspelningar definierade och definierar fortfarande vad som är grindcore i min värld. Antimusik när den är som mest råbarkad och meningsfull. Enkom dessa tjugo minuter gör denna samling värd sitt pris.
Som bonus får man ytterligare över tre timmars musik.

Men märk väl att det enbart är Napalm Death och i viss mån Unseen Terror som står för renrasig grindcore på den här samlingen.  Extreme Noise Terror är namnet till trots ganska variationsfattig crust. Snabbfotad sådan, men sällan i grindcoretempo. Carcass, även de pionjärer i sin goregrind-genre, är ganska såsiga och deras extremt vansinniga Reek of Putrefaction– och Symphonies of Sickness-låtar kommer inte riktigt till sin rätt här. Bolt Thrower bidrar med murken death metal och låter kanske inte som allra bäst – men definitivt råast. Unseen Terrors låtar är däremot att föredra framför deras enda knepigt producerade fullängdare Human Error. Heresy och Intense Degree definierar egensinnig hardcore. Och Godflesh är som alltid det svarta fåret med sin monotona industrimetal.
Men som ni märker är det Napalm Death som gäller här. Total dyrkan på alla plan.
Vi tackar John Peel för kulturgärningen och låter honom nu vila i frid.

—

I also did an interview with Die Hard in this issue.

>Published in Sweden Rock Magazine #66 November 2009.

Ataraxy
Rotten Shit – 8/10
Demo CD-R

Herrejävlar! Efter att ha tvingats igenom tre svenska, finlemmade döds- och blackproduktioner är det en fröjd att dänga på spanska Ataraxys Rotten Shit-demo och bara spy ner sig själv fullständigt. Ljudet äter sig genom hjärnan likt ett gäng överfeta likmaskar som inte kan få nog i sin eviga jakt på död och förruttnelse. Så fett! Så skitigt! Man baxnar.
Låtmaterialet går heller inte av för hackor. Helvete vad man baxnar! De vet ex-jävla-akt hur låtarna ska byggas upp för att lille Indy ska gå ner i spagat, förbanna gudarna och dricka din mammas blod.
Och jag älskar band som hyllar känslan och viljan framför den musikaliska perfektionen. De skulle kunna göra tusen omtagningar och få trummorna perfekta, men hur tråkigt blir inte det? Astråkigt givetvis. Det här är äkta. Inget trams. Zombiesnubben på omslaget har tygmärken med Nihilist och Nirvana 2002. Stil och klass!
Jag är redan nervös för att de ska ha ”finat till sig” inför albumsläppet.
Låt det icke ske!

———-

Mr. Death
Detached From Life – 6/10
Agonia (Sound Pollution)

Jag siktar en nygammal generation gammeldödsmanglare i Svedala!
Efter det att ynglingarna i Invidious, Tribulation, Morbus Chron och Gravehammer sparkade liv i liket på ett strålande sätt kan man nu skåda ett gäng rangliga gubbar med förflutet i diverse tidiga orkestrar som återigen har plockat upp yxorna. Bombs of Hades och Tormented är de som ligger mig varmast om hjärtat. Och nu har vi här Mr. Death, med medlemmar från bland annat Treblinka och Expulsion. Ett uselt bandnamn, men vad göra när allt annat är upptaget och förbrukat? Och snubbarna ser för fan ut som korthåriga IT-konsulter! Man vet inte vad man ska tro, så man får lyssna.
Och det låter riktigt bra. Grottig, murken dödsmetall som sällan lämnar motorvägen, och som har Det med stort D – även om man ibland får gräva djupt för att finna. De kunde måhända ha rensat bland materialet, för just nu känns en fullängdare i längsta laget. Ändå: så oerhört mycket bättre än mycket annat i skivbackarna.

>Published in Sweden Rock Magazine #65 September 2009.

Griftegård
Solemn, Sacred, Severe – 9/10
Ván (Sound Pollution)

Allvarsmättat? Jo, tack.
Sakralt? Så in i helvete.
Kännbart? Minst sagt.
Tyngden är ofattbar. Atmosfären så närvarande. Och allting har en stabil grund att stå på: allvaret i sökandet efter meningen med tillvaron. Man slipper det ytliga poserandet, det larviga som aldrig betyder något. På så sätt blir Griftegårds doom genuin på ett sätt som är få förunnat.
Och Thomas Erikssons röst svävar över allting annat och fullkomligt krossar konkurrensen.
Om du inte förnekar hårdrockens rötter lär du även kunna ta till dig de partier som på detta verk kan uppfattas som smöriga och pretentiösa. Hos mig går de rakt in i hjärtat, och det känns skönt att även kunna finna några smörklickar bland all aska som jag vanligtvis kryddar mina musikaliska rätter med.
Den som har svårt för religiösa tongångar – de tar sina mest extrema uttryck i psalmen Noah’s Hand – kanske inte faller pladask. Inte heller de som förväntar sig rockiga midtempolåtar. Inser man däremot det sakralas betydelse för den långsamt stundande undergången lär man hitta rätt direkt.
Doom metal blir knappast bättre än så här. Sacred, Solemn, Severe är en milstolpe.
[Interview in the print edition of the magazine]

———-

Switch Opens
Switch Opens – 8/10
GMR (Border)

Många band gör musik som ska låta på ett visst sätt. Switch Opens musik låter på sitt sätt, och det höjer dem över mängden.
Trummisen dyrkar The Police. Ena gitarristen har Van Halen som husgudar, medan den andre tillbringar huvuddelen av dagen inne i sitt huvud tillsammans med Hawkwind. Sångaren och basisten, Jesper Skarin, hyllar Megadeth och spelar trummor med technosnubben i The Field. Ni hör ju själva. Detta är helt jävla sjukt! I stället för musik: förvirring? Nej, inte alls.
Efter att tidigare ha hetat Fingerspitzengefühl och släppt två rejält spretiga men svinbra album har bandet äntligen hittat hem. Det schizofrena uttrycket har kokats ned till vad de gör bäst: de vänder ut och in på tyngden. Ändå är detta deras mest varierade album. Det händer saker hela tiden. Udda trumkomp, fantastiska sånginsatser, psykedeliska gitarrsjok och basfetma som berör både fysiskt och psykiskt – dessa fyra hjältar torde kunna rädda världen!
Produktionen är både taggigt trasig och mjuk som ett duntäcke. Bergsmassiv och genomskinlig. Man fattar inte riktigt hur det har gått till, men de har som sagt hittat hem.
Årets tripp? Fuglesangs fjuttiga rymdresa är en spottloska i havet.
[Interview in the print edition of the magazine]

>Published in Sweden Rock Magazine #64 August 2009.

Ahab
The Divinity of Oceans – 8/10
Napalm (Sound Pollution)

Den extremt extrema genren funeral doom är i mitt tycke oftast löjeväckande. Att spela så långsamt som möjligt och att låta vokalisten nästintill kväva sig själv medelst sinnessjukt dovt growlande är ingen utmaning. Mina förväntningar var således mycket låga inför detta släpp.
Men efter två genomlyssningar är jag nästintill hög, och jag har inte dragit ett enda bloss. Ahab skapar imponerande stor musik. De rör sig från fantastiskt vackra gitarrformationer till rejält brutalkrossande tyngd hur enkelt och naturligt som helst. Jag blir hela tiden överraskad av vändningar i låtarna, och då snackar vi alltså funeral doom – världens långsammaste genre. Att kunna göra något nytt av den är en enorm bedrift.
Någon renrasig begravning är det dock inte tal om. Ahab bryter traditioner på löpande band, men utan att gravskända alltför mycket. Sången pendlar mellan ultralåg growl och drömsk ren sång och ligger helt perfekt i mixen. Produktionen är överhuvudtaget som gjuten för ändamålet: känslan av att resa, betrakta och möta det mörkt gåtfulla havet, både ovan och under vattenytan. Kanske skulle det låta så här om Opeth närmade sig genren?
Det här är givetvis ingenting man diskar till. När The Divinity of Oceans ljuder ska det vara lugn och ro och mörker runtomkring. Här finns så många nyanser att upptäcka. Somnar du så förlorar du.
Tveklöst genrens bästa album.

———-

Dismember
Under Blood Red Skies DVD – 9/10
Regain (ADA/Warner)

Det här är så jävla bra! Dismember levererar alltid, och precis som med Bolt Thrower och Motörhead så vet man att det sällan kan bli sämre än asbra.
Skiva 1 klockar in på sjuttio minuter och innehåller Dismembers gig från Party San-festivalen i Tyskland 2008. Det är ett smart drag att börja med slöa Stillborn Ways. Det får publiken att gå helt bananas när tvåtakten plöjer fram i nästföljande Death Conquers All. Hälften av låtarna är från den senaste självbetitlade plattan, men i princip kvittar det från vilket album det här bandet väljer hits; det mesta är nämligen guld likt aset. Och när materialet framförs med sådan spelglädje och samspelthet är det bara att hänga med. Iron Maiden-partiet i Under a Bloodred Sky är så sjukt snyggt att man flinar bredare än vad som är möjligt. Även på scen hyllas bandets hjältar i form av klassiska posterflaggor med Iron Maiden, Judas Priest och Motörhead. En oväntad bonus dyker upp när de river av Tide of Blood, något som varken nämns på fodralet eller i DVD-menyn.
Andra delen av konserten utgörs av att hela debutplattan, Like an Everflowing Stream (1991), gås igenom i kronologisk ordning och jag hör mig själv ideligen utropa ”Det här är så jävla bra!” för mig själv i TV-soffan. Hela konserten är superbt filmad med mängder av kameror, och vi slipper tack och lov den hysteriska MTV-klippningen. Alla medlemmar har gott om tid i rutan. Till och med Thomas Daun syns osedvanligt bra bakom skinnen. När dessutom ljudet är fantastiskt (varenda trumdetalj hörs!), så är det svårt att inte ge högsta betyg för den här skivan.
Skiva två rymmer fyrtioåtta minuters härligt häng med grabbarna ute på vägarna i form av dokumentären Death Metal & More Mental Illness. Dessutom får vi bonusmaterial (ytterligare tjugosju minuters headbang och Die Apokalyptischen Reiter-ballonger) som fungerar som en förlängning av dokumentären. Jag gillar det skarpt! Det är en lätt efterbliven stämning över dokumentären och snubbarna bjuder verkligen på sig själva. Det här är lirare med ena foten på jorden och den andra på monitorn, frenetiskt headbangande sig igenom tillvaron. Man garvar mest hela tiden.
När Matti ”Kuk!” Kärki presenterar bandet från scenen med orden ”All the way from Norway, Copenhagen, we are fucking Entombed!”, varpå de sedan drar igång en hyfsat orepad cover på Entombeds Supposed to Rot där Matti growlar ”lalalalala” och bandet tycks spela olika låtar, så garvar man ännu mer. Översättningen är också av högsta kvalitet. När det i studion sägs ”Det var ett jävla bra hästgnägg där asså!” översätts detta med ”Great tremolowork!”.
Enligt promoblad och nyhetsutskick ska den här dubbeldisken innehålla ytterligare en hel konsert, men så är inte fallet. Det spelar dock mindre roll. Det här är så satans bra ändå.
Erik Danielsson från Trident Art/Watain har för övrigt gjort det läckra omslaget. Se och lär, photoshoppmuppar.

———-

Minsk
With Echoes in the Movement of Stone – 4/10
Relapse (Border)

Minsk öppnar likt ett piggare Neurosis, som ett psykedeliskt, mer svårtillgängligt Mastodon. Men ju längre man kommer in i den här skivan desto mer introvert blir materialet. Det känns som om strukturer suddas ut, som om man lämnar kroppen. Tillsammans med Minsk svävar man ut i rymden, drar omkring i öknen och sitter vid eldstaden hos några nedrökta hippies och lirar på pukor.
Det är flummigt, och det kräver koncentrerad lyssning. Mest intressant blir det i de sista skälvande styckena där Mogwais ande svävar över nejden.
Men jag tycker det blir för mycket utsvävningar och för lite låtar. Och när vokalisten går upp i det där högstämda Loa Falkman-skrålandet så osäkrar jag min Uzi. Samtidigt tror jag att albumet kan växa efterhand, men då krävs det givetvis att man sätter sig ner och tvångslyssnar. Just nu är jag inte särskilt sugen på det.

———-

Tormented
Rotten Death – 7/10
Iron Fist (Sound Pollution)

Pausen 03:01 in i Drowning in Decaying Flesh där det fullkomligt osar skit, piss, spya, död och vansinne säger allt om den här råa inspelningen. De första sekunderna i Reversed Funeral (briljant titel!) deklarerar också vad det handlar om: ös!
Mycket hänger på den råpunkiga mixen och den envetna tvåtakten som aldrig ger upp. Det är slagsmål i replokalen, men i grunden finns här mangelriff som mördar. Vi får absolut ingenting nytt, men det märks så väl när det är bra framfört och med rätt influenser.
Gött också att höra Andreas ”Drette” Axelsons röst igen. Jag gillar den som bäst på Marduks kaosartade debutskiva Dark Endless (1992). Här låter den mörkare och säkrare.
De här fyra lirarna återfinns även i ett stabilt kängpunkband vid namn Tortyr. Jag förväntade mig alltså en jävla omgång dödskäng, men så blev det inte alls. I stället fick man en näve skitig, gammal tvåtaktsdöds rakt i nyllet!
De e najs.

———-

Yob
The Great Cessation – 5/10
Profound Lore (Sound Pollution)

Yob står bakom den smartaste definitionen av doom som jag någonsin skådat: albumtiteln The Illusion of Motion (2004). Jag älskar den! Och vilken platta det är! Tveklöst bandets kvalitetsmässiga höjdpunkt. Det blir knappast bättre än inledande Ball of Molten Led.
Men därefter dalade de snabbt. De blev aldrig bättre. Därmed inte sagt att det var dåligt, men det blev ett väldigt utdraget, repetitivt famlande efter kärnan. Uppföljaren The Unreal Never Lived (2005) lät så, och sedan upplöstes bandet.
Tyvärr känns denna comebackskiva likadan. Det är sällan dåligt, men jag tycker inte att Yob hittar fram till något riktigt väsentligt. Det är mycket mörkare än tidigare, och sången varieras än mer, men den släpiga, extrema doom som Yob står för finner inget hem förrän i det avslutande titelspåret.
Det räcker helt enkelt inte.

>Published in Sweden Rock Magazine #63 July 2009.

Anaal Nathrakh
In the Constellation of the Black Widow – 3/10
Candlelight (Sound Pollution)

Stackars lilla Anaal Nathrakh. De tror att de kan gömma sig bakom vansinnesskrik och blastbeats och emellanåt blanda in lite Emperor-storsvulstighet och komma undan med det. Icke!
Det här är black metal för folk som inte gillar black metal. Slipknot-black för vilsna får som vill ha sin black metal på bekvämt avstånd.
Bakom det plastiga kaoset döljer sig usel musik utan minsta övertygelse om något större än människan, och redan där är det kört för dessa bleka britter. Den stela produktionen gör inte det hela bättre.
Det här är duons femte fullängdare och man undrar stillsamt när sista andetaget är kommet så att alla som befläckats av detta dravel kan ägna sin tid åt viktigare sysslor.

———-

Brutal Truth
For the Ugly and Unwanted This is Grindcore – 3/10
Season of Mist (Sound Pollution)

Kvalitet före kvantitet! Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger när det gäller grindcore. En grindcoreskiva/konsert bör vara max 25 minuter lång, allt annat är vansinne. Här får vi huvudsakligen Brutal Truths konsert från Obscene Extreme-festivalen 2007, samt ytterligare fyra gigs från Sounds of the Animal Kingdom-turnén 1997/1998. Total speltid: kring 210 minuter. Vem pallar?
När dessutom ljudet är under alla kritik på samtliga spelningar (endast huvudkonserten är filmad med flera kameror, resterande gigs är filmade av fans i publiken) känns detta som en blåsning. Man får inte ens några låtlistor. Gubbigt!
Den enda behållningen är att studera den kraftlöse trummisen Rich Hoaks besynnerliga spelstil och minspel, samt att Barbro Havohej från Birdflesh tackas på omslaget.
Detta var tidigare ett av mina favoritband där de två första plattorna, Extreme Conditions Demand Extreme Conditions (1992) och Need To Control (1994) definitivt håller än. Köp dem en gång till – även om du redan har dem – istället för det här skräpet.

———-

Goatwhore
Carving out the Eyes of God – 3/10
Metal Blade (Border)

Hur trovärdigt är det när ett gäng amerikaner med förflutet i band som Crowbar och Soilent Green slänger ihop ett black metal-band betitlat Goatwhore och kallar skivan för Carving out the Eyes of God? Avslutande låten heter To Mourn and Forever Wander Through Forgotten Doorways. Hade bandet varit bra hade det spelat mindre roll, men nu är det inte ens i närheten och då stör jag mig ännu mer på effektsökeriet.
Goatwhore sägs vara en unik blandning av black, death och sludge. Jag hör tyvärr inte det unika. Jag hör definitivt ingen sludge. Det här är så slickat som det kan bli.
När det dessutom spelas d-takt på amerikanskt vis (noll sväng, stelt som farmor, vek hi-hat) så är måttet rågat för min del. Ni andra kan ju sätta kepsen på sned och digga om ni känner för det.

———-

Myrkr
Black Illumination – 7/10
Debemur Morti (Sound Pollution)

Den väsande vokalisten låter sannerligen mer död än levande. Det är inte fråga om sång eller skrik utan snarare livlösa läten i upplösningstillstånd. Och lite så är det med musiken också. Den vittrar bort, svävar omkring likt unken luft och ställer till med dov oro i leden. Det enda som håller samman musiken är de envetna trummorna, trummor som inte gör mycket mer än håller entakten.
Detta är en fascinerande skapelse som lär växa efterhand, men just nu famlar jag i mörkret och försöker hitta den döda tråden som håller samman verket. När jag gjort det, när jag helt enkelt lärt mig låtarna, kan nog en viss dyrkan infinna sig. Men det kommer att ta tid att lära sig förstå.
Irländsk black metal som låter annorlunda, enkelspårig och murken. Jag tror att jag gillar.