>Watain uncut / Funeral Mist Maranatha

>

Photo: Tor Johansson/Upsala Nya Tidning

When writing reviews I always tend to write way too lenghty. I wrote a review for the Watain/Grand Magus/Die Hard-gig for Sweden Rock Magazine, and of course the editors had to cut it in half. With their kind permission I hereby publish the whole review uncut.

But first: The latest issue of Sweden Rock Magazine features a great interview with Arioch of Funeral Mist, revealing that Funeral Mist is releasing a new album in February. This is without a doubt the best thing that will happen to black metal in the year of 2009!
I actually learned about this at the night of the Watain gig – about two months ago – and I promised not to tell. It’s been hard keeping that promise, but I did. Now, the arrival of Maranatha should soon be upon us. Blessed be the Lord God Almighty…

Until then, here’s the gig review in all its glory.
In Swedish of course…

Världens enda sanna black metal-band just nu? Det beror givetvis på hur man ser på saken, men att Watain, som denna kväll firar tio år som band, står relativt ohotade på tronen är det nog få som bestrider. Sällan har väl ett band varit så genuint hängivet sina ideal som dessa Uppsalas mest beundrade och föraktade. Vid merchandiseborden finns en mindre utställning att skåda där gamla fotografier och flyers samsas om utrymmet på väggarna. Här finns även en lista över bandets alla framträdanden och den visar tydligt hur hänsynslöst de tre bista herrarna har marscherat från ingenstans till överallt på kort tid. Att mörkret sprider sig så snabbt är måhända en markör för nutidens tillstånd, samtidigt som det naturligtvis visar upp en ytterst målmedveten och enträgen grupp människor.

Die Hard, thrashbandet som väl får ses som en enda lång hyllningskör till Venom, öppnar denna regnmörka kväll på Uppsala Konsert & Kongress. Här återfinns Watains trummis Håkan Jonsson och han är den stora behållningen under detta gig. Helikopterbangande batterister är bra för Sverige.
Och på tal om scenen: Die Hard har som trio oerhört svårt att fylla den. Det känns ganska stelt, vilket ju blir helt fel för ett band av den här typen, där det egentligen handlar om att headbanga, supa och leva djävul. Hade de lirat på Kafé 44 med fullständiga rättigheter klockan elva på kvällen en lönehelg i augusti inför en packad publik hade de tveklöst varit minst dubbelt så bra. De förlorar mycket på den stora scenen, på att spela först och på att få tycks vara bekanta med låtarna. Det är således inte bandets fel att det blir aningen tungrott. De är som bäst i ”Evil Always Returns” och Venom-covern ”Die Hard”, låten som förmodligen är grunden till bandets existens. Den fylleheadbangande publiken har endera inte hittat till lokalen i tid eller inte fått i sig tillräckligt med alkohol och därför blir giget därefter. (4)

Die Hard har även problem med att fylla ut tomrummet som bildas när det vankas gitarrsolo, något som efterföljande Grand Magus inte drabbas av, trots att även de är en trio. Mats Fox Skinners basspel och Sebastian Sippolas trummor mullrar med sådan kraft att Janne Christofferson fritt kan ägna sig åt soloutflykter utan att ljudbilden förlorar trycket. Med ”Iron Will” som ett av årets absolut främsta hårdrocksalbum i ryggen (mer metal än så kan det knappast bli, för att använda ett slitet uttryck) är det fritt fram för Grand Magus att bara gå upp och härska. Jag blir genuint glad och stärkt av deras musik, och det känns som de vidrör vid någon märklig nordisk nerv som tycks löpa genom allt de gör – utan att det känns krystat eller löjligt för fem öre. Här finns en tanke och en hängivelse, även om det i grunden är ren jävla hårdrock det handlar om.
Öppningen med ”Like the Oar Strikes the Water” är grymt bra och när man kommit in i rätt sinnesstämning blir det bara bättre och bättre. Övergången från fantastiska, klassiskt sjuttiotalsmörka och slöa ”Baptised in Fire” till den mycket manliga energiurladdningen ”Kingslayer” är genial och Janne sjunger om möjligt bättre än någonsin. I slutet av ”The Shadow Knows” når han klimax och tankar på Rockbox (radioprogrammet som lade grunden för mitt musikintresse) far genom skallen och jag flinar brett. Det här är tveklöst det bästa jag sett med Grand Magus hittills. Pär Fontander hade dyrkat. (8)

Under hela kvällen har skivor från kvällens födelsedagsbarn spisats flitigt i högtalarna. Tjugo minuter innan de går på scenen ljuder ”Sworn To the Dark” inne i lokalen och ett gäng ynglingar stämmer upp i allsång i refrängerna. De kan inte vänta längre. Peppen är total.
På scen råder febril aktivitet, även om det i stort sett är en enda man som bygger upp hela scendekoren. För faktum är att musiken redan finns där, den är ett med Watain och flyter automagiskt utan problem. Således kan de lägga minst lika mycket kraft på det visuella och skapa det helhetsintryck som skiljer Watain från alla andra band i genren. Och skulle den oheliga treenigheten någon gång presentera en fjärde medlem torde det vara denna Johan Frölund, Watains privata scenograf, som med extrem noggrannhet placerar kranium, stearinljus, uppochnervända kors, skelettdelar, kedjor, allehanda metallkonstruktioner, en nattvardskalk, svarta tygskynken och spetsade djurhuvuden på scenen – givetvis symmetriskt korrekt placerat och enligt symbolikens alla regler. Djävulen finns i detaljerna.
Värt att notera är att Watain för kvällen begagnar sig av tre egna säkerhetsvakter vid scenen, varav en är Sweden Rocks egen black metal-filosof Niklas Göransson och en annan Marcus Tena från sorgligt förbisedda Triumphator. Väktarna hade enligt uppgift förhållningsorder om att slå ner folk och dricka ”Sprite”. Fullkomligt lysande.

”Legions of the Black Light” inleder och följs tätt av ”Devil’s Blood”. Intensitet och fokus går inte att ta miste på och där jag står, längst fram vid sidan av scenen, låter det synnerligen brutalt och mäktigt. Folk ute i publiken klagar senare på grumligt ljud och att gitarrslingorna inte hördes, men det gick åtminstone mig förbi.
Det har utlovats en annorlunda setlist kvällen till ära och vi bjuds på ”Satan’s Hunger”, ”Black Salvation” och ”Rabid Death’s Curse” innan vad som enligt mig är ett av Watains starkaste kort, ”I Am the Earth” exploderar på scenen. Mest nöjd är jag dock med ”The Serpent’s Chalice”, den känslomässigt mest innehållsrika låten från gruppens tredje album ”Sworn to the Dark”, och alltid lika stenhårda ”The Limb Crucifix”. När Erik av misstag går med ansiktet före rakt in i en lie av stål som utgör scendekorationen tycks det bara spä på aggressionen och energin. Pelle Forsberg dominerar sin flank. Set Teitan är sammanbitet iskall i sin totala närvaro. Alvaro vandrar runt likt en förvriden Gene Simmons. Det är fullt jävla ställ, det brinner, stinker och ryker och det är tveklöst en grym konsert vi bevittnar. Niklas Göransson bedyrar senare att det var en av de bästa Watain-konserter han bevittnat, och den mannen har sett en hel del av dessa.
Men i ”Casus Luciferi” händer det. Precis när jag antar att låten tar slut så utlöses brandlarmet! All elektricitet kopplas från, allting tystnar och lokalen lyses upp samtidigt som en röst envetet repeterar ”Please evacuate the building – a fire has been reported”. No shit, Sherlock. Det här bandet begagnar sig nämligen av pyroteknik.
Bandet står lyckligtvis inte handfallna kvar på scenen utan marscherar raskt utan att blinka ner från densamma. Trots det är detta för många definitionen av antiklimax. Jag påminns om Dissections inledning på comebackspelningen där ljudet strulade i första låten, och Mayhems gamla signum ”The curse is eternal” ekar åter i bakhuvudet. Varför i helvete… Men det är bara att acceptera att de ansvariga för lokalen har gjort bort sig. Efter några minuters förvirring går Erik upp på scenen och avslutar konserten med ett magiskt eldtrick och det hela är över. Vi går miste om ”Stellarvore”, ”On Horns Impaled” och ”Storm of the Antichrist”, tre låtar som hade varit en perfekt avslutning. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av det oväntade, det oplanerade som så bryskt kan slita saker itu. Jag gillar det och tror nog att även Watain kan gå i god för styrkan i det kaos som råder.
När folk slutligen börjar lämna lokalen dyker tre förvirrade rökdykare upp. ”Det brinner bara i några kastruller”, säger en svettig besökare och syftar på den eld som flammar i metallkärlen på scenen.
Det är lite synd att Watains gig kommer att förknippas med den abrupta avslutningen, för det har varit en riktigt bra konsert. Däremot tycker jag att valet av lokal kanske inte var det allra bästa. Bandet har tveklöst tvingats kompromissa. Jag var beredd på blod, eld och död, men den stora scenen och det flashiga hak som Uppsala Kongress & Konsert är tillåter inte detta i sin mest fulländade form, och utgör således inte mitt idealställe för black metal av Watains kaliber. Dessutom gör den höga scenen och kravallstaketet att det blir för distanserat.
Idealupplevelsen torde lyda som följer: fös in en hängiven publik likt boskap i en alltför liten lokal som redan då orsakar osäkerhet och rädsla, lås dörren, dränk scenen och väggar med ruttet grisblod, låt även blod droppa konstant från taket, bränn kadaver, låt musiken strömma från alla håll och kanter, ha högt i tak så eldkastare och dylikt kan användas utan problem, skippa kravallstaketet, placera Watain på en låg, mindre scen och låt så helvetet braka loss. Då kan vi snacka om ”no return”. I ett sådant skede delar jag tveklöst ut högsta möjliga betyg.
Watains spelning i Linköping den 25 februari 2006 var oerhört nära detta ideal. Folk flydde mot toaletterna för att spy redan innan bandet hade äntrat scenen. Det är så det ska vara.
Nåväl. Med facit i hand och med tanke på förutsättningarna blir betyget denna gång ändå en klockren åtta. Det som var, det var jävligt bra. (8)

>Propaganda and Propagandhi

>


When Israel finally allowed journalists to enter Gaza this is what they found. This is what Israel did. And the world’s leaders – the ones who had the power to intervene – did what? They supported the destruction and the killing.
When will we see the people in power punished for their crimes against humanity? When will Israel be forced to its knees?
One thing is clear: The hate among Muslim extremists is now stronger than ever.
Thanks to Jacques de Beaufort for the link.

Links of interest:
So far, Obama missed the point on Gaza… (Robert Fisk, The Independent)
How to Inflame the Entire Muslim World (Gabriel Kolko, Antiwar.com)
In America, Speaking the Truth is a Career-Ending Event (Paul Craig Roberts, Counterpunch.org)
Gaza: latest battle ground of the neo-conservatives for a “New Middle East” (Munir Chalabi, ZMag.org)
Israel’s lies (Henry Siegman, London Book of Reviews)

Propaganda is everywhere, on every side. Therefore it’s of great importance to know who these people are writing these columns. Therefore:
Read more about Robert Fisk here.
Read more about Gabriel Kolko here.
Paul Craig Roberts was Assistant Secretary of the Treasury in the Reagan administration. Read more here.
Munir Chalabi is an Iraqi political and oil analyst living in the UK.
Henry Siegman, director of the US Middle East Project in New York, is a visiting research professor at SOAS, University of London. He is a former national director of the American Jewish Congress and of the Synagogue Council of America.

Speaking of propaganda, I come to think of Canadian punk rock band Propagandhi. But let me make this perfectly clear: I detest all forms of skate punk, ska punk and any of that melodic happy shit from the bottom of my heart. However, Propagandhi, along with Bad Religion, sure had (have?) some great lyrical content. Listen to Haile Selassie Up Your Ass from 1993 and submit to a truth that I support 100%.
(I’m a huge fan of reggae, though. It’s the religious/political message I adress here…)

You speak of Rastafari
but how can you justify
belief in a god that’s left you behind?
You’ve simply filled the gap
between the upper and lower class
and your faith merely keeps you in line
in line, yeah

An amalgamation of Jewish scripture
and Christian thought
What will that get you?
Not a fuck of a lot
Take a look at your promised land
Your deed is that gun in your hand
Mount Zion’s a minefield
The West Bank
The Gaza Strip
soon to be parking lots
for American tourists
and fascist cops, yeah

Fuck Zionism
Fuck militarism
Fuck Americanism
Fuck nationalism
Fuck religion

>Graffiti and lamps

>Donna Brady‘s urban photographs of her Brooklyn neighbourhood have been turned into a cool series of lamps, aptly entitled Hi-Light (“highlights” being a graffiti term). If you’re interested in buying, check out the Rare Device site (the shop is located in San Francisco).


Speaking of lamps and art, check out my friend Kicki Möller‘s beautiful lamps Möllerlamporna at her website. All of them unique in different shapes and colours.

>Obomba and The Obameter

>Will the U.S. tolerate democracy in Islamic countries?
“Missiles fired from suspected US drones killed at least 15 people inside Pakistan today, the first such strikes since Barack Obama became president and a clear sign that the controversial military policy begun by George W Bush has not changed.”
President Obama ‘orders Pakistan drone attacks’ (Times Online)
2 U.S. Airstrikes Offer a Concrete Sign of Obama’s Pakistan Policy (Washington Post)

Here’s an interesting link where PolitiFact has compiled about 500 promises that Barack Obama made during the campaign. Make sure to keep an eye on this one!
The Obameter: Tracking Barack Obama’s Campaign Promises

>White of the living dead

>

When there’s no more room in Hell the dead will walk the Earth

The most boring of colours – black and white – seem to generate a lot of interest when it comes to skin colour. I’m not that interested in the meaning of colours, really, but I like to provoke and question ”established truths” to call for an open debate about sensitive subjects. For example, I may enjoy stereotype jokes just to see the reaction of the politically correct and the easily offended.
As for the colour of the skin, it is – whether you like it or not – an ideology tied to social status and racial thinking (racial paranoia?). Skin colour – the looks of a person – determines how we judge people. That’s just the way the human mind works – we tend to judge the book by its cover. Then we turn to cultural heritage: where does this person come from? We need to put a label on this guy. Nigger? Albino? Spick? Gringo? Whitey? Afro-Saxon? And only then we care to examine how that person is acting and thinking – features that are way more relevant when forming opinions about people. But of course, it’s easier to cluster people and to speak in broader terms. In discussions it’s often necessary, assuming that people understand that there are always exceptions to the rule. Still, it should be obvious that race is not defined by skin colour…
And that is changing rapidly due to globalisation, unrestricted mass immigration, liberalism, whatever… Fact is that white people in America will become a minority in a near future. Among Americans under the age of 18, blacks and Hispanics, East Asians and South Asians who currently are categorized as racial minorities, will by the year of 2023 account for a majority of the U.S. population (of people under the age of 18, that is) according to a recent report by the U.S. Census Bureau. How will we judge people then? What will it mean to be white when whiteness is no longer the norm? Fear of a black planet, anyone?
Read more about that discussion here:
http://www.theatlantic.com/doc/200901/end-of-whiteness
Oskorei discusses the article (in Swedish) from his perspective here.

But what I really wanted to talk about is the way that whiteness is connected to death, emptiness and abscence. You know, blackness has always been associated with evil, bad stuff (the simplifying Judaeo-Christian use of white and black always comes down to good versus evil (which of course is fucked over by Lucifer, since he’s the bringer of Light!)), meaning that this has become the constructed norm. When studying non-dominant groups the sense of oddness and exceptionality of these groups rules how they are represented: odd and different. That’s why this odd representation has become norm. Also, those studies of dominance are often carried out by the dominant: a person who is either ridden with the guilt of being white (most of the times) or is a single-minded racist with a clear goal. Yes, I’m exaggerating, but I hope you get the point and see the problem – a problem that relates to another problem that always arises when discussing sensitive subjects: Which side are you on? People always assume you have to pick between two opposite sides. I think that by doing so you’re clearly limiting yourself.

That’s why it’s interesting to examine when established truths are turned upside down, relentlessly questioned and inverted. The replacement of stereotypes. I found such an example the other week when reading the book Film and Theory and watching Night of the Living Dead (1968), by many considered to be the best horror movie of all times (I do not agree, but to say it was highly influental is almost an understatement. It’s great, but not the best…).

It’s often easy to cluster black people and blackness. Whiteness is harder to put in one category. Look at the movies: The Godfather is not about white people, it’s about Italian Americans. Brief Encounter is not about white people, it’s about the English middle-class. The Color Purple, on the other hand, is clearly about black people before it’s about poor, southern U.S. people.
Now check out Night of the Living Dead: it’s got a black person cast as the hero, not portraying the typical black male stereotype. Duane Jones, starring as Ben, instantly made history since this was the first time a black actor was cast in a lead role in a major motion picture that did not specify the part had to be played by a black actor. ”It never occurred to me that I was hired because I was black. But it did occur to me that because I was black it would give a different historic element to the film”, said Jones when interviewed about the role.
Ben’s blackness in this movie is clearly there to set him apart from the other characters and their norms, the norms of a white-dominated society. The message is that whites are the living dead. All zombies in the movie are white, and all living whites are portayed as ”dead”: check for example the end of the film where an aerial shot ”looks down on a straggling line of people moving forward uncertainly but inexorably, in exactly the same formation as earlier shots of the zombies. It is only with a cut to a ground level shot that we realize this is a line of vigilantes, not zombies” (Film and Theory, p.746). Living and dead whites act pretty much the same, hence the connection whiteness/death. The film ends with the white vigilantes (acting like zombies) killing Ben, the representative of life.

The sequel, Dawn of the Dead (1978), released ten years later, has the same cast: the black hero Peter (Ken Foree) and the white villains. Same thing with the third movie, Day of the Dead (1985), where Terry Alexander stars as the black hero disassociated from both zombies and white male values. Richard Dyer writes in his essay White: ”The point about Ben, Peter and John (the heroes) is that in their different ways they all have control over their bodies, are able to use them to survive, know how to do things with them. The white characters (with the exception of Fran, Sarah and Billy) lose that control while alive, and come back in the monstrously uncontrolled form of zombiness”.



George A. Romero, creator of the Dead trilogy (I’d like to leave out Land of the Dead (2005) and Diary of the Dead (2007) as well as the remakes of the original Dead movies, since I simply haven’t seen them yet) has this to say about blackness and politics in the first film:

We had cast a black actor in the lead of that film, never having been fully aware of the implications of that. In those days, the news was all shot on film, they didn’t use videotape. So, there were film labs in cities the size of Pittsburgh and we had just finished the film. We had an answer print, threw it in the car and drove it to New York to see if anyone would want to show it. And that night in the car we heard on the radio that Martin Luther King had been killed. Now, all of a sudden the whole ending of Night of the Living Dead takes on so much more resonance because of that.
I believe that we received a lot of undue credit, due to the fact that the black guy gets shot at the end of the film. That was written in the script long before the character was ever cast, be it a white actor or black actor. It was only the last few minutes of that film that we wanted it to look like newsreels. We were all ’60s people and we were angry that peace and love didn’t work. And the world looked like it was in a little worse shape: the Vietnam War, the riots in the streets, the frustration, etc. I just wanted the end of that film to look like newsreel footage.
http://www.popentertainment.com/romero.htm

Somehow I find it hard to believe that the facts I just pointed out (there are many more in Dryer’s essay) – themes that reappear in the two following movies – all happened by coincidence.
But you never know…


More thoughts about race and the hypocrisy surrounding the colour of the skin is to be found in the posts I’ve written about Jim Goad:
The redneck speaks
Jim Goad – Till truth do us part

>Jeff Monson charged with graffiti felony

>
Jeff Monson
, 37, professional MMA fighter, holding a Bachelor’s degree and a Master’s degree in psychology, was charged with First Degree Malicious Mischief on January 14 for spraypainting an anarchy symbol, a peace symbol and the words “no war” and “no poverty” on the Washington State Capitol. This is a Class B felony carrying a maximum penalty of 10 years in prison and a $20,000 fine. The graffiti cost $19,000 to clean up, court papers state. Yeah, right…
What’s the penalty for wife beating again? Sexual abuse? Child pornography? Here’s an example:
Consumption of child pornography can lead to a maximum penalty of five years in federal prison.
Read the full story here.

As for tonights UFC event, UFC 93, I sure hope Dan Henderson will kick Rich “Ace Ventura” Franklin’s ass all over the place. I’d like to see Shogun Hua make Mark Coleman suffer as well. The rest is just a bonus…

>MS Paint album cover artwork mayhem

>There’s this hot Swedish forum called Loseup Sepe IV that I’ve been visiting for ages. The creative members once gathered for attack on MS Paint, the suckiest art software on this planet, to interpret some classic album covers, so here’s some mindblowing art for ya! Hope I got the names right…
Clicking on some of the images will give you a larger version.

Overt

spudster

spudster

non hanxion

biff

spudster

mugabe

Josefsson

spudster

renttu

Pava

Overt

Overt

spudster

Linnéa

teenass cavegay

spudster

Cold Seed

metal david

sikas

biff

Pava

sikas

Tapir

Bug-Eyed Earl
Josefsson

by Mattias Indy Pettersson